Ämneslärare åk 7

Jag är ju inte hennes mentor men jag har henne i matematik och No-ämnen, det är stora ämnen så det är klart att jag har ganska mycket kontakt med henne. Alice är en intressant elev för hon har så väldigt lätt för vissa saker och så svårt för andra. Annars är det ju ofta så att en elev som är svag är det generellt, och en studiemotiverad elev ofta är stark överlag men Alice är väldigt ojämn. Hon tycker om mina ämnen så det har aldrig varit några konflikter om att hon inte vill göra saker eller tycker att något är tråkigt men det är det här sociala som kan ställa till det ibland. Hon har nians mattebok nu, och jag tror att vi snart kan fortsätta med A-matten men det är vissa saker hon fortfarande har problem med. Särskilt tydligt blir det med skrivna tal. Hon förstår formler och avancerad geometri men när hon ska lösa problem som är skrivna i textform som en berättelse, eller uppskatta någonting utifrån givna förutsättningar,

37 får hon problem. Det går bra så länge det är exakt men när det handlar om uppskattning eller att resonera om saker blir det en helt annan sak. I naturkunskapen memorerar hon saker, arter och atomnummer och hon har helt andra kunskaper än andra i hennes ålder, men när man ska göra experiment… det är samma sak där, att hon har svårt att se poängen i att gissa innan. Själva experimenten brukar gå bra, om hon får arbeta ensam eller med Emma. Jag vet att en del inte gillar att Alice och Emma jobbar så mycket ihop men jag tycke att det är roligt om Alice faktiskt vill jobba med någon, att det är synd att hindra henne när hon visar intresse för det. Sedan känner jag faktiskt också att Emma lär sig mer av det också. Det blir ju så då, att hon får ta allting några gånger till, om Alice inte förstår. Ibland är det tvärtom så att det är Alice som förstår, och då får hon ju förklara för Emma istället och då upplever jag inte att hon blir alls lika frustrerad över att Emma inte förstår, som hon blir med de andra. I början parade jag ibland ihop henne med någon av de andra men det gick inte alls. Det är inte alla som är så väldigt studiemotiverade, en del vill mest bara fördriva tiden, och hon tolererar inte sådant. Har man fått en uppgift så gör man den. Sedan kan hon också ha svårt att förstå att de inte förstår eller vet samma saker som hon. Det är inte så att alla tonåringar kan alla atomnummer eller latinska namn på insekter. De andra kan säkert ibland känna att hon ser ner på dem, tycker att de är dumma, fast hon nog inte tänker så. Hon är bara förvånad över att de inte förstår eller vet det hon vet. Samtidigt vet hon att hon inte får säga vad som helst till de andra bara för att hon blir frustrerad, och hon ångrar sig ofta om hon skulle råka säga något. Jag kan känna också att det är ett problem hos några av de andra. Att hon har problem med att förstå andras känslor och ibland oavsiktligt sårar andra elever, det är en sak, men det är flera av de andra som har problem med att förstå att hon faktiskt också blir sårad. Hon kanske inte visar sina känslor på samma sätt som de, men de är oftast inte intresserade av att försöka förstå hur hon känner och vad hon menar. Då är det lättare att bara avfärda henne som onormal.

Det här med att det kanske inte alltid finns ett rätt svar på allting… det har hon svårt att acceptera. Det ställer också höga krav på mig som lärare. Det är viktigt att allt är korrekt, hon har inte överseende med misstag. De flesta elever är inte så intresserade att de lägger märke till om man är oprecis eller skarvar lite men med Alice är det så att hon märker direkt om jag kallar en mal för fjäril eller en tätting för sparv. När man talar med henne märker man hur hon tänker helt annorlunda än de andra, mycket mer konkret. För många tonåringar har jag en känsla av att skolan kanske framför allt är en social arena. De lär sig saker för att vi säger åt dem att de ska göra det, eller för att de vill ha bra betyg inför gymnasiet, men Alice vill förstå. Det är viktigt för henne, tror jag, att förstå världen. Hon tänker kanske mer konkret än de andra, mer praktiskt.

Hon kan ibland bli stressad, tror jag, av de andras stoj och trams, och av att man ställer krav på henne. Hon är väldigt rädd för att misslyckas och för att göra fel. Ibland tror jag att hon drar sig för att prova och lära sig nya saker för att hon är rädd för att misslyckas. Så är det väl för många ungdomar men med Alice är det så tydligt. Hon har ofta ett starkt initialt motstånd mot nya saker, att lära sig något nytt eller göra någonting på ett annat sätt, men ofta beror det nog på att hon är rädd. Jag har märkt att det ofta går bra att introducera nya saker om man går via någonting hon redan kan eller känner till, eller låter henne använda en metod hon

behärskar.

Jag har styrt undervisningen i den här klassen mer än jag kanske annars brukar göra. De har inte fått arbeta lika mycket i grupper eller själva undersöka och forska fram kunskaper. Istället har jag strukturerat undervisningen ganska hårt och försökt vara tydlig med vad vi gör och hur det ska göras. Det har inte alltid varit populärt, framför allt i arbetslaget men det har också funnits kommentarer från föräldrar. Dessutom har jag varit tydlig med att det ska vara tyst på lektionerna, om det inte är någonting särskilt. Ingen musik, inga samtal om annat. Det har inte varit några problem för Alice, det är väl vissa av de andra som tycker att det är orättvist att andra får lyssna på musik på lektionerna till exempel. Ibland har jag låtit dem att lyssna med

38 hörlurar, om lektionen inte är sådan att de ska lyssna på mig, men aldrig högt. Vissa elever gillar inte att undervisningen är så hårt styrd, och vissa är mer röststarka än andra. Jag upplever att Alice dels kan tillgodogöra sig undervisningen bättre på det här sättet, och dels att det är bra att det blir lugnare och tystare i klassrummet. Jag upplever inte heller att hon har samma behov av att sjunga eller nynna för sig själv när det är tyst runt omkring henne. Det har fungerat bättre, men det finns mycket som också skulle kunna vara annorlunda, som jag inte råder över. Jag skulle vilja hinna tala mer med henne, och med alla elever egentligen, både för att se vad de kan och förstår och för att kunna hjälpa dem på rätt sätt och leda dem i deras lärande. Delvis handlar det förstås om tid, om att hinna med all planering och

uppföljning, men med en sådan elev som Alice kan jag känna att det också handlar om

storleken på gruppen. Inte så att hon ska gå undan, det tycker jag inte, men om man fick tänka sig… Om jag hade tio-femton elever, både med särskilda behov och utan, så skulle jag kunna göra på ett helt annat sätt. Nu är de trettio, om alla är här. Det är klart att det hjälper lite grann med detaljerade scheman och individuella instruktioner, men ibland behöver man styra lärandet mycket mer och få tid att möta varje elev på hans eller hennes villkor. Sedan vet man ju inte hur det går… De har ju nationella prov nu, och får betyg. I mina ämnen får hon bra betyg, men som kriterierna är skrivna är det nästan omöjligt… Det är på samma sätt där, att hon å ena sidan skulle ha A men samtidigt i vissa moment knappt är godkänd. Det beror på hur man ser det. Man skulle vilja att betygen visade hennes speciella begåvningar men istället visar de mest det hon har problem med.

39