Hur ålderism riskerar att osynliggöra våld i nära relationer inom hemtjänstarbetet

6.3 Hur ålderism riskerar att osynliggöra våld i nära relationer inom

hemtjänstarbetet

Hemtjänstpersonalens handlingar påverkas av samhällsnormer och den syn som finns på äldre utifrån att äldre ses som sin ålder snarare än som individer så som Andersson (2008) beskriver. Utifrån att äldre behandlas som sin ålder snarare än individer kan vi förstå varför våra intervjupersoner återkommer till demens som en förklaring till att våldet uppstår (Andersson 2008). Våldet tycks normaliseras när det är äldre som är våldsutsatta då den äldre kanske har en demenssjukdom och inte är medveten om våldet. Intervjupersonerna beskriver situationer där barnen eller partnern utövat våld mot den demenssjuka men att detta förklaras med att en relation med en individ med demens kan vara påfrestande av olika anledningar. Det framkommer både i studiens inledning och i vårt resultat att äldre anses vara en särskilt sårbar grupp, framför allt om individen har en demenssjukdom. En intervjuperson menar att de äldre då kan vara väldigt utsatta och att en del blir som barn. Resonemangen från våra intervjupersoner kan förstås utifrån ålderism då de inblandade tillskrivs egenskaper som är relaterade till åldrandet eller demenssjukdom. Omsorgstagarna kan tänkas bli bemötta utifrån denna föreställning snarare än som våldsutsatta individer därmed finns en risk att våldet inte upptäcks.

Avsaknaden av reflektion kring sexuellt våld i våra intervjuer kan förklaras med att det finns en uppfattning om hur äldres livsförhållanden ser ut. En intervjuperson lyfter exempelvis att det finns en tanke om att våld förekommer bland 30–40 åringar där alkohol varit inblandat. Det går därmed att förstå att det finns en generell tanke i samhället om att våld, eller en viss typ av våld, inte kan förekomma vid en särskild ålder. Äldre individer

över 65 år tycks tillskrivas egenskaper som grupp, så som att de inte kan ägnas åt sexuella aktiviteter eller alkoholkonsumtion (Andersson, 2008). Utifrån vårt resultat kan vi även se att det finns en bild av att kvinnor är de som är mest våldsutsatta men det framgår också att män är våldsutsatta. En av våra intervjupersoner menar att männen förmodligen skäms över att prata om det och att det därför inte upptäcks. Uppfattningen om att äldre kvinnor saknar förmågan att utöva våld i form av exempelvis fysisk karaktär kan också grundas i en form av ålderism (Andersson 2008). Detta visar att det behövs kunskap om våldets omfattning samt vilka som kan drabbas av det.

Intervjupersonerna beskriver situationer där de upptäckt blåmärken men att det funnits en osäkerhet kring varifrån dessa uppstått. Det finns en uppfattning om att blåmärken tillhör det normala åldrandet samt att oavsiktligt våld tillskrivs individer med demenssjukdom. Våra intervjupersoner uttrycker att våld inte förekommer samtidigt som studier visar att våld mot äldre i nära relationer är ett växande problem (Socialstyrelsen 2013). Det våld som förekommer tycks inte ses som ett strukturellt problem som kan ha pågått länge. Det ses snarare som en förklaring på att den äldre utövar oavsiktligt våld till följd av en demenssjukdom vilket också förklaras av ålderism. Oavsiktligt våld tycks vara mer accepterat utifrån att individen inte är medveten om att det sker eller att individen är våldsutsatt.

7 Diskussion

Detta kapitel utgör vår diskussion utifrån studiens syfte och resultat. Syftet med studien var att belysa hemtjänstpersonals erfarenhet av att bemöta och hantera våld mot äldre i nära relationer i sitt arbete. Vi ville även ta del av deras upplevelse av stöd från organisationen och vilka riktlinjer de har att förhålla sig till. Vår förförståelse för ämnet omfattade våld i nära relationer generellt. Vi har båda erfarenhet från hemtjänstarbetet och en uppfattning av att det inte har funnits riktlinjer vid situationer där personal misstänker att det förekommit våld. Vi hade dock inte någon inblick i hur omfattande problematiken var gällande äldre våldsutsatta.

Utifrån intervjupersonernas resonemang om att äldre kan vara i beroendeställning till den anhöriga som utövar våld, kan vi förstå att äldre våldsutsatta är en sårbar grupp. Detta är av vikt för socialt arbete då det utgör olika typer av hinder i arbetet med våld mot äldre i

nära relationer. Personal har exempelvis etiska aspekter samt ett handlingsutrymme att förhålla sig till. Handlingsfriheten begränsas av personalens kunskap, lagstiftning samt organisationens riktlinjer. Samtliga av våra intervjupersoner pratar i ett första skede om att det inte förekommer våld mot äldre i nära relationer inom arbetet, de redogör däremot för flera situationer där det har förekommit våld. Vi kan därmed dra slutsatsen att det är nödvändigt med en gemensam definition av våld då det tycks finnas en kunskapslucka vad gäller våldets karaktär, omfattning och vilka som kan drabbas av det.

Hemtjänstpersonalen är inte på besök hos omsorgstagaren under ett helt dygn vilket innebär att det kan förekomma situationer där en anhörig utövar våld när personal inte är närvarande. Våld relaterat till demenssjukdom är återkommande i vårt resultat vilket väcker en tanke om oavsiktligt samt avsiktligt våld. En demenssjuk individ utövar förmodligen oavsiktligt våld då hen inte kan styra när våldet utövas, därmed kan det upptäckas av personalen och åtgärder vidtas. En individ som utövar avsiktligt våld kommer förmodligen inte göra detta inför personalen vilket gör att våldet inte syns. Resultatet visar att det finns en misstanke om att det förekommer mer våld än vad man ser men att åtgärder på grund av att det inte syns är svåra att vidta. De menar vidare att det är tur att de inte upplever så mycket våld samtidigt som vi ser att problematiken ligger i att det inte upptäcks.

Vårt resultat visar att kunskap är nödvändig för att undvika att personalen bemöter den våldsutsatta omsorgstagaren utifrån stereotypa föreställningar om åldrandet. I ett förebyggande syfte kan även anhöriga tänkas dra nytta av kompetens kring åldrandet, exempelvis vad det innebär att vårda en anhörig med demenssjukdom. Vårt resultat visar att det kan vara påfrestande för individen när beteendet hos en nära anhörig förändras. Det framkommer att omsorgstagarna inte pratar om att de är våldsutsatta och en intervjuperson lyfter att man istället i genomförandeplanen kan ställa frågan om våld. Detta gör att alla omsorgstagare får frågan systematiskt vilket möjligtvis medför att det blir lättare att prata om våldet. När våldet har pågått i flera år tycks det bli svårare att konfrontera våldsutövaren samt våga prata om våldet, då det verkar uppfattas som normaliserat för de inblandade. Vi kan därmed dra slutsatsen att kunskap öppnar ögonen för eventuella våldshandlingar som omsorgstagaren utsätts för.

Vi kan förstå varför det är känsligt i arbetet med våldsutsatta äldre då hemtjänstpersonal ska förhålla sig till bl.a. lagstiftning. Vårt resultat visar att bestämmelser avseende sekretess utgör ett hinder då den våldsutsatta individen inte vill att personalen ska ta misstanken om våld vidare. Även självbestämmanderätten som regleras i socialtjänstlagen kan problematiseras framför allt i de fall då den våldsutsatta individen har en demenssjukdom. Omsorgstagaren är möjligtvis inte medveten om situationen därmed kanske individen inte ger uttryck för behov av stöd. Det kan även förekomma att individen vill stanna kvar i relationen vilket personalen behöver förhålla sig till, framför allt då de fortsättningsvis arbetar i individens hem.

En av våra frågeställningar berör upplevelse av stöd från organisationen. Att ha nära tillgång till enhetschef samt biståndshandläggare, sjuksköterska och en god kommunikation inom arbetsgruppen tycks vara grundläggande för att kunna arbeta med problematiken. De lagar och riktlinjer som personalen har att förhålla sig till kan hamna i konflikt med individens uppfattning om medmänskliga handlingar. Den etiska aspekten blir därmed central i arbetet med våldsutsatta äldre således kan vi se att etiska strategier, förhållningssätt och riktlinjer behöver vara möjliga att omsätta i praktiken.

Vår studie skulle kunna bidra till att personal inom hemtjänst blir medvetna om komplexiteten gällande våld mot äldre i nära relationer. Vårt resultat visar att det behövs tydliga riktlinjer och hanteringsstrategier samt kunskap för att kunna bemöta problematiken. Det verkar inte finnas något krav på att personalen ska besitta någon typ av kompetens om våld mot äldre i nära relationer. Vår tidigare forskning visar däremot att det finns en kunskapslucka vad gäller problemets omfattning. Kravet på att utbildas inom våld i nära relationer redan på diverse omsorgsutbildningar kan vara nödvändigt för att alla omsorgstagare ska få likvärdiga insatser och stöd. Vår studie visar att det även kan vara av vikt att upprätta ett lärande inom organisationen för att undvika exempelvis ålderism i arbetet med äldre. Vårt resultat i relation till Kristensen och Risbecks (2004) studie visar att problematikens komplexitet ser likadant ut som för fjorton år sedan. Detta visar att det är angeläget att lyfta inom socialt arbete.