Åslunda i Odensala socken

Naturlandskapet i Åslunda kan beskrivas som typiskt småbrutet. Ägorna ger också ett avskiljt geografiskt intryck då dess utkanter i öst och väst utgjordes av betesmark och skogsmark på morän, medan sankmarkerna i norr inte torde ha tagits i anspråk för odling förrän under historisk tid. Just

48 nordväst om gravfältet som tangerar ägofiguren, låg i historisk tid torpet Moskva. Möjligen har denna yta söder om Rickebyån tidigare tillhört Åslunda, vilket både läget, gravfältet på gränsen och

saknaden av förhistoriska boplatslämningar ovan mark tyder på. På de äldre lantmäterikartorna redovisas ytan som tillhörande Harg, en plats som sannolikt varit en tidig knutpunkt i bygden. Söder om Åslunda finns däremot en anknytning mot inägomarken på Håsta och Vännesta ägor. På

jordartskartan syns här ett stråk av glaciallera som sträcker sig genom de små sprickdalarna mot sydöst. I sydväst öppnar sig också 500 meter utanför Åslundas ägor, ett större område med postglacial lera som får räknas som ett troligare läge för nyetableringar då odlingsbara jordar här fanns att ta i anspråk (figur 30). Bebyggelseutvecklingen borde av resonemanget ovan att döma i teorin därav betraktas som mindre komplex i jämförelse med den som etableras på lerslätterna. Undersökningarna i Åslunda genomfördes med anledning av Arlandabanans dragning och gav resultatet av två samtida gårdar med skiljda gårdslägen under den för denna studie relevanta tidsperioden, äldre järnålder.

Den östra boplatsen har en vid omfattning sett till både kronologi och korologi. En äldre

bebyggelsefas påträffades i schaktets östligaste del ungefär där det södra åkergärdets gärdesgård påbörjas. Gravarna under den västra boplatsen på RAÄ 402 har daterats till förromersk järnålder och kan höra till denna fas. Husen från yngre romersk järnålder och folkvandringstid är dock begränsade till en drygt 50x50 meter stor yta och har bedömdes utgöras av 13 stycken, i figur 29 redovisas platsen för dessa i form av ett tänkt utsnitt ur en fas i bebyggelseutvecklingen. (För en bild av hela bebyggelsen se Dunér 2005:28). Husen har legat på glaciallera som har odlats upp någon gång under tiden mellan 550-1700. Det största huset, mangårdsbyggnaden, förefaller ha haft en svagt upphöjd position. Samtida odlingsytor påträffades i direkt anslutning till den boplatsen. Det framgår tydligt av mängden hus vilka överlappar varandra att platsen brukats kontinuerligt under mellan åtminstone år 200 – 550 e. kr. Läget i den fuktiga glacialleran har troligen också varit bakgrunden till de många ”reparationer” som överlagringarna ger skenet av. Tunet var även avgränsat med trägärdesgård i väster (Dunér 2005:42ff).

I den västra delen av Åslunda omkring 25 – 30 m.ö.h, på ett avstånd av 150 meter västnordväst om det historiska gårdtunet, ligger RAÄ 402, den andra av de två daterade boplatserna på Åslundas ägor. Husen var här något färre, sju stycken, men likavis överlappande. Dateringen av dem är samtida med den östra boplatsen, 200 e.kr – 550 e.kr. RAÄ 11, det stora gravfältet halvvägs dem emellan döljer också en boplats. Denna är dock endast undersökt i kanten och mycket osäkert daterad till äldre tid än RAÄ 402. Båda har ett liknande förhållande till åkermarken, liggandes mellan de båda tvåsädesgärdena.

Sammanfattningsvis verkar det under yngre bronsålder – äldsta järnålder huvudsakliga

bebyggelsecentrat ha förlagts till östra Åslunda. Vid slutet av förromersk järnålder finns tecken på att man har gravlagt sina döda även i de västra delarna av Åslunda, vilka också av de arkeologiska fynden att döma har haft en betydelsefull ställning i samhället. Åslundas västra delar kan ha nyttjats mer extensivt under vissa perioder, samtidigt som de östra delarna uppvisar en större kontinuitet. Den äldre järnåldersgård som etableras omkring år 200 e.kr. på RAÄ 402 anläggs delvis på det äldre gravfältet.

49

Figur 29. Åslunda ägor med fornlämningar. Norr och västnordväst om den historiska bytomten syns utvalda huslämningar från perioden 0 – 550 e. kr. Sannolikt utgör de lämningarna två samtida gårdar.

Under perioden 200 e.kr – 550 e. kr., då stensträngarna har upprättats, förefaller Åslundas ägor ha rymt åtminstone två bosättningar. Gårdarna har legat på ett avstånd av 200 meter och har en struktur som påminner om varandra och inte tyder på någon skiftande social ställning. Huruvida det funnits stensträngar som har knutit samman enheterna likt de hägnadssystem som finns i

Östergötland (Widgren 1983), får vara osagt. Dunér har tvärtom pekat på avståndstagande mellan gårdarna baserat på deras skiljda husgrunder. Den östra gården var stolpburen medan den västra verkar ha varit byggd på en stenterrass (Dunér 2005:45f). I de östligaste delarna av ägorna finns också stensträngar . Meningarna kring dessa går isär. Sieurin-Lönnqvist menar att de antyder att en tredje samtida bosättning funnits anslutning till den inhägnad som stensträngarna formar vid RAÄ 401, medan Dunér anser att denna bild är felaktig (Dunér 2005:45f, Hamilton & Sieurin-Lönnqvist 1998). Att platsen har varit aktiv samtidigt som den äldre järnåldersbebyggelsen bekräftas däremot av dateringarna på härdar i anslutning till stensträngssystemet (Sieurin-Lönnqvist 1996).

50

Figur 30. Jordartskarta som visar Åslundas ägor.

Lokaliseringsbestämmande faktorer är svåra att avgöra. Att förhålla sig till äldre strukturer i

landskapet i form av ättebackar och gårdslägen är möjligt. Vilken roll topografi och lerjordar har haft är oklart. Vad som däremot verkar vara fallet i Åslunda är att den tämligen låsta geografiska position som marken med odlingspotential har haft, också har inverkat på bebyggelseutvecklingen som vittnar om två stabila gårdar under äldre järnålder.

Inga fynd från yngre järnålder eller medeltid har anträffats inom schakten för undersökningarna. Av gravfälten att döma kan det nordligaste respektive sydligaste rymma den yngre

järnåldersbefolkningen. Att den vendeltida – medeltida bebyggelsen kan förväntas påträffas under den historisk bebyggelsen får därför anses som rimligt men samtidigt obekräftat. Huruvida den också döljer en äldre järnåldersbebyggelse är däremot svårare att spekulera i.

I det historiska materialet möter vi år 1739 ”ett halft enstacka frälse”, en gård om halvt mantal. Att inägomarken inte kunnat bära mer än ett halvt mantal under historisk tid kan hypotetiskt vara en förklaring till varför inte båda de äldre järnåldersgårdarna har rymts inom Åslundas ägor.

51

Figur 31. RAÄ 42, Den västra av de två äldre järnåldersboplatserna i Åslunda. Husen är samtliga med undantag för det nordligaste, daterade till romersk järnålder – folkvandringstid.