Osteologisk rapport [1958]
7. Återkoppling Aktiviteter som sker vid återanvändande eller återkoppling till monumentet i ett avlägset förflutet Det vill säga att ett rejält
kronologiskt avbrott bör kunna skönjas.
platsen. Denna händelse kan också sättas i samband med den delen av ritualen som van Gennep benämner exkluderingsfas. Under denna period förbereds exempelvis den döde och dennes gravläggning. Den döde och dennes efterlevande befinner sig i detta läge mellan två världar; den döda och den levande (van Gennep 1960:146f). Märk väl att de inre stenkretsarna i undersökta rösen och högar har tolkats som differentierande dessa båda världar av såväl Nylén (1958a:23ff) som Thedéen (2004:93ff). Ett kanske mer tydligt exempel på en sådan händelse är det så kallade dödshuset som påträffades under röset på Nygårdsrum i Vallstena. Ett sådant hus kan exempelvis ha använts för att förbereda den döde på intåget till nästa värld och samtliga ritualer som kan tänkas höra till detta. Andra aktiviteter som skulle kunna föras till monumentets andra fas är rituella måltider och liknande som sker under själva uppförandet av monumentet. Dessa kan i vissa fall ta lång tid och innefatta många människor och djur.
När denna andra fas sker i Simunde är svår att reda ut, men sannolikt någon gång under den äldsta bronsåldern och möjligen kanske också yngsta
stenålder är att hålla för sannolikt. Dessa fas-2 aktiviteter är svåra att särställa från liknande företag som kan tänkas ske vid exempelvis färdigställandet och invigningen av monumentet. De senare bör istället föras till fas 3 enligt tabell 2. Den efterföljande fas 4 i monumentets biografi utgörs av det
huvudsakliga användandet. Dit hör den första gravläggningen och de i detta fall följande gravläggningarna och offerhandlingarna, som med utan synligt större uppehåll kan knytas till monumentet. Viktigt att ha i åtanke är att van Genneps exkluderingsfas inträffar inför varje begravningsritual och finns inom samtliga monumentets faser 2–4 och 6–7.
Det efterföljande stadiet i van Genneps studie är liminal- eller transitionsfasen. Aktiviteter som kan kopplas till denna fas är de som sker mellan
förberedelserna av gravläggningen och själva inkorporeringen i monumentet. Denna period kan vara mycket lång och innefattar i flertalet kulturer att den döde skeletteras, antingen aktivt eller också mer inaktivt genom naturens gång. Ofta förknippas också denna period med en resa till ”dödsriket” och innefattar många gånger ett återberättande av religionens skapelsemyt (van Gennep 1960:148ff). Joakim Goldhahn har exempelvis påpekat att kantkedjan med hällristningsmotiven i Sagaholmshögen möjligen kan föras till detta skede även om det är synnerligen svårt att säkerställa. Det är nämligen endast vid tiden innan själva påläggandet av brämet som dessa bilder är synliga (Goldhahn 1999:203ff). När så den döde enligt alla rådande kulturella ritualer genomgått den mest känsliga passagen till nästa värld följer den avslutande inkorporeringsfasen. Denna period innefattas av exempelvis gemensamma måltider och hågkomster av den döde och dennes nu på-
Aktiviteter som kan hänföras till själva inkorporeringen av den döde i monu- mentet kan också föras till monumentets samtliga faser som innefattar be- grav ningar enligt tabell 2. En mer tydlig sådan kan möjligen bestämmas till det som skulle kunna kallas för övergivningsfasen av monumentet där samtliga begravningar inkorporeras. Sådana aktiviteter är dock inte lika tydliga att spåra arkeologiskt i Simunde-graven. Måhända går det att föra den möjliga ”stängningen” av stenkrets IV tillsammans med den då på- förda stenpackningen till denna fas (Jfr. Figur 50:5). Eventuellt kan också gravläggningarna D och R härledas till denna fas. Intressant i den aspekten är att grav D kan dateras till bronsålderns period V–VI, vilket således ytter- ligare bekräftar ovan diskuterade möjlighet om en långtidsanvändning av monumentet under den mellersta bronsåldern. Ett liknande företag med en möjlig ”stängning” under bronsålderns period V finns från Bomhög i Skåne (Nagy 1974, 1976). Mer tydliga fas-5 händelser är de till synes medvetna ”stängningarna” av monumenten som är tydliga hos vissa av de större rösena och högarna. Möjligen utgör de så kallade sydkonstruktionerna intill dessa ”stängda” rösen ett senare tillägg till monumentet för att återknyta till den tidigare kända placeringen av ”öppningen” och/eller graven. Detta har tidigare föreslagits av Malin Lindquist (1976:124). Planritningarna i figur 56 visar tydligt sydkonstruktionernas relation till de inre konstruktionsdetaljerna. Om denna tolkning är korrekt skulle de i så fall höra till fas 6 och ett återanvändande/ knytande till monumentet i det nära förflutna.
En intressant aspekt är att gravskicket förändras under den mellersta
bronsåldern från den tidigare allenarådande traditionen att begrava sina döda obrända till en fullt utvecklad brandgravstradition. Detta tycks inte förändra utformandet av gravläggningen i Simunde märkbart. Därför skulle stora delar inom själva gravritualen kunna tänkas ha överlevt gravskicksomläggningen. Dock bör det överläggas att stora delar av benmaterialet av de döda saknas i samtliga brandgravar funna i Simunde. Tyder dessa mindre benansamlingar på gravhandlingar som förbinder den döde till detta monument snarare än att det verkligen utgör den brände individens egna gravmonument? Susanne Thedéen diskuterar kring detta och jämför förändringen i förhållandet till kroppen och gravrummet från senneolitikum till den äldsta järnåldern. Thedéen menar att gravläggningarna i hällkistor under senneolitikum och äldre bronsålder tyder på att både kroppen och gravrummet betraktades som kollektiva. Detta förändras under den mellersta bronsåldern till att kroppen ses som individuell emedan gravrummet fortfarande är kollektivt. När sedan gravfälten utvecklas i slutet av bronsåldern och äldsta järnåldern blir också gravrummet individuellt (Thedéen 2004:185ff). Den stora
förändringen i gravtraditionen kanske snarare ligger i övergången mellan synen på kroppen som kollektiv eller som individuell istället för ändringen
till brandgravskicket som sådant. En sådan förklaring skulle passa bra på Simunde-graven då en oförändrad syn på gravrummet skulle kunna förklara att ingen större förändring är synligt på monumentet i sig. Dock tyder övriga storrösen på Gotland på att en stor förändring skedde av gravrummet vid inledningen av yngre bronsålder (omkring 1200–1100 f. Kr.).
Fortsätter vi Simunde-gravens biografi så tycks den inte ha använts för begravningar efter den äldsta delen av järnåldern och här finns således ett tydligt avbrott i dess nyttjande. Under denna period växer å andra sidan det endast en kilometer därifrån belägna gravfältet på Vallstenarum fram, idag innefattande omkring 400 kända gravar (RAÄ Vallstena 87). Några århundraden efter Kristi födelse återkommer människorna av någon anledning till graven i Simunde. Dessa händelser kan föras till ett återkopplande till monumentet och således aktiviteter av den sjunde fasen enligt tabell 2. Man kan undra varför dessa individer inte begravts på det större gravfältet på Vallstenarum? Dock bör tilläggas att nära 40 procent av den yngre järnålderns gravlokaler på Gotland utgörs av så kallade ensamliggande gravar (Cassel 1998:40).
Avslutningsvis bör tilläggas att platsen allteftersom den slutade användas för begravningar högst troligt haft andra betydelser hos människorna i bygden. Det är inte osannolikt att den tidigare nämnda avrättningsplatsen ”Tjautvät” är att relatera till Simunde-graven. Idag har dock monumentet upphört att inverka på omgivningen och människan. I alla fall inte mer än att delar av det ingår i fundamentet till den väg som passerar över dess forna lokalisering (Figur 58). Inom bronsåldersforskningen och arkeologivetenskapen kommer det dock i en längre tid påverka diskursen. Detta inte minst då dess
Figur 58. Platsen för Simunde-graven som den ser ut idag. Lastbilen på bilden är precis på
väg att passera över den mindre höjdsträckningens högsta punkt och således platsen för gravläggningen. Bilden tagen från sydväst.
Referenser
Almgren, O. & Nerman, B. (1923). Die ältere Eisenzeit Gotlands. Stockholm: [Wahlström & Widstrand].
Andersen, H. (1952). Fra tomten af en sløjfet høj. Fem stadier af en gravhøjs historie. KUML. Årbog for Jysk Arkaeologisk Selskab. Aarhus.
Arbman, H. (1938). Mälardalen som kulturcentrum under yngsta bronsåldern. I: Winther, J. (red.) (1938). Winther-festskrift:
til købmand Jens Winther paa 75-aarsdagen : 1863 – 16. december – 1938. København: Munksgaard.
Arwidsson, G. (1949). Undersökning av hällkista i bronsåldersröse.
Gotland, Lärbro sn. Koparve 1:22. Rapport Gotlands Museum.
Dnr. 30/49.
Arwidsson, G. (1954). Gotland, Sanda sn. Hemmungs 146.
Redogörelse för undersökningen av ett skadat bronsåldersröse.
Rapport Gotlands Museum. Dnr. 104/54.
Arwidsson, G. (1956). Gotland, Stenkyrka sn. Moos 13. Gravar från
bronsålder och vikingatid. Rapport Gotlands Museum. Dnr.
161/56.
Balodis, F. (1940). Det äldsta Lettland. Uppsala.
Bohrn, E. (1938). Rapport till Riksantikvarien. ATA Dnr. 3879/38.
Boken om Gotland: minnesskrift med anledning av Gotlands återförening med Sverige genom freden i Brömsebro den 13 augusti 1645. (1945). Visby.
Bradley, R. & Widholm, D. (2007). Bronze Age Cosmology in the South-West Baltic, a framework for Research. I: Widholm, D. (red.). (2007). Stone ships: the sea and the heavenly journey. [Kalmar: Institutionen för humaniora och samhällskunskap, Högskolan i Kalmar. s. 13–48.
Brynildsen, R. K. (1923). En bronsealders gravrøis paa Maagerøaasen, Tjøme. Oldetiden. Tidskrift for Norsk
Forhistorie. Bind X. Kristiania.
Burenhult, G. (1986). Speglingar av det förflutna. Höganäs: Bra böcker.
Burenhult, G. (1991). Arkeologi i Sverige. 2, Bönder och bronsgjutare. Höganäs: Wiken.
Burenhult, G. (1999). Arkeologi i Norden. 1. Stockholm: Natur och kultur. Cassel, K. (1998). Från grav till gård: romersk järnålder på Gotland.
Stockholm : Univ.
Déchelette, J. (1927). Manuel d’archéologie préhistorique celtique et gallo-
romainen. 3, Premier âge du fer ou époque de Hallstatt. 2. éd.
augmentée d’un index Paris: Auguste Picard.
Floderus, E. (1931). Ett gotländskt ekkistefynd från bronsåldern. Fornvännen 26. s. 284–290.
Forssander, J-E. (1932). Från hällkisttid och äldre bronsålder i Skåne.
Meddelanden från Lunds historiska museum. Lund.
Forssander, J-E. (1939). Europäische Bronzezeit. Meddelanden från Lunds
historiska museum. Lund.
Fraser, M., Sten, S. & Götherström, A. (2012). Neolithic Hedgehogs
(Erinaceus europaeus) from the Island of Gotland show early contacts with the Swedish mainland. Journal of Archaeological Science 39. s. 229–233.
van Gennep, A. (1960). The rites of passage. Chicago: Univ. of Chicago Press.
van Giffen, A. E. (1930). Die Bauart der Einzelgräber I–II. Mannus bibliothek
44–45. Leipzig.
Goldhahn, J. (1999). Sagaholm – hällristningar och gravritual. Umeå & Jönköping.
Hallin, G. (2002). Kummel, skepp och koksten: en studie om
bosättningsområden och social struktur under bronsåldern på Gotland.
Lic.-avh. Stockholm : Univ., 2002.
Hallström, A. (1971). Boplats och gravar på Nygårdsrum i Vallstena.
Gotländskt Arkiv. Visby. s. 114.
Hallström, A. (1973). Bronsåldersgravar vid St. Källstäde i Lärbro. Gotländskt
Arkiv. Visby. s. 122.
Hansen, F. (1938). Skånska bronsåldershögar.. Lund: Gleerupska univ.-bokh. Hansson, H. (1927). Gotlands bronsålder. Stockholm: Kungl. Vitterhets-,
Haseloff, G. (1938). Der Galgenberg von Itzehoe. Ein Grabhügel aus der älteren Bronzezeit. OFFA. Band 3. Neumünster.
Heidberg, G. F. (1923). Jernbarrer of redskaper. Oldetiden. Tidskrift
for Norsk Forhistorie. Bind X. Kristiania.
Hoernes, M. (1914). Zur Chronologie der Gräberfunde von Watsch.
Wiener Prähistorische Zeitschrift I. Wien.
Holste, F. (1953). Die Bronzezeit in Süd- und West-deutschland.
Handbuch der Urgeschichte Deutschlands, herausg. Von Ernst Sprockhoff (1838–1853). Band 1. Berlin.
Hyenstrand, Å. (1966). Igelsta i Östertälje. Ett sörmländskt bronsålderskomplex. Fornvännen 61. Stockholm. s. 90–98. Hyenstrand, Å. (1968). Gravformer och symboltecken under yngre
bronsålder. Fornvännen 63. Stockholm. s.185–189.
Janssen, H-L. (1935). Die Verbreitung der Bronzenadeln mit seitlicher Öse. Praehistorische Zeitschrift XXVI.
Janusson, H. & Silvén, U. (1962). Undersökningen av Dragbyröset 88.
TOR. Vol. 8. Uppsala universitet. Uppsala. s. 5–44.
Jönsson, S. (1979). ”Stenrör… ännu helt conserverat”. Gotländskt
Arkiv. Visby. s. 7–22.
Kivikoski, E. (1939). Die Eisenzeit im Auraflussgebiet. Finska
fornminnesföreningens tidsskrift XLIII. Helsinki.
Kossinna, G. (1914). Die deutsche Vorgeschichte eine hervorragend nationale Wissenschaft. Mannus bibliothek 9. Würzburg.
Kupka, O. (1908). Die Bronzezeit in der Altmark. Jahresschrift für die
vorgeschichte der Sächstsch–Thüringischen länder 7. Band.
Halle.
Lang, V. (2007). The Bronze and early Iron Ages in Estonia. Tartu: Tartu University Press.
Lindquist, M. (1976). Bronsåldersröset vid Hau i Fleringe. Preliminär analys för slutgiltig undersökning. Gotländskt Arkiv 1976. Visby. s. 121–124.
Lindquist, M. (1979). Storrösen. I: Falck, W. (red.) (1979). Arkeologi på
Gotland. Visby: Press. s. 33–41.
Lissauer, A. (1907). Die Typenkarte der ältesten Gewandnadeln.
Zeitschrift für Ethnologie. Berlin.
Lithberg, N. (1914). Gotlands stenålder. Stockholm.
Lund, H. E. (1934). Graver og gravskikk i en bronsealders haug på Jaeren. Stavanger Museums årshefte 1932–33. Stavanger. Lund, H. E. (1939). Fra Bronsealder til Jernalder. Studier i Rogalands
eldre kulturhistorie. Viking III. Oslo.
Lundman, B. (1957). The Problem of Ancient Oriental Shipping on the North Sea. Anthropological Contributions to the Discussion on the Existence of More or Less Direct Maritime Trade between the Eastern Mediterranean Countries and Northwestern Europe.
Journal of Near Eastern Studies. Vol. XVI.
Luthander, A. (1988). Senneolitiska gravar på Gotland. C-uppsats i arkeologi. Stockholms universitet.
Magnusson–Strömberg, M. (1950). Brandgravar från yngre bronsåldern i Ravlunda. Skånes hembygdsförbunds årsbok.
Manneke, P., Cademar, Å., Grimlund, G., Nilsson C. & Rydén, B. (1996).
Arkeologisk undersökning. Lilla Havor 1:15–18, Stora Havor 1:3, 1:8. RAÄ 32, Hablingbo socken, Gotland. Fornborg och boplatslämningar. 412-379-1996.
Manneke, P. (1979). Havor i jämförelse med andra fornborgar. I: Falk, W., Nylén, E., Nylén, K, Schönbeck, B. & Svahnström, K. Arkeologi på
Gotland. Gotlandica 14. Visby. s. 111–120.
Manneke, P. (1973). Havor i Hablingbo. Gotländskt Arkiv 1973. Visby. s. 119.
Manneke, P. & Nylén, E. (1959). Gotlands län. Lärbro sn. St. Källstäde 118.
Rapport GM Dnr. 44/59.
Martinsson-Wallin, H. (2010). Bronze Age Landscapes on Gotland: Moving from the Neolithic to the Bronze Age perspective. I: Martinsson-Wallin, H. (red.) (2010). Baltic prehistoric interactions
and transformations: the neolithic to the bronze age. Visby: Gotland
University. s. 63–77.
Martinsson-Wallin, H. & Wehlin, J. (2010). Rapport från arkeologisk
undersökning i Uggarderojrområdet 2009: Gotland, Rone sn, Uggårda 3:1, RAÄ 10:1,3,4,5.
Martinsson-Wallin, H. & Wehlin, J. (2011). Rapport från arkeologisk
undersökning i Rojrskogen 2010. Gotland, Garda och Lau sn. Goks 1:8 RAÄ Garda 1:2–3 och Lau 41:1. Institutionen för kultur,
miljö och energi; Avdelningen för arkeologi. Högskolan på Gotland. Visby.
Meinander, C. F. (1954). Die Bronzezeit in Finnland. Diss. Helsingfors : Univ.
Moberg, C-A. (1956). Till frågan om samhällsstrukturen i Norden under bronsåldern. Fornvännen 45. s. 65–79.
Nagy, B. (1974). ”Bomhög” en bronsåldershög i Bunkeflo sn, Sk. Trebetygsuppsatts i Arkeologi. Arkeologiska institutionen, Lunds universitet.
Nagy, B. (1976). Fornlämning 5, Bronsåldershög, Bunkeflo, Bunkeflo SN, Skåne. Arkeologisk undersökning 1973. Riksantikvarieämbetet rapport 1976 B 30.
Nerman, B. (1935). Die Völkerwanderungszeit Gotlands. Stockholm. Nihlén, J. (1927). Gotlands stenåldersboplatser. Diss. Uppsala : Univ. Nilsson, P-E. (1981). Om bronsåldersgravars läge på Gotland.
Uppsats. Kulturgeografiska institutionen. Stockholm University. Nilsson, P-E. (1983). Byggdes Rone-kustens rösen där stenen låg.
C-kursuppsats. Kulturgeografiska institutionen. Stockholm University.
Nilsson P-E. (1986). Bronsåldersrösen. En korologisk studie med persondator. I: Nordiskt symposium för bronsåldersforskning (1986). Det 4. nordiske bronsealder-symposium på Isegran
1984. Varia 12. Oslo. s. 67–87.
Nilsson, P-E. (2002). Stone Age settlement and mounds. A
hypothesis based upon spatial relations. I: Burenhult, G. (red.).
Remote Sensing, Vol II. Thesis and papers in North European
Archaeology 13:b. Department of Archaeology. Stockholm University. s. 313–317.
Nordén, A. (1930). Stensträngarnas ålder och uppgift. I. Dateringsproblemet. Fornvännen 25. s. 83–98.
Nylén, E. (1955a). Die jüngere vorrömische Eisenzeit Gotlands:
Nylén, E. (1955b). The southern grave-field. Grave S 1–S 125. In: Stenbergern, M. (red). Vallhagar. A migration period settlement
on Gotland/Sweden. Part I. Ejnar Munkgaards forlag.
Copenhagen. Denmark. s. 437–541.
Nylén, E. (1955c). The middle grave-field. Graves M 1–M 43. In: Stenbergern, M. (ed.). Vallhagar. A migration period settlement
on Gotland/Sweden. Part I. Ejnar Munkgaards forlag.
Copenhagen. Denmark. s. 284–436.
Nylén, E. (1958a). Pryda, skydda, binda? Om gravskickets mening och skärvstensrösenas problem med anledning av ett aktuellt bronsåldersfynd. Gotländskt Arkiv. Visby. s. 23–38.
Nylén, E. (1958b). Gotländska gravformer och deras betydelse för kronologien. TOR vol. IV:1958. Uppsala. s. 64–86.
Nylén, E. (1959a). Gotland, Vallstena sn. L:a Gudings 18. Till
Riksantikvarieämbetet. ATA Dnr. 4869/59.
Nylén, E. (1959b). Gotlands murade rösen och bronsålderns fjärrhandel, Gotländskt Arkiv. Visby. s. 9–34.
Nylén, E. (1962). Kontakt erhållen mellan äldre och yngre förromersk järnålder. En preliminär forskningsrapport. Fornvännen 57. 257–276.
Nylén, E. (1964). Gotland, Fole sn. Prästgården 1:1 och Nygårds 1:2.
Rapport över undersökning av gravar från yngre bronsålder – äldsta järnålder. ATA Dnr. 6500/64.
Nylén, E. (1972). Mellan brons- och järnålder: ett rikt gravfynd och
dess datering med konventionell metod och C14. Stockholm:
Almqvist & Wiksell.
Nylén, E. (1973). Bygden, skeppen och havet. Antikvariskt Arkiv 49. KVHAA. Stockholm.
Nylén, E. (1993). The Stones in the South. TOR. Societas Archaeologica Upsaliensis. Uppsala. s. 119–127.
Nylén, E., Lund Hansen, U. & Manneke, P. (2005). The Havor hoard:
the gold, the bronzes, the fort. Stockholm: Kungl. Vitterhets
historie och antikvitets akademien.
Oldeberg, A. (1949). En bronsåldersgrav från Slagersta på Öland.
Oldeberg, A. (1974). Die ältere Metallzeit in Schweden. 1. Stockholm: Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakad.
Oldeberg, A. (1976). Die ältere Metallzeit in Schweden. 2. Stockholm: Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakad.
Pettersson, A-M. (2011). Terra Novas tidiga historia – om gravar, boplatser och åkrar. Gotländskt Arkiv 83. Visby. s. 21–32. Poulsen, J. (1993). Nyt om ældre bronzealders gravhøje i Danmark.
I: Larsson, L. (red.). Bronsålderns gravhögar. University of Lund Institute of Archaeology Report Series 48. Lund. S. 59–68. Renfrew, C. (1973). Before civilization: the radiocarbon revolution and
prehistoric Europe. London: Cape.
Rydh, S. (1967). St. Vikers, Lärbro sn. Gotland. ATA Dnr. 2817/67. Rydh, S. (1968). Ett gotländskt fynd av benpilspetsar från bronsåldern.
Fornvännen 63. s. 153–165.
Rygh, K. (1906). Gravplads fra Broncealderen. Det Kgl. Norske
Videnskabers selskabs Skrifter. No. 1. Trondhjem.
Sahlström, K. E. & Gejvall, N-G. (1948). Gravfältet på kyrkbacken i
Horns socken, Västergötland. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
Silvén, U. (1954). Bronsåldersboplats och skeppssättningar vid St. Bjers Stenkyrka sn. Gotländskt Arkiv: 13–31.
Silvén, U. (1958). Bronsåldersgravar vid Kungsbro, Vretakloster sn, Östergötland. TOR. Vol. IV. Meddelanden från Uppsala universitets museum för nordiska fornsaker. Uppsala.
Sjöberg, A. (1976). Bronsåldersrösen vid Suderbys i Västerhejde.
Gotländskt Arkiv 1976. Visby. s. 136–137.
Slieth, W. (1900). Inventar der Bronzealterfunde aus Schleswig–Holstein. Kiel und Leipzig.
Sprockhoff, E. (1931). Die Germanischen Griffzungenschwerter. Berlin: De Gruyter.
Sprockhoff, E. (1956). Jungbronzezeitliche Hortfunde der Südzone
des nordischen Kreises: Periode V. Mainz: Verlag des Römisch-
germanischen Zentralmuseums.
Steensberg, A. (1943). Ancient harvesting implements: a study in
Stenberger, M. (1941). Gotländska bronsåldersrösen. Gotländskt
Arkiv. Visby. s. 15–40.
Stenberger, M. (1942). Ett kraterröse på Gotland. Fornvännen 37. s. 95–114.
Stenberger, M. (1964). Det forntida Sverige. Stockholm: Almqvist & Wiksell.
Stenberger, M., Dahr, E. & Munthe, H. (1943). Das Grabfeld von
Västerbjers auf Gotland. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
Strömberg, M. (1952). Die Bestattungsformen in Schonen während des Spätneolithikums. Meddelanden från Lunds universitets
historiska museum. Lund.
Thedéen, S. (2004). Gränser i livet – gränser i landskapet:
generationsrelationer och rituella praktiker i södermanländska bronsålderslandskap. Diss. Stockholm : Stockholms universitet,
2004.
Thålin, H. (1938). Ringspännen med upprullade ändar. I: Åberg, N. (red.) (1938). Kulturhistoriska studier tillägnade Nils Åberg 19
24/7 38.. Stockholm: Generalstabens litografiska anst. förl.
Tischler, O. (1886). Ostpreussische Grabhügeln. I: Schriften der
Physikalisch–Ökonomischen gesellschaft zu Köningsberg I. Pr.
Jahrgang XXVII.
Vallhagar: A migration period settement on Gotland, Sweden. (1955).
Stockholm.
Wallin, P. & Solsvik, R. (2006). Dating ritual structures in Maeva, Huahine. Assessing the development of Marae structures in the Leeward society islands, French Polynesia. Rapa Nui Journal 20 (1), s. 9–30.
Wennersten, M. (1985). Gravfältet vid Annelund, Visby flygplats.
Gotländskt Arkiv. Visby. s. 215–216.
Wegewitz, W. (1949). Die Gräber der Stein und Bronzezeit im Gebiet
der Niederelbe: (die kreise stade und Harburg).
Hildesheim: A. Lax.
Wickman-Nydolf, G. (1984). Follingbo sn. Gudmyrsskog RAGU Fornlämning 25. I: Arkeologi i Sverige 1981. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. s. 296.
Wickman-Nydolf, G. & Nydolf, N-G. (1980). Terra Nova. Gotländskt
Arkiv. Visby. s. 122–123.
Wihlborg, A. (1976). Bronsåldershög, nyupptäckt, St Köpinge, St
Köpinge sn, Skåne: arkeologisk undersökning 1972–1973.