Ökad tydlighet i det gemensamma digitaliseringsarbetet

vårdinformationsmiljö som hanterar information om patienten, administrativ information, beslutsstöd, rådgivande stöd och kommunikationsstöd i vårdprocessen är ett strategiskt och viktigt verktyg för att skapa en bättre sammanhängande hälso- och sjukvård – oavsett om patienten har cancer eller någon annan sjukdom. Patienten får bättre förutsättningar att vara delaktig i sin vård, vårdpersonalen får bättre förutsättningar att behandla patienten säkert utifrån ett helhetsperspektiv och forskningen får bättre förutsättningar att bidra till en positiv utveckling av hälso- och sjukvården. Det skapar också förutsättningar för en mer personcentrerad vård (Vårdanalys 2018a).

5.2.1 Sammanhållen vårdinformation kan bidra till en sammanhängande hälso- och sjukvård

Uppdelade vårdprocesser och bristande samordning inom hälso- och sjukvården bidrar ofta till en försämrad vårdkvalitet, när det gäller exempelvis medicinska resultat. Det leder också till en försämrad upplevelse för patienten, som själv eller med stöd av anhöriga behöver ta ansvar för att koordinera insatserna (Vårdanalys 2017e). För vårdpersonalen är bristande samordning vardag. Varje landsting, varje sjukhus och varje klinik eller primärvårdsenhet är en separat organisation med egen ledning, egen budget och egna tekniska system. Med hjälp av teknik kan vertikalt organiserade sjukvårdsenheter mötas och upprätta bättre sammanhängande vårdprocesser – med patienten i centrum.

En nationellt sammanhållen vårdinformationsmiljö bör också innebära att information från olika system kan samköras. Det skapar möjligheter för mer avancerade funktioner till gagn för både patienter och vårdpersonal, som varningssystem vid läkemedelskrockar eller individuella beslutsstöd direkt i en processöversikt. Samkörda data från olika system kan också bistå

i prioriteringar i vårdprocessens trånga sektorer för att skapa ett så bra flöde som möjligt.

Vi menar att en nationellt sammanhållen vårdinformationsmiljö också är att betrakta som en viktig infrastruktur i en kunskapsbaserad hälso- och sjukvård. Genom tillgång till nationella, strukturerade data får forsknings- och utvecklingsaktörer verktyg för att generera ny och bättre kunskap. Kunskapen kan med hjälp av samma digitala stöd implementeras i hälso- och sjukvården. 5.2.2 Behov av ökad nationell enhetlighet

För att få till stånd en sammanhängande hälso- och sjukvård med hjälp av en nationellt sammanhållen vårdinformationsmiljö behöver krav ställas på alla nivåer i styrsystemet. Aktörerna måste röra sig i samma riktning för att pågående digitaliseringsprocesser ska kunna understödja varandra snarare än riskera att motverka varandra eller polarisera utvecklingen. En nationellt sammanhållen vårdinformationsmiljö har på olika sätt debatterats och varit målbilden för digitaliseringen i svensk hälso- och sjukvård under många år (se exempelvis regeringen 2005, Läkartidningen 2008). Under åren har flera försök till en nationellt mer enhetlig digitalisering gjorts genom olika partsgemensamma lednings- och samverkansgrupper, som exempelvis nationella ledningsgruppen för it i vård och omsorg som bildades 2005. Det mest aktuella exemplet är arbetet som gjorts och görs genom Vision e-hälsa 2025. Trots detta uttrycker patienter och vårdpersonal samma behov av digitala stöd som tidigare, och de uppfattar också att det finns samma hinder för utvecklingen i dag som tidigare (se exempelvis Vårdanalys 2016).

Det är tydligt att den digitala utvecklingen behöver ske mer enhetligt i hela hälso- och sjukvårdssystemet. Skälet är dels att utvecklingen är resurskrävande, dels att bara ett sammanhållet hälso- och sjukvårdssystem kan stödja horisontella, nivåstrukturerade och personcentrerade vårdprocesser. Samtidigt är styrningen inom e-hälsoområdet komplex, och ingen har i dag det övergripande mandatet eller entydiga ansvaret att besluta om utvecklingen av digitala stöd inom hälso- och sjukvården, vare sig på samregional eller på statlig nivå.

I Sverige finns det 21 självständiga landsting med ansvar för hälso- och sjukvården. De samordnar sig på frivillig basis i enskilda frågor, bland annat genom SKL. Vi har dessutom en statsapparat som i stora delar är vertikalt organiserad i olika politikområden, där flera berörs av och arbetar med e-hälsoutvecklingen och digitaliseringsprocessen. Under de olika departementen finns ett antal statliga myndigheter som verkar på området.

5.2.3 Vi behöver gå från samverkan till samordnande styrning

Sedan 2016 har staten och SKL samverkat genom Vision e-hälsa 2025. Vi uppfattar att denna styr- och samverkansorganisation arbetar med mycket av det som behövs för att lösa knutarna och bidra till en positiv digital utveckling i hälso- och sjukvården. Men visionen förefaller inte fullt ut fungera som en samlande och samordnande plattform för e-hälsoarbetet, vilket får konsekvensen att olika aktörer arbetar i parallella spår som kan innebära ett dåligt utnyttjande av samhällets resurser och en polariserad utveckling.

Vi sluter oss till att samverkan i dessa frågor inte räcker som medel för att utveckling och upphandling av ny teknik ska kunna tillgodose patienters och vårdpersonalens behov av digitala stöd. Vi menar också att samverkan inte är ett tillräckligt starkt verktyg för att nå fram till en gemensam infrastruktur för informationsöverföring i vården. Dessutom konstaterar vi att samverkan inte räcker för att uppnå en mer enhetlig användning av digitala stöd som knyter samman vårdgivare och landsting – i alla fall inte om ambitionen är att vara bäst i världen 2025.

Vi menar därför att det är dags att skifta inriktning och fokusera mer på samordnande styrning än samverkan. Som en injektion i e-hälsoarbetet kan det till exempel behövas lagstiftning, riktlinjer och nationella standarder som skapar förutsättningar för samordnad utveckling och som samtidigt värnar patientens integritet och säkerhet. Detta kräver ett statligt initiativ som omfattar flera områden samtidigt. Initiativet behöver göra det enklare för utvecklare och upphandlare att möta patienternas och vårdens behov. Initiativet behöver också säkerställa en gemensam infrastruktur för informationsöverföring och skapa förutsättningar för landsting och kommuner att anpassa sina system till en nationellt sammanhållen vårdinformationsmiljö.