Det finns en mängd olika undersökningar om översättningar. Huhtala har skrivit sin doktorsavhandling om frivilliga översättningsbyten, Från teori till praktik. Analys av översättningar från finska till svenska (1995). I avhandlingen har hon utvidgat John Catfords teori angående obligatoriska översättningsbyten till frivilliga översättningsbyten. Boken där Catford presenterar sin teori heter A Linguistic Theory of Translation. An Essay of Applied Linguistics (1965). Huhtala (1995: 60) har undersökt översättningsbyten från finska till svenska i olika slags material, såsom i ledare, artiklar, broschyrer, romaner, deckare, barnböcker, vetenskapliga texter samt lagtexter.
Catford anser att översättningens centrala fokus är att hitta översättningsekvivalens. En textuell översättningsekvivalent är vilken som helst målspråklig form, en text eller en del av en text, vilken betraktas som ekvivalent till en viss källspråklig form. Enligt honom betyder översättning att man ersätter källspråkets textmaterial med målspråkets motsvarande textmaterial. (Catford 1965: 20f., 27) Enligt Eugene Nida är översättningens syfte att producera närmaste naturliga motsvarighet på målspråket till källspråkets textmaterial. Det viktigaste är betydelsen och därefter kommer stilen.
(Nida 1975 via Ingo 1991a: 12, 21) Nida föredrar dynamisk ekvivalens framför formell vilket innebär att översättaren borde dölja källtextens kulturella och språkliga skillnader så att källtextens centrala budskap överförs till målspråkliga läsare (Nida & de Waard 1986 via Venuti 1995: 21). Jag behandlar dynamisk ekvivalens närmare i avsnitt 2.3.3 Bearbetningsskede.
Werner Koller specificerar begreppet ekvivalens mer exakt. Enligt Koller spelar fem följande faktorer en relevant roll när man specificerar olika ekvivalenstyper. För det första är det
10 utomspråkliga innehåll som överförs av en text. Han kallar denna typ av ekvivalens för denotative equivalence. Det centrala området för denotativ ekvivalent är lexikon, det vill säga språkets ord och syntagma. För det andra nämner han konnotationer som överförs med hjälp av ordvalet (särskilt när det finns ett specifikt val mellan synonyma uttryck), med avseende på stilnivån (register), den sociala och geografiska dimensionen, frekvensen och så vidare. Denna typ av ekvivalens kallar Koller för connotative equivalence. Termen konnotativ antyder att enskilda uttryck i textuella sammanhang inte bara har en denotativ betydelse. För det tredje nämner han text-normative equivalence. Med den menar han de text- och språknormer (användningsnormer) som är fastställda för olika texttyper. Den fjärde ekvivalenstypen kallar Koller för pragmatic equivalence. I samband med den tar man hänsyn till mottagaren (läsaren) till vilken översättningen är riktad och till vilken översättningen är tillämpad för att uppnå en förutsatt effekt. Den femte och den sista typen av ekvivalens hänför sig till textuella egenskaper som han kallar för formal equivalence. Han menar att det kan finnas vissa form-estetiska särdrag i källtexten, inklusive ordspel, metalingvistiska aspekter, individuella stilistiska drag och så vidare som måste tas hänsyn till. (Koller 1979: 99ff.)
Ingo diskuterar översättandets möjlighet och omöjlighet. Enligt honom är spegelbildsöversättning en omöjlighet på grund av många skäl. Till exempel kan målspråkets kulturmiljö avvika starkt från källspråkets kulturmiljö. Om ett visst begrepp saknas i målspråket och det inte är möjligt att hitta ett motsvarande uttryck, är översättning omöjligt på ordplanet. I sådana fall måste översättaren använda antingen citatlån eller en mångordig omskrivning. Han nämner det finska ordet sauna som exempel. Ordet används som citatlån i flera språk eftersom det i allmänhet är omöjligt att översätta.
Andra orsaker till spegelbildöversättningens omöjlighet är bland annat språkens olika strukturer, ordens och uttryckens inexakta motsvarighet och avvikande syntaktiska lösningar. För att kunna anse att översättning är möjligt måste kravet på oförändrad form och betydelse slopas. Översättning är möjligt om den avses som överföring av information från ett källspråk till ett målspråk. Istället för att kräva att en översättning ska vara en absolut motsvarighet måste man ofta nöja sig med en relativ motsvarighet. (Ingo 1991a: 18ff.)
Lars Wollin är av samma åsikt som Ingo. Han anser att översättarens uppgift är teoretiskt hopplös.
När ett budskap upprepas i en annan språkform kan det inte undvikas att något faller bort, något annat kommer till eller något måste förändras. För den skull kan budskapet inte heller bli precis detsamma i den nya mottagarkretsen. Enligt Wollin är det översättarens eviga öde att göra det som teoretiskt sett är omöjligt men i praktiken möjligt. (Wollin 1998)
11 Friedrich Schleiermacher, en tysk teolog och filosof, konstaterade att det finns två olika översättningsmetoder: den ena är domesticering och den andra är främmandegöring. Domesticering betyder att översättaren reducerar de främmande elementen i översättningen och ersätter dem med målspråkets kulturella element. Det vill säga att domesticering är en målspråksorienterad metod.
Främmandegöring är en motsats till domesticering, vilket innebär att översättaren bevarar de källspråkliga elementen och låter det främmande synas i översättningen. Främmandegöring uttrycker det exotiska som finns i källtexten vilket betyder att det är fråga om en källspråksorienterad metod. Schleiermacher själv föredrog främmandegöring som översättningsmetod. (Schleiermacher 1813 via Venuti 1995: 19f.)
Lawrence Venuti, som är professor i engelska samt professionell översättare, diskuterar översättarens osynlighet i sin bok The Translator’s Invisibility: A history of translation (1995). Han anser att ju mer flytande översättningen är, desto osynligare är översättaren. En flytande översättning kan genast kännas igen. Den är förståelig, domesticerad, det vill säga inte för främmande och den erbjuder läsaren en tillgång till det som originalverket representerar. Den är skriven på ett modernt språk som är allmänt använt och erkänt till skillnad från svårbegripligt fackspråk eller slangspråk. En flytande översättning borde kännas naturlig istället för något översatt.
(Venuti 1995: 2ff.)
Jan Pedersen har undersökt översättningsproblem som orsakas av utomspråkliga kulturbundna referenser i tv-undertextningar. Boken där Pedersen presenterar sin undersökning är Subtitling Norms for Television: An Exploration Focussing on Extralinguistic Cultural References (2011).
Utomspråkliga kulturbundna referenser, på engelska Extralinguistic Cultural References eller ECR, är till exempel hänvisningar till personer, platser eller institutioner, som är specifika för en viss kultur och vilka man inte nödvändigtvis känner till även om man behärskar det specifika språket. I boken presenterar Pedersen ECR-strategier som hjälper i översättning av kulturspecifika begrepp.
(Pedersen 2011: 2f.) Även om Pedersen fokuserar på tv-undertextningar kan dessa ECR-strategier också utnyttjas i översättning av litteratur.
12