Övriga rättssäkerhetsgarantier i LVU, LVM och LPT

3.2.1 Omprövning och övervägning vid beslut om fortsatt vård

Beslut om fortsatt vård som behandlades i avsnitt 3.1.1 ovan är även relevant att ta upp utifrån aspekten om de övriga rättssäkerhetsgarantierna som kan identifieras. Den utmärkande skillnaden som redogjordes för avseende domstolsprövning och offentligt biträde är att individerna i LVM och LPT erbjuds dessa rättssäkerhetsgarantier, medan barn i LVU inte får det. Situationen är liknande även när det gäller övriga rättssäkerhetsgarantier och beslut om fortsatt vård. Lagstiftaren anser att det tillräckligt med omprövning eller övervägning vid beslut om fortsatt vård i LVU. Detta skiljer 241 sig från LVM och LPT där lagstiftaren inte nöjer sig med omprövning eller övervägning, utan beslutet ska tidsbegränsas och tillsätter dessutom domstolsprövning och offentligt biträde. I LVM 242 och LPT finns således fler rättssäkerhetsgarantier än det gör i LVU.

En ytterligare aspekt i detta avseende är socialnämndens möjlighet att endast överväga frågan om fortsatt vård. Socialnämndens möjlighet att endast överväga om tvångsvården ska fortsätta innebär att socialnämnden inte behöver fatta något formellt beslut om att vården ska fortsätta. Eftersom 243 det inte fattas något formellt beslut när socialnämnden väljer att endast överväga, blir det svårare för barnet att få frågan om den fortsatta vården prövad i domstol. För att få en domstolsprövning krävs det att ett beslut överklagas vilket inbegriper ett krav på att det finns ett faktiskt beslut att överklaga. I de fall socialnämnden inte fattar något formellt beslut blir således barnets chans till domstolsprövning ännu mindre. Det är mycket anmärkningsvärt att det inte finns en omprövningsskyldighet i samtliga fall i LVU när vården inte kan förlängas i LVM och individen i LPT alltid får domstolsprövning och offentligt biträde. Innebörden av lagstiftningen är att LVU-vården kan pågå i flera år utan att något formellt beslut om fortsatt vård fattas. Lagstiftarens motivering till att det inledande tvångsvårdsbeslutet ska vara tidsbegränsat i LPT är individens rättssäkerhet. Vad lagstiftaren väger in i begreppet rättssäkerhet klarläggs dock inte i just det 244 hänseendet. Användningen av argumentet rättssäkerhet framstår som godtyckligt när individer som vårdas enligt LPT har rätt till rättssäkerhet genom att tvångsvården ska vara tidsbegränsad, men samma argument inte används i förhållande till LVU.

LVU 13 § st. 1⎼2.

241

LVM 20 §, 5 § och 42 §; LPT 8⎼9 §§ och 38 a §.

242

LVU 13 § st. 1 och prop. 1989/90:28, s. 114⎼115.

243

Prop. 1990/91:58, s. 114.

3.2.2 Tidsbegränsning vid beslut som inskränker rörelsefriheten

Tidsbegränsning aktualiseras när det handlar om beslut av rörelseinskränkande karaktär. Lagstiftaren visar dock upp inkoherens när det handlar om förekomsten av tidsbegränsning i förhållande till rörelsefrihetsinskränkande beslut samt hur lång tidsbegränsningen är. LVU och LVM visar dock upp vissa likheter när det handlar om tidsbegränsningen på två månader (med möjlighet till förlängning) för vård vid låsbar enhet. 245

Beslut om avskiljande kan fattas i samtliga tvångsvårdslagar och alla lagar innehåller rättssäkerhetsgarantin tidsbegränsning. För hur lång tid ett beslut om avskiljande får fattas skiljer sig dock. I LVU kan beslutet fattas för maximalt fyra timmar, i LVM maximalt 24 timmar och i LPT åtta timmar eller längre vid synnerliga skäl. Det är en markant skillnad mellan fyra timmar och 246 24 timmar. Innan 1 oktober 2018 kunde beslut om avskildhet fattas för maximalt 24 timmar även i LVU, men lagstiftaren valde att förkorta tiden på grund av att beslut om avskiljning ska ske restriktivt och rättssäkert. Någon motsvarande förändring gjordes inte för motsvarande reglering i 247

LVM, trots att även LVM behandlades i propositionen. Eftersom tidsbegränsningen 248

huvudsakligen är åtta timmar i LPT, men det föreligger möjlighet att utvidga den tiden, så tyder det återigen på inkoherens mellan regelsystemen. Det kan hävdas att en relevant skillnad är att beslutet om avskildhet riktas mot barn i LVU och mot äldre individer i LVM och LPT. Skillnaden i ålder kan således föranleda att olika tidsbegränsningar används. Barnperspektivet framkommer även i propositionen där lagstiftaren bemöter argument om att beslut om avskildhet innebär isolering och strider mot internationella konventioner. Mot detta argument kan dock framföras att lagstiftaren 249 inte anser att avskildhet är att betrakta som isolering, men erkänner att det är ett betydande intrång i barnets fri- och rättigheter. Även om lagstiftaren uttalar sig om barn som hålls i avskildhet, är 250 ingreppet antagligen lika stort i en individs fri- och rättigheter som vårdas med stöd av LVM eller LPT. Eftersom lagstiftaren aldrig berör motsvarande bestämmelse om avskildhet i LVM och LPT kan det inte godtas att skillnaden i tid endast eventuellt beror på individens ålder. Dessutom kan barn vårdas med stöd av LPT. Det innebär att en eventuell förklaring som baseras på 251 åldersskillnaden är ännu mindre övertygande. Inkoherensen mellan tvångsvårdslagarna är således omotiverad och svår att förklara.

3.2.3 Val av person vid kroppsvisitering och ytlig kroppsbesiktning

Kroppsvisitering eller ytlig kroppsbesiktning är en integritetskränkande åtgärd vilket lagstiftaren visar medvetenhet om genom att ge barnen i LVU möjlighet att önska vem i personalen som ska utföra tvångsåtgärden. Att barnet ska få önska personal medför att den kränkande upplevelsen blir

LVU 15 b § st. 3; LVM 34 § st. 4. 245 LVU 15 c § st. 1; LVM 34 b §; LPT 20 § st. 1⎼2. 246 Prop. 2017/18:169, s. 65 och 68. 247 Prop. 2017/18:169, s. 1. 248 Prop. 2017/18:169, s. 67⎼68. 249 Prop. 2017/18:169, s. 68 och 71. 250 LPT 44 § och prop. 1990/91:58, s. 284. 251

mindre om åtgärden utförs av någon som barnet har tillit till. Möjlighet att önska personal 252 föreligger endast i LVU och erbjuds inte i LVM eller LPT. Oavsett om individen vårdas enligt 253 LVU, LVM eller LPT är kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning en kränkande åtgärd. Skillnaden mellan lagarna förklaras aldrig, utan lagstiftarens motivering väcker snarare förundran. Lagstiftaren uttrycker att det inte finns någon anledning till att bestämmelsen om kroppsvisitering och ytlig kroppsbesiktning i LVU angående vittnesnärvaro inte ska ha en motsvarighet i LVM. 254 Steget till att även inkludera en möjlighet för individen i LVM och LPT att önska personal som utför tvångsåtgärden är inte särskilt långt. Liksom lagstiftarens upplevelse att det inte finns anledning att ha någon annan reglering i LVM om vittnesnärvaron är det svårt att se vilka skäl som motiverar skillnaden i fråga om att önska personal. Det som kan vara av relevans är åldersskillnaden av den tvångsvårdade individen i LVU och LVM. Som ovan nämnts måste det beaktas att barn kan vårdas med stöd av LPT, och inte heller i förhållande till LPT förklaras det varför endast barn i 255 LVU ska ha rätt att önska personal.

3.2.4 Vittnesnärvaro vid rumsvisitation

Vid beslut om rumsvisitation i LVU och LVM finns krav på vittnesnärvaro. Beslut om 256 rumsvisitation är inte ett beslut som gäller under en lång tid. Tidsaspekten av beslutet är således kort. Visitationen innebär dock ett intrång i den personliga sfären och det kan finnas anledning för individen att ifrågasätta ett beslut om rumsvisitation. Med hänsyn till att vittne ska delta finns dock ett kontrollerande moment som ska motverka att rumsvisitationen företas på ett felaktigt sätt. 257 Inskränkning av rörelsefriheten genom beslut av isolerande karaktär eller där individens kropp visiteras och undersöks måste anses vara ett större ingrepp i individens fri- och rättigheter. Vid beslut av isolerande karaktär kan beslutet vara under en längre tid och att bli inlåst och avskärmad från omvärlden är värre än att få sitt rum genomsökt. Justitieombudsmannen (JO) delar uppfattningen om att rumsvisitation är mindre integritetskränkande än kroppsvisitation, ytlig kroppsbesiktning eller frihetsberövandet i sig som tvångsvården innebär. Med hänsyn till den 258 korta tidsperioden som beslutsåtgärden omfattar och att integritetskränkningen är mindre än kroppsliga- och frihetsberövande åtgärder, kan vittnesnärvaron betraktas som tillräcklig för att rättssäkerhet ska uppnås i beslutsprocessen. Det kan således ifrågasättas varför lagstiftaren inte har ett konkret krav på vittnesnärvaro för motsvarande beslut i LPT, utan att vittne endast ska närvara om det är möjligt. Det innebär att det inte säkerställs att rättssäkerhet uppnås i beslutsprocessen i 259 LPT. 
 Prop. 2017/18:169, s. 45. 252 LVU 17 § st. 3; LVM 32 §; LPT 23 §. 253 Prop. 2017/18:169, s. 47. 254 LPT 44 § och prop. 1990/91:58, s. 284. 255 LVU 17 b § st. 2; LVM 32 b § st. 2. 256 Prop. 2017/18:169, s. 44. 257 Prop. 2017/18:169, s. 48. 258 LPT 23 § st. 1. 259

4. Särskilt problematiska områden