aktuellt SoM forSkningSteMa
i feMiniStiSka teknikStudier
MARJA VeHVilÄinen
Cynthia Cockburn beskriver i sin bok Brothers: Male Dominance and Technological
Change från början av 1980-talet hur männens fackföreningar hade en stark roll
när ny teknik och kunskap kopplad till sättare som yrke blev maskulint kodat. Cockburn visade att kopplingen mellan män, maskuliniteter och teknisk kun- skap skapades i vardagliga praktiker, och att kopplingen varken var naturlig eller universell. Cockburns forskning har visat vägen för feministiska teknikstudier (STS – science and technology studies) att ställa den mer specifika frågan om hur och genom vilka handlingar könen på annat sätt kan kopplas till teknisk kunskap. Aktörskap (agency) har sedan dess kvarstått och fördjupats som ett centralt analytiskt tema inom feministisk STS. Detta har bidragit till en fördjup- ning av feministisk teori, en allt mer nyanserad förståelse av vardagspraktiker och också visat att kopplingen mellan män och teknologi har tagit nya former under åren. B il d : © P h o to e u p h o ri a | d re a m st im e .c o m
I min egen forskning blev frågan om aktörskap aktuellt på ett påtagligt sätt första gången när informationsteknologier (IT) infördes på bred front i arbetsorganisationer på 1980-talet. Flera studier rapporterade att det i synnerhet var kvinnorna på arbetsplat- serna som led av oflexibel arbetsdelning, stress och även visade fysiska symptom or- sakade av de tekniska systemen. Manliga experter planerade tekniska system utan att arbetare, än mindre kvinnliga arbetare, fick ta del i planeringen. För mig blev det tydligt att speciellt kvinnors röster behöv- des i utvecklingen av informationssystem, och att det var viktigt att förankra föränd- ringsprocessen i arbetets vardagspraktiker. Då hade införandet av IT-potentialen att stötta i arbetet och inte störa det, vilket var vad många studier rapporterade. För att förverkliga potentialen var det nödvändigt att planera och införa IT på ett annat sätt än vad som oftast var fallet.
Jag tog initiativ till att arbeta med en grupp kontorsarbetare för att tillsammans med dem analysera deras arbete i syfte att utveckla informationsteknologier som skulle hjälpa dem. Modellen för vårt ar- bete kom från självhjälpsgrupper i kvin- norörelsen. Jag medverkade genom att föreslå olika analytiska metoder och olika tekniska möjligheter under utvecklingen av det nya systemet. Gruppmedlemmarna planerade utformningen och införandet av IT utifrån sina erfarenheter av och kun- skaper om kontorsarbete, ett arbete som betraktas som kvinnoarbete i det svenska samhället. Det fanns dock en stor skillnad i detta sam arbete jämfört med deras vanliga kontorsarbete: i projektet jobbade gruppen
inte för att hjälpa experter och sina över- ordnade. Nu jobbade de för att utveckla sina egna arbetsuppgifter och teknologier. Kvinnor som vanligtvis skrev andra män- niskors texter på maskin skrev nu sina egna texter, sina egna arbetsbeskrivningar och skapade sina egna informationssystem.
När jag skrev om grupprocessen, ge- staltade jag den ”skrivande och planerande kontorsarbetaren” med hjälp av Donna Haraways begrepp situerad kunskap och ett cyborg-aktörskap. Det var ju situerad kunskap som kontorsarbetarna artikulerade tillsammans. Genom den situerade kunska- pen siktade de på att förvandla tillgängliga teknologier så att de skulle fungera i deras egna praktiker och utifrån deras utgångs- punkter. Som forskare kunde jag skriva om aktörskapets villkor och förutsättningar och ställa frågor kring hur förhandlingen mellan arbetarnas egna situerade praktiker och teknologier från den globala markna- den genomfördes.
Under de följande decennierna har IT blivit ett vardagligt verktyg både på arbets- platser och hemma. Enligt forskning om tekniska kulturer och vardagliga praktiker har IT trots detta inte förlorat den nästan naturaliserade kopplingen till maskulinitet som Cockburn skrev om. Finska tidningar framställer till exempel fortfarande tek- niska kunskapen inom IT som männens/ manliga. Tekniska kunskaper har dock fått nytt innehåll, som att företagsekono- mi mer och mer ses som en viktig del av tekniska innovationer. När jag analyserade finska tidningar och romaner som skrev om IT företag och Nokia märkte jag att diskursen kring IT fortfarande präglas av
förhoppningar om stora vinster och hård ekonomisk konkurrens. I en sådan kultur där IT och business förenas är centrala aktörer än mer maskulina, och än mer ex- klusiva, män än tidigare i IT-branschens historia. Det finns med andra ord fortfa- rande behov av feministisk forskningen om alternativt aktörskap inom IT.
Under åren 2006-2008 deltog jag i ett projekt om teknologicentra (Science parks) som arbetar med nationella åtgärder för att öka kommersialisering av forskningskun- skap, och återkom då till frågan om kön och teknisk kunskap, nu i arbetet för produk- tion och spridning av innovationer. Arbetet på dessa teknologicentra kräver kompetens och bra nätverk inom både forsknings- och företagsområdet. Det är ett servicearbete som siktar in sig på framtidens kommersia- liseringsmöjligheter på den globala mark- naden. I projektet intervjuades kvinnliga experter som reflekterade kring betydelsen av kön på olika sätt, där vissa till och med använde analytiska resurser från genusstu- dier och feministisk kunskapsteori.
I dessa teknologicentra segregerades som vanligt kvinnor och män in i olika arbetspositioner, dels hierarkiskt, dels ut- efter det område centrat jobbade mot. Å enda sidan påverkade könskodningen på de discipliner teknologicentret jobbade mot könsförledningen på centrat – de som jobbade mot biologi och medicin hade fler kvinnor. Å andra sidan skapades förtroende och tyst kunskap, som är förutsättningar för att kunna nätverka och framstå som en expert, ofta män emellan. Att förändra dessa genuskodade praktiker är krävande och de strategier kvinnorna berättade om
i intervjuerna innehöll ofta aspekter som var i konflikt med varandra. Samma kvinn- liga experter som formade egna nätverk för kvinnor för att analysera kollektiva villkor för erkännande av kunskap och förtroende i arbetslivet (där de såg mäns nätverk domi- nera på olika sätt), kunde i andra situationer vilja glömma könsskillander och agera på ett post-feministiskt sätt och tro på sina individuella möjligheter. Tekniskt arbete som regleras av globalt riskkapital, trans- nationella aktörer och nationella politiker, likt arbetet på dessa teknikcentra, är ett komplicerat fenomen. Det finns därför ett behov av forskning om aktörskap som grundar sig på en kraftfull teoretisk apparat om både arbets- och genusordningen i en global värld.
Aktörskap har på senare tid betonats särskilt när man diskuterar miljöfrågor. Medborgare uppmanas att ändra sitt age- rande: konsumera mindre energi i boendet och i trafiken och äta på ett mer ekologiskt sätt. Aktörskap i dessa offentliga råd är dock begränsat menar jag, liberalt och indivi- dualistiskt, liksom det har varit i många politiska interventioner för att främja jäm- likheten i relation till teknik. Och formen för aktörskap lämnar alltför mycket ansvar till konsumenten. Feministisk forskning om aktörskap skulle kunna erbjuda teoretiska ansatser för att fördjupa både forskningen och politiken om grönt aktörskap så att individuella aktörer knyts till bredare sam- manhang. Donna Haraway, Karen Barad, och flera andra feministiska vetenskaps- och teknikforskare artikulerar kopplingar mel- lan natur, teknologi och det samhälleliga agerande. Även icke-mänskliga aktörer
identifieras, men det är samverkan mellan de tre som är viktig i forskningen. När aktörskap nu är ett aktuellt och självklart politiskt tema har feministiska teknovetenskapliga studier förberett sig väl att ge centrala bidrag.
Marja Vehviläinen
Akademiforskare, Fil.doktor, docent, feministisk STS-forskare marja.vehvilainen@uta.fi
dept of Social Research (Building Virta) 33014 university of Tampere
dAG BALKMAR
Keywords
Gender, masculinity, traffic safety, Vision Zero, gender equality, policy.
Summary
Sweden is the first country in the world to have introduced the so-called Vision Zero (nollvisionen). This is an ethical approach suggesting that road safety cannot be traded for mobility. Since the beginning of mass-motoring, men have been over-represented in traffic safety statistics, in terms of both “causing” accidents and casualties. Against the background of the Swedish Vision Zero, it is quite extraordinary how little attention work on traffic safety has paid to men’s over-representation in Swedish fatal road accidents (90%), and (auto)mobility as a way of doing gender. The present article discusses how men and women driver subjects are produced through the Vision Zero discourse, with a particular focus on how men in traffic are constructed. This is important since such constructions and modes of address affect possible interventions and “solutions” regarding road safety issues. Here I focus on three contemporary documents of policy making character or with general impact: first, the Governmental Act 2003 on road safety intervention; second, a report from the Swedish Road Administration which is applying a gender equality discourse on transport; and third a brochure issued by the Road Administration addressed to the everyday road user. These documents constitute case material that is illustrative of the Vision Zero as a generative apparatus of gender discourse. The article brings attention to the ambiguous ways in which the Vision Zero may, on the one hand, explicitly address men as problematic driver subjects, as an explicitly gendered high risk category; and, on the other, make men and masculine norms implicit through the rendering of young(er) driver subjects as problematic. This also involves pointing out women as an up and coming high risk category. To improve road safety, the discursive effects of this configuration suggest allocating responsibility partly to the “system”, partly to women driver subjects – in effect, to women who drive like men – rather than the men driver subjects.
B il d : © G e m e n a c o m | d re a
En grov schablonmässig bedömning baserad på andelen dödade fordonsförare, fordonspassagerare och gående i olika typer av olyckor ger att män är ”vållande” till mer än 90 procent av alla dödsolyckor i trafiken.2
”I den mån kvinnor förolyckas är det ofta män som kör ihjäl dem”, skrev Nationalfö- reningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF) i sin nättidning i slutet av 2007.3 Det var inte bara NTF som beskrev manliga förare som ”ett stort trafiksäkerhetsproblem”, flera medier rapporterade om farlig bilkörning som något främst män står för. För att stävja trafikdöden gick NTF inför julhelgen 2004/2005 ut med en uppmaning till alla män – lämna över ratten till kvinnan i familjen – det blir säkrast så.4 Att män är över- representerade i trafikolycksstatistiken är dock inget nytt, frågan har debatterats sedan 50-talet.5 Bristande trafiksäkerhet är med andra ord ett uttryckligen könat problem och jag riktar här ett särskilt intresse mot hur ”män i trafiken” diskursivt hanteras som problem. Samtidigt med mitt intresse för text och diskurs är det viktigt att poängtera hur högst På vilket sätt är den så kallade nollvisionen som en trafik-
säkerhetsstrategi ett könat problem? Trots att det är män som står för merparten av trafikolyckor producerar nollvisionen även andra diskurser kring kön. dag Balkmar visar hur trafikpolicytexter pekar ut kvinnor som problem vilket innebär att mäns risktagande normaliseras.