genom att sitta på golvet framför medan han med ena handen höll i gozan och den andra i piphuvudet som han täppte till så att det skulle bli ordentliga bloss. Denne siste arbetare var den lägst betalde för han försörjde sig på bakshish.
3
Ali Mangas håla
Den andra vägen till Hakims haschnäste gick via Antikkhana-gatan, men den var också besvärlig att passera. I hörnet av den låg muallim Ali Mangas basar, en pytteliten affär som sålde cigaretter, olika sorters förpackat godis och läsk. Det var bara en fasad dock, den verkliga handel som Ali Manga sysslade med var nämligen hasch och opium.
Muallim Ali Manga var en smart man som hade sugits upp av opium och tärts av upprepade fängelsevistelser. I avlägsna Kairoförorter var han känd för sin stora noggrannhet om kvalitén på produkten. Han specialiserade sig på ett premium hasch känt som Blått puder. Han bytte aldrig ut det vilket bekräftade att han samarbetade med en producent bland odlarna i Libanon. Det var något som han dessutom ständigt och jämt ivrigt försäkrade med varenda knärts han sålde, även om kunden hade bråttom och inte alls var brydd om att känna till sådant.
Felet med muallim Ali Manga var att han sög kundens blod med en falsk vänlighet. Och fast det var uppenbart, och fult så det skrek om det, var han ändå len och giftig som en ökenorm. Ansiktet var präglat av ålderdom, avmagrat och blekt till den grad att man knappt såg honom. Han hade breda läppar, ruttna tänder och en röst som var konstant hes på grund av den filterlösa Wing-cigarett som aldrig lämnade mungipan. Blicken var skarp och snokande. Dold bakom glasdisken belamrad av burkar med tofée, karameller, kola, mint, tuggummi, klubbor, smällare och ballonger kunde han få ögonen på en medan man gick på andra sidan gatan; med ett bestämt och avgörande tecken från sin magra arm och ett groteskt leende – som trots allt ändå lyckades skina med välkomnande känslor, hederlighet, generositet och gnistrande löften, som om han vore på väg att gratulera en med goda nyheter eller skänka en en dyrbar gåva – fångade han in en. Leendet slingrade sig runt nacken och snärjde en. Försökte man dra sig undan plågades samvetet så att man inte smet – för artighetens skull åtminstone
60
– så intalade man i alla fall sig själv – du måste ju oavsett gå över och hälsa på honom; eller som han säkert hade sagt:
”Känner vi bara varann när det gagnar eller vad? Ska vi inte vara riktiga polare?”
Han behövde bara märka att man närmade sig för att genast dyka upp med kryckan under armhålan. Genom diskens öppning skyndade han ut till den röda kyl som stod bredvid cigaretthyllan utanför affären; han öppnade den medan han ignorerade ens utrop om att det inte behövs någon gästfrihet; han röjde undan isbitarna och fingrade med handen över flaskorna för att testa kylan och välja ut den kallaste. Inom ett ögonblick: ”Tjick”
”Varsågod herrn, smakligt!”
Efter att man hade tagit emot flaskan tillade han alltid:
”Släck törsten! Det är hett! Eld! Må Herren bevara oss från helvetets eld!”
Medan man nu långsamt drack ur den frostdränkta flaskan, pillrade han med de långa fingrarna bakom örat för att inom ett ögonblick räcka fram dem mot en med en bit opium på tumnageln som stank av en färskhet både förförisk och skräckinjagande, likt syndens färskhet:
”Öppna mun och smaka på det här!”
Ryktet bland nya opiumanvändare var att kolsyrade drycker skulle förstöra opiumets effekt och muallim Ali Manga brukade ständigt driva med detta nonsens:
”Nej men kom igen! Riktigt opium finns det inget som kan förstöra, inte ens citron!”
Man tvingades stanna kvar längre för att komma på ett sätt att ta sig ur denna knipa. De som likt oss hade erfarenhet brukade ge rådet att – va smart alltså – ju längre man stannar ju mer trasslar man in sig, därför han skulle genast bjuda en på en haschcigarett:
”Det här är färska grejer som inte finns på marknaden än! Må Herren unna dig en andel av det! Det är inte omöjligt!”
61
I enlighet med hans råd bad man – motvilligt – om en kvarts qirsh, eller kanske bara en åttondel. Man ursäktade sig över det magra köpet med svåra omständigheter i nuläget, och till det var man tvungen tillägga att man inte föredrog kredit och inte trodde på lån, inte ett öre. Man fick se upp för att verka naiv eller osäker, för han skulle förgöra en med uppmuntran:
”Bry dig inte om pengarna kompis! Sen när hade de där förbaskade pengarna nåt värde? Känner vi bara varann för pengar? Hur ska du ha det? Hur mycket vill du ha?”
Han var säker på att han skulle få sitt tillbaka. Man var hur som helst tvungen att röka haschet i ett av alla haschnästen i Maroufkvarteret på hans territorium i skuggan av självaste shejk Maroufs gravkupol. De var alla haschnästen under muallim Ali Mangas ögon och när som helst, dag som natt, inom hans räckhåll. Det var inte lättare hänt än att han rätt som det var när man som minst anade det kastade sig över en likt en blixt från klar himmel: betala eller förnedras. Båda var svåra och kränkande. Hade man en gång blivit förnedrad i haschnästet – och speciellt om det gällde pengar – skulle man aldrig någonsin lyckas återta hedern efteråt oavsett hur rejält man spenderade.
Problemet var att Ali Manga sålde en kvarts qirsh för fyrtio piastrar som billigast, samtidigt som Umm Yahya, hans före detta fru, sålde samma mängd för bara tjugofem piastrar. Samma hasch, kanske till och med mycket bättre. Plus att Umm Yahya var väldigt generös, det kunde man inte förneka, vilket fick en att känna sig nöjd och fullt övertygad om att biten man köpte faktiskt var en kvarts qirsh plus lite extra som säkert skulle ge några rediga holkar. Han å sin sida, hade en Gud bevare oss giftig hand som minimerade kvarts qirshen till storleken av en taskig böna inlindad i ett stycke cellofanpapper, och tillsluten på ett sätt som gjorde den omöjlig att öppna annat än försiktigt efter att man gett sig av eftersom det hade varit lönlöst att försöka klaga eller bli arg. Det hade bara lett till mer irritation över vad som hänt. Klokast var därför att lugna ner sig och tänka som det kända ordspråket säger att ”efter regn kommer solsken” och lämna sina bekymmer till Gud.
Därmed: att passera framför muallim Ali Mangas tillhåll var krångligt, besvärligt och inte alls önskvärt.
62