Inledning.
IVled p e n s i o n förstås i allmänhet en livränta, som tilldelas en arbets-tagare, då lian på grund av ålder eller sjukdom blivit oförmögen eller förut-sattes vara oförmögen till arbete, eller en livränta, som efter arbetstagarens död utgår till hans anhöriga. Som pension betraktas understundom även engångsbelopp, som under nyss angivna omständigheter utbetalas till arbets-tagaren eller dennes familj.
Enligt äldre åskådning ansågs pensionen som ett av arbetsgivaren lämnat underhåll eller understöd, vars utgivande sålunda, ehuru det bottnade i ett tjänsteförhållande, närmast hade karaktären av gåva1. Den, som lämnade tjänsten i förtid, kunde med denna uppfattning i regel icke komma i åt-njutande av pension. Numera anses åter allmänt, att pensionen utgör en form av vederlag för det arbete, som arbetstagaren utfört i sin anställning2. Pensionsanspråket betraktas såsom ett intjänat anspråk på lön, som succes-sivt förfaller till betalning, sedan rätten till pension inträtt. Med denna uppfattning ställer det sig naturligt att hävda principen om p e n s i o n e n s o a n t a s t b a r h e t . E n pension är att anse som oantastbar, då arbetstagaren, oaktat han frånträder sin anställning i förtid, är berättigad att utfå den del av pensionen, som kan anses belöpa på den tilländalupna tjänstetiden, eller däremot svarande ersättning. Oantastbarhet i mera inskränkt bemärkelse föreligger, då arbetstagaren väl icke åtnjuter sådan rätt men vid avgång före pensionsfallet dock äger återbekomma av honom erlagda pensionsbidrag.
Den nyare uppfattningen av pensionsanspråkets natur har kommit till uttryck i åtskilliga bestämmelser inom den statliga pensioneringen. 1907 års lag angående civila tjänstinnehavares rätt till pension, som beträffande vissa befattningshavare fortfarande äger tillämpning, ansluter sig visserligen till den äldre åskådningen och medger sålunda i princip icke någon kompensa-tion för pensionsförmånerna vid förtida avgång ur tjänsten. Däremot har oantastbarhetsprincipen, såvitt angår rätt till de egna pensionsbidragen, godkänts i kommunikationsverkens pensionslag av år 1920 samt i vidare omfattning i 1934 och 1935 års tjänstepensionsreglementen. Enligt 1920 års
1 Se t. ex. T r y g g e r : K o m m e n t a r till utsökningslagen, 2 uppl., sid. 217. Jfr H a s s e l r o t : N å g r a spörsmål angående tjänstelega m. m. (1926) sid. 22.
2 Jfr bl. a. proposition n r 222 till 1934 års riksdag angående r ä t t till tjänstepension för tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen, och för arbetare i statens tjänst sid. 57 samt proposition nr 218 till 1936 års riksdag med förslag till lag a n g å e n d e ä n d r i n g i vissa delar av lagen den 17 j u n i 1916 om försäkring för olycksfall i arbete sid. 45 även-som lagberedningens förslag till lag om aktiebolags pension-- och andra personalstiftelser sid. 53, 160 (statens offentliga u t r e d n i n g a r 1937:13). Se ock N. J. A. I 1936 sid. 251.
lag skulle, då tjänsteman avgick från sin befattning utan att vara pensions-berättigad, kapitalvärdet av de av tjänstemannen inbetalade pensionsavgif-terna överföras till allmänna pensionsförsäkringsfonden för beredande av pen-sion åt tjänstemannen enligt lagen om allmän penpen-sionsförsäkring. Enligt civila tjänstepensionsreglementet den 30 juni 1934 må tjänsteman, som varder dömd till avsättning eller till följd av tjänstefel skild från tjänsten, ej komma i åtnjutande av pension. Dylik tjänsteman är emellertid liksom den, som frivilligt avgår från tjänsten, försäkrad till erhållande av u p p s k j u t e n l i v r ä n t a till det belopp för år räknat, som enligt försäkringsteknisk beräk-ning svarar mot den intjänade pensionen. Denna skall dock, därest tjänst-åldern icke uppgår till den för hel pension stadgade, minskas enligt vissa i reglementet angivna grunder. H a r tjänstemannen avsatts eller skilts från tjänsten till följd av tjänstefel, sker reduktionen enligt strängare regler.
Bestämmelser av i princip samma innehåll som i civila tjänstepensions-reglementet äro meddelade för befattningshavare vid försvarsväsendet i militära tjänstepensionsreglementet den 17 maj 1935 och för arbetare i statens tjänst i tjänstepensionsreglementet för arbetare den 30 juni 1934. Enligt all-männa familjepensionsreglementet den 16 oktober 1936 respektive familjepen-sionsreglementet för arbetare av samma dag äro efterlevande till befattnings-havare, som avgått med rätt till uppskjuten livränta, berättigade till familje-pension med i förhållande till befattningshavarens tjänstetid reducerat belopp;
dock att pensionsrätt icke föreligger, med mindre befattningshavaren under minst 5 år innehaft befattning eller anställning, som berättigat till pension enligt civila eller militära tjänstepensionsreglementet eller tjänstepensions-reglementet för arbetare.
I fråga om pensioneringen av de i enskild tjänst anställda hava de mera moderna principer, som sålunda kommit till uttryck i den statliga pensio-neringen, allenast i jämförelsevis ringa utsträckning vunnit tillämpning.
Med hänsyn till den på detta område rådande avtalsfriheten och då sionering av de anställda i stor utsträckning sker utan att bindande pen-sionsutfästelse föreligger, måste det ock anses förklarligt, att den enskilda pensioneringen icke mera allmänt utformats efter sådana linjer, att ett effek-tivt pensionsskydd skapats för de anställda.
Pensionsutfästelse är enligt svensk rätt ej bunden vid viss form. Utfäs-telsen kan göras skriftligen eller muntligen. Skriftlig utfästelse kan t. ex.
föreligga som led i ett arbetsavtal, i bolagsstämmo- eller styrelsebeslut1 eller i särskilt utfärdat pensionsreglemente. Utfästelse av pension kan ock lämnas i mera indirekt form, t. ex. så att arbetsgivaren sluter ett avtal om livför-säkring till förmån för den anställde eller denne berättigas ingå i en av arbetsgivaren för hans personal inrättad pensionskassa. Understundom torde pensionsrätt kunna föreligga, utan att uttrycklig pensionsutfästelse kan på-visas. En arbetsgivare, som t. ex. sedan längre tid regelmässigt tillämpat pensionering i sitt företag, torde icke efter gottfinnande kunna indraga
Se t ex. N. J. A. I 1925 sid. 488.
denna förmån. I dylika fall torde pensionsrätten få anses grundad på t y s t förutsättning mellan kontrahenterna vid arbetsavtalets ingående1.
Utfästelse av pension kan föreligga redan vid anställningens tillträdande eller lämnas senare under anställningstiden eller i samband med anställ-ningens frånträdande. Ovanligt är ej heller, att utfästelsen gives efter det arbetstagaren frånträtt sin befattning. De fall, då beslut om pension med-delas först då frågan om den anställdes avgång på grund av sjukdom eller ålder blir aktuell, torde kunna betecknas som f a k t i s k p e n s i o n e r i n g . För de anställda innebär ett dylikt pensioneringssystem givetvis icke något större mått av trygghet. De anställda måste i allmänhet sväva i okunnighet om, huruvida de komma att erhålla pension, och tvingas därför ofta att på annat sätt söka skapa garanti för försörjning på ålderdomen eller åt de efterlevande.
Pensionsutfästelsen kan avse utfästelse av arbetsgivaren att, då vissa förutsättningar i fråga om ålder och tjänstetid föreligga, utgiva pension till arbetstagaren under dennes återstående livstid eller till arbetstagarens an-höriga efter hans död. Utfästelsen kan emellertid ock åsyfta en viss kortare tidsperiod eller allenast innefatta, att pension tills vidare skall utgå. I det senare fallet föreligger ingen rättsligt utkrävbar rätt till pension.
Den ursprungliga formen för pensionering var direkt utbetalning från arbetsgivaren. Då arbetstagaren för sitt anspråk på pension hade att hålla sig enbart till arbetsgivaren, förelåg naturligen en efter omständigheterna större eller mindre risk, att den avsedda förmånen gick förlorad genom att arbetsgivaren blev insolvent. För de anställda blev det därför ett önskemål av största vikt, att pensionsutfästelsen tryggades i någon form. Då pensions-rättens säkerställande givetvis också låg i arbetsgivarens intresse, ledde ut-vecklingen därhän, att ansvaret för pensioneringen i allt större utsträckning överflyttades å tredje man, d. v. s. ett från arbetsgivaren fristående rätts-subjekt, en särskild stiftelse, en pensionskassa eller en försäkringsanstalt.
Vid utmätning åtnjutes skydd för pension enligt bestämmelserna i 67 § utsökningslagen, sådant lagrummet lyder enligt lag den 8 april 1927, samt, då pension utgår på grund av försäkring, jämväl enligt bestämmelserna i 116 och 118 §§ lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal.
Enligt 67 § utsökningslagen gäller, att pension eller livränta, som till-kommer gäldenär såsom vederlag för egen eller annans arbetsanställning och som förfaller till betalning efter det gäldenären fyllt 55 år eller blivit var-aktigt oförmögen till arbete, icke må utmätas, förrän gäldenären är berättigad att uppbära förmånen, och skall, ändå att pensionen eller livräntan är för-fallen, därav från utmätning undantagas vad som erfordras till nödigt under-håll åt gäldenären, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn till nästa förfallodag. Vad nu stadgats skall jämväl äga tillämpning å pension eller livränta, vartill gäldenären eljest äger rätt, i den mån vad sålunda tillkommer honom icke överstiger 1 500 kronors årsränta. Enligt 118 § lagen
Jfr N. J. A. I 1931 A 234.
23 om försäkringsavtal, jämförd med 116 § samma lag, är rätt till livränta, som på grund av avtal om livförsäkring tillkommer försäkringstagare eller hans make, undandragen borgenärernas anspråk, såvida enligt avtalet premiebe-talningen skall fullgöras under minst 10 år samt dessutom någorlunda jämnt fördelas på de särskilda åren. Av 27 § konkurslagen följer, att vad som icke kan tagas i mät icke heller ingår i konkurs.
Samtidigt med att lagen om ändrad lydelse av 67 § utsökningslagen den 1 januari 1928 trädde i kraft, upphörde den rätt att förordna om utmätnings-frihet för pensioner och livräntor, som tidigare tillkommit Konungen. De förordnanden i sådant hänseende, som meddelats före den 1 januari 1928, grunda icke rätt till befrielse från utmätning för pension eller livränta, som utfästs efter nämnda dag.
Då jämlikt lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta införsel för uttagande av underhållsbidrag eller utskylder må äga rum i avlöning för tjänst eller annan arbetsanställning, kan enligt 19 § i lagen införsel ock äga rum i pension eller livränta, som skall vara undan-tagen från utmätning för gäld.
Vid konkurs äger den, som har fordran på grund av pensionsrätt mot konkursgäldenären, rätt att i konkursen erhålla utdelning ej blott för oguldna före konkursen förfallna pensionsbelopp och pensionsbelopp, som förfalla under konkursen intill den dag, från vilken tiden för klander mot utdelnings-förslaget är att räkna, utan även, enligt bestämmelserna i 139 § andra stycket konkurslagen om uppskattning av icke förfallen fordran å livsvarig livränta, för kapitalvärdet nämnda dag av pensionsrätten för tiden därefter, beräknat enligt vissa i lagrummet närmare angivna regler. I förmånsrättshänseende har i rättspraxis fordran å pension jämställts med lönefordran.1