Allmänna bestämmelser, m.m

Definitioner (artikel 1)

I artikel 1 finns definitioner av olika termer som har betydelse för tillämpningen av förordningen. Exempelvis definieras ”försäkrings- period” som avgiftsperioder, anställningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare, såsom de definieras eller erkänns som försäkringsperioder i den lagstiftning enligt vilken den har full- gjorts eller betraktas som fullgjorda, och alla perioder som behandlas som sådana, om de enligt den lagstiftningen erkänns som likvärdiga med försäkringsperioder (artikel 1 t). Definitionen av termen ”bosätt- ningsperiod” är perioder som definieras eller erkänns som sådana i den lagstiftning enligt vilken den har fullgjorts eller betraktas som fullgjorda (artikel 1 v).

Förordningens personkrets (artikel 2)

Samordningsbestämmelserna gällde ursprungligen endast för migre- rande arbetstagare, egenföretagare och deras familjemedlemmar. En nyhet i och med införandet av förordning 883/2004 var att den ut- vidgade samordningsbestämmelsernas personkrets till att avse samt- liga migrerande personer som är medborgare i en medlemsstat, dvs.

även icke förvärvsaktiva som t.ex. studenter och pensionärer. Europa- parlamentets och rådets förordning (EU) nr 1231/2010 av den 24 november 2010 om utvidgning av förordning (EG) nr 883/2004 och förordning (EG) nr 987/2009 till att gälla de tredjelandsmedborgare som enbart på grund av sitt medborgarskap inte omfattas av dessa förordningar, nedan förordning 1231/2010, medför att samordnings- bestämmelserna är tillämpliga även på tredjelandsmedborgare som lag- ligen vistas i en EU-stat och då minst två medlemsstater är inblandade. Den gäller även för familjemedlemmar till en sådan tredjelandsmed- borgare om även dessa lagligen vistas inom EU. Storbritannien och Danmark är inte anslutna till förordning 1231/2010.7

Förordningens sakområden (artikel 3)

I artikel 3.1 anges de sakområden på vilken förordningen ska till- lämpas. Sakområdena är

a) förmåner vid sjukdom,

b) förmåner vid moderskap och likvärdiga förmåner vid faderskap, c) förmåner vid invaliditet,

d) förmåner vid ålderdom, e) förmåner till efterlevande,

f) förmåner vid olycksfall i arbetet och arbetssjukdom, g) dödsfallsersättningar,

h) förmåner vid arbetslöshet,

i) förmåner vid förtida pensionering, och j) familjeförmåner.

Förordningen är (med vissa undantag) tillämplig på alla allmänna och särskilda system för social trygghet oavsett om de är avgifts- finansierade eller inte. I artikel 3.3 anges att förordningen också ska tillämpas på så kallade särskilda icke avgiftsfinansierade kontantför- måner, nedan hybridförmåner, som omfattas av artikel 70 (se vidare

7 _{Storbritannien är dock anslutna till förordning 859/2003, som är föregångaren till förordning}

avsnitt 3.4.6). Vidare anges att förordningen inte är tillämplig på socialhjälp och medicinsk hjälp (artikel 3.5 a).

Likabehandling m.m. (artiklarna 4 och 5)

En av europasamarbetets hörnstenar är att all diskriminering på grund av nationalitet är förbjuden, vilket slås fast i artikel 18 i EUF- fördraget. Denna rätt till likabehandling kommer till uttryck i arti- kel 4 i förordningen där det anges att de personer på vilka förord- ningen tillämpas ska ha samma rättigheter och skyldigheter enligt en medlemsstats lagstiftning som denna medlemsstats egna medbor- gare, om inget annat föreskrivs i förordningen. Det betyder alltså att den som är medborgare i ett visst land, arbetar i ett annat men bor i ett tredje land måste likabehandlas med medborgarna i arbetslandet som då är den stat som i sammanhanget är behörig stat. Av EU- domstolens rättspraxis följer att artikeln förbjuder såväl direkt som indirekt diskriminering. Med indirekt diskriminering kan avses t.ex. att en stat förvisso saknar medborgarskap som ett försäkringsvillkor men att försäkringsvillkoren kan vara utformade så att de är lättare att uppfylla för den statens egna medborgare jämfört med andra medlemsstaters medborgare.

I artikel 5 regleras den aspekt av likabehandling som avser lik- ställande. Dels anges i artikeln att om enligt den behöriga medlems- statens lagstiftning vissa förmåner eller andra inkomster har vissa rättsverkningar ska den lagstiftningen beakta liknande förmåner eller inkomster som förvärvats i en annan stat. Dels anges att om enligt den behöriga medlemsstatens lagstiftning rättsverkningar uppstår genom vissa omständigheter eller händelser ska den medlemsstaten beakta liknande omständigheter som inträffar i en annan medlemsstat. Regleringen i artikel 5 gäller om inte annat följer av förordningen och med beaktande av de särskilda tillämpningsbestämmelserna (dvs. för- ordning 987/2009).

Sammanläggning av perioder (artikel 6)

Möjligheten till sammanläggning av perioder kan också sägas ha sin grund i den fria rörligheten för arbetstagare. Svårigheten för en per- son som rör sig mellan medlemsstaterna att uppfylla nationella

kvalificerings- och beräkningsvillkor kan hindra den fria rörligheten. I artikel 6 har man därför reglerat att den behöriga institutionen i en medlemsstat i nödvändig utsträckning ska beakta perioder som har fullgjorts enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat som om de fullgjorts enligt lagstiftningen som institutionen tillämpar. Detta gäller dels om erhållande, bibehållande eller återfående av rätt till förmåner enligt medlemsstatens lagstiftning villkoras av att försäkrings-, an- ställnings- eller bosättningsperioder har fullgjorts, dels om inte annat följer av förordningen. Av EU-domstolens dom i målet Bergström (C-257/10, EU:C:2011:839) framgår att det inte krävs försäkrings- perioder i den behöriga staten utan enbart perioder från en annan medlemsstat för att uppfylla den behöriga statens förmånsvillkor. Sammanläggningsprincipen tillämpas inte fullt ut på ålders- och efter- levandepensioner, eftersom det för dessa förmåner finns specialregler i kapitel 5 i förordningen (se avsnitt 3.4.4).

Exportabilitet (artikel 7)

I artikel 7, som har rubriken upphävande av krav på bosättning, regleras det som brukar kallas exportabilitet. Bestämmelsen innebär att en kontantförmån inte får minskas, hållas inne, dras in eller för- verkas med anledning av att mottagaren eller dennes familjemed- lemmar är bosatta i en annan medlemsstat än den utbetalande in- stitutionen. Det innebär att kontantförmåner enligt den tillämpliga lagstiftningen ska betalas ut även om den tillämpliga lagstiftningen föreskriver bosättning i landet för rätt till en viss förmån och den berörda personen är bosatt i en annan medlemsstat. Undantag i fråga om exportabilitet finns avseende minimiförmåner i artikel 58 och hybridförmåner i artikel 70 (se vidare avsnitt 3.4.5 och 3.4.6).

Medlemsstaternas förklaringar angående tillämpningsområdet för förordningen (artikel 9)

Av artikel 9 följer att medlemsstaterna årligen ska anmäla vissa för- klaringar till Europeiska kommissionen. Medlemsstaterna anmäler bl.a. den nationella lagstiftning och de system inom den sociala trygg- heten som omfattas av förordningen, om de ingått en konvention med en annan medlemsstat och eventuella minimiförmåner.

Förhindrande av sammanträffande av förmåner (artikel 10)

Enligt artikel 10 ska förordningen, om inte annat föreskrivs, inte kunna åberopas för att erhålla eller bevara en rätt till flera förmåner av samma slag för samma period av obligatorisk försäkring.

Fastställande av tillämplig lagstiftning (artiklarna 11–16)

Tanken med samordningsbestämmelserna är att en migrerande per- son inte ska förlora intjänade rättigheter eller falla mellan stolarna på så sätt att personen varken uppfyller bosättnings-, arbets- eller med- borgarskapsstatens försäkringsvillkor. Så skulle t.ex. kunna vara fallet om samtliga medlemsstater skulle anse att en viss icke förvärvsaktiv person saknar bosättning i det egna landet. Förordningen utgår från att peka ut en persons socialförsäkringstillhörighet så att en sådan tillhörighet alltid finns och att personen omfattas av endast ett lands lagstiftning (artikel 11). I förordningen talar man om att för en per- son fastställa tillämplig lagstiftning. En följd av lagvalsreglerna är t.ex. att en person som är bosatt i en stat men arbetar i en annan stat omfattas av arbetslandets lagstiftning om sociala trygghetsförmåner och därför inte har rätt till bosättningslandets bosättningsbaserade förmåner.

Huvudregeln enligt artikel 11.3 är att man omfattas av lagstift- ningen i det land där man arbetar eller bedriver verksamhet som egen- företagare. Vidare anges vissa specialregler för offentliganställda, vissa arbetssökande samt den som är inkallad till militärtjänstgöring eller civil tjänstgöring. Slutligen anges att den som inte faller in under någon av de nyss nämnda situationerna ska omfattas av lagstift- ningen i den medlemsstat där denne är bosatt.

Det kan i enskilda fall vara svårt att avgöra i vilket land en migre- rande icke förvärvsaktiv person ska anses vara bosatt. Så kan exem- pelvis vara fallet om en person har rört sig från en medlemsstat till en annan och frågan är om det verkligen rör sig om en ändrad bosätt- ning i samordningsbestämmelsernas mening eller endast om en till- fällig vistelse i den andra staten. I artikel 11 i tillämpningsförordningen (förordning 987/2009) anges därför riktlinjer för tillämpningen av bo- sättningsbegreppet i de fall myndigheter i två medlemsstater är oense i fråga om den EU-rättsliga bosättningen. Riktlinjerna, som bygger på EU-rättspraxis, anger en rad faktorer som kan tjäna till vägledning

för myndigheternas bedömning såsom vistelsens kontinuitet, per- sonens familjesituation och familjeband, personens bostadssituation och personens skattemässiga bosättning. EU-domstolen har samman- fattat det hela med att personen ska anses vara bosatt där denne har centrum för sina levnadsintressen. I sistnämnda artikel uttrycks det som att de berörda medlemsstaterna i samförstånd ska fastställa var personen har sina huvudsakliga intressen.

Avslutningsvis innehåller artikel 11 i förordning 883/2004 särskilda bestämmelser om sjömän och flygande personal. Artiklarna 12–16 innehåller bl.a. bestämmelser om s.k. utsänd personal samt om de som arbetar i två eller flera medlemsstater.