Det här kapitlet vänder sig till alla de utanför myndighetssfären som genom sitt jobb eller under fritiden kommer i kontakt med den arten som programmet handlar om, och som genom sitt agerande kan påverka artens situation och som vill ha vägledning för hur de bör agera för att gynna den.
Åtgärder som kan skada eller gynna arten
Åtgärder som kan skada och gynna arten finns beskrivna tidigare i detta program under ”Utbredning och hotsituation” samt ”Åtgärder och rekommen- dationer”. Utöver vad som finns beskrivet där kan arterna skadas och gynnas av följande.
Det största hotet mot artens existens i Sverige är den gradvisa omföringen av löv- och blandskog till planterad granskog. Genom uppväxten av gran kring skogskärren försämras lokalklimatet i lekvattnen så att de inte längre blir tjän- liga. Vidare missgynnas arten om allt större del av födosöksterrängen och för- bindelseleder på land omförs till granskog. Igenplantering och spontan igen- växning av öppna ängar och före detta betesmarker är särskilt negativt för arten. Bortröjning av hässlen för bete eller för flisning försämrar det lokal- klimat som möjliggjort artens existens i världens nordligaste förekomster.
Utdikning av kärr i skogen och i marginell jordbruksmark har tidigare förstört många biotoper för arten. Urgrävning av kärr till bevattningsbassänger, inplantering av fisk och kräftor samt dumpning av bortröjda stengärdesgårdar m.m. har också under senare tid förstört åtskilliga lekvatten.
Kommuner och markägare kan gynna långbensgrodan genom att se till att: • Lekvatten med regelbunden reproduktion skyddas mot granplantering inom 100 m från vattnet. • Försiktig röjning på kärrens sydsida kan förbättra lekvattnen genom att beskuggningen minskar. • Lekvatten skonas från dikningspåverkan, urgrävning, dumpning och sön- derkörning. • De omgivande skogsmarkerna behåller betydande inslag av öppen äng, lövskog, sumpskog och kärr. Viktigast av allt är att bevara stora arealer med hässlen.
• Vid anläggning av viltvatten bör man se till att någon sida, helst alla sidor, får en väl tilltagen grund zon genom att slänta av bottenstranden.
• Fisk eller kräftor får inte planteras in i lekvattnen.
• För att säkra populationers överlevnad bör man se till att grupper av lek- vatten sammanbinds av biotoper som inte blir till barriärer genom exempel- vis granplantering eller bebyggelse.
• Kalavverkning bör undvikas i de viktigaste delarna av artens förekomst områden.
• Fortsatt eller återupptaget skogsbete i områden med långbensgroda bör upp- muntras och gynnas.
Vid planering av nya vägar och bebyggelse bör hänsyn tas till långbensgrodans lekvatten, födosöksområden och spridningsvägar.
Vid anläggningar av golfbanor är det viktigt att ta hänsyn till långbensgro- dan. Nyanlagda småvatten i golfbanor har visat sig attrahera långbensgrodor men kan ha en negativ effekt om omgivningarna inte kan tillgodose artens övriga behov, se ” Orsaker till tillbakagång och aktuella hot”.
Grundvattentäkter kan ha negativ påverkan på långbensgrodan miljöer vil- ket bör beaktas vid uttag av vatten och särskilt vid planering av utökad täkt- verksamhet.
Finansieringshjälp för åtgärder
Medel för rådgivning och information till markägare och brukare finns inom EU:s miljö- och landsbygdsprogram. Flera olika slag av ersättning för natur- och miljöåtgärder finns som kan vara tillämpliga i områden med långbens- groda. För jordbruksmarker finns för närvarande EU:s miljöersättning t.ex. för betesmarker och det nya gårdsstödet. Ett stöd för biologisk mångfald i jord- bruksmarker kan bl.a. användas till röjningar. I skogsmarker finns stöd för natur- och kulturmiljöåtgärder i skogsbruket (NOKÅS). Det är länsstyrelserna och Skogsstyrelsen som ska kontaktas angående dessa stöd. Upptagande av skogsbete samt nyskapande och restaurering av småvatten torde kunna anläg-
gas med medel för anläggning och skötsel av våtmarker och småvatten inom miljö- och landsbygdsprogrammet. I vissa fall kan NOKÅS vara en möjlig finansiär. Medel via åtgärdsprogrammet bedöms som en av de viktigaste finan- sieringskällorna för de åtgärder som föreslås i åtgärdsprogrammet.
Utsättning av arter i naturen för återintroduktion, populationsförstärkning eller omflyttning
I det här åtgärdsprogrammet för långbensgrodan föreslås inga utsättningar under 2013–2017. Arten bör i första hand genom biotopförbättringar få lättare att spontant återta förlorade områden.
Vid utsättningar gäller att den som vill sätta ut hotade växt- eller djurarter som är fridlysta enligt 4–9 §§ artskyddsförordningen (2007:845), eller som är fredade enligt 3 § jaktlagen, samt införskaffa grundmaterial för uppfödning och uppdrivning inklusive förvaring och transport, måste se till att skaffa erforderliga tillstånd. Länsstyrelsen får enligt 14–15 §§ artskyddsförordningen i det enskilda fallet ge dispens från förbuden i 4–9 §§ som avser länet eller del av länet. För fångst och utsättning av däggdjur och fåglar krävs tillstånd av Naturvårdsverket. När det gäller förvaring och transport av levande exemplar av växt- och djurarter som i bilaga 1 till artskyddsförordningen har markerats med N eller n, måste undantag från förbudet i 23 § sökas hos Jordbruksverket. Vid utsättningar ska också beaktas att åtgärder som inte kräver särskilt till- stånd men som väsentligt kan påverka naturmiljön ska anmälas för samråd till Länsstyrelsen enligt 12 kap. 6 § miljöbalken. Utsättning av arter i naturen kan vara en sådan åtgärd. Därför bör samråd ske med aktuell länsstyrelse innan åtgärder vidtas för att sätta ut växt- eller djurarter i naturen.
Myndigheterna kan ge information om gällande lagstiftning
Den fastighetsägare eller nyttjanderättsinnehavare som brukar mark eller vat- ten där hotade arter och deras livsmiljö finns bör vara uppmärksam på hur området brukas. En brukare som sätter sig in i naturvärdenas behov av skötsel eller frånvaro av ingrepp och visar hänsyn i sitt brukande är oftast en god garant för att arterna ska kunna bibehållas i området.
Oavsett verksamhetsutövarens kunskap och intresse för att bibehålla natur- värdena kan det finnas krav på verksamhetsutövaren enligt gällande lagar, för- ordningar och föreskrifter. Vilken myndighet som i så fall ska kontaktas avgörs av vilken myndighet som har tillsyn över den verksamhet eller åtgärd det gäller. Länsstyrelsen är den myndighet som oftast är tillsynsmyndighet. För verksamhet som omfattas av skogsvårdslagen är Skogsstyrelsen tillsynsmyn- dighet. Det går alltid att kontakta länsstyrelsen för att få besked om vilken myndighet som är ansvarig.
Tillsynsmyndigheterna kan ge upplysningar om vilka regelverk som gäller i det aktuella fallet. Det kan finnas krav på tillstånds-, anmälningsplikt eller samråd. Den berörda myndigheten kan ge information om vad en anmälan eller ansökan bör innehålla och i hur god tid den bör lämnas in innan verksam- heten planeras sättas igång.
råd om hantering av kunskap om observationer
Enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 20 kap. § 1 gäller sekretess för uppgift om en djur- eller växtart som är i behov av skydd och som det finns ett intresse av att bevara i ett livskraftigt bestånd, om det kan antas att ett sådant bevarande av arten inom landet eller del av landet motverkas om upp- giften röjs. Kännedom om förekomster av hotade arter kräver omdöme vid spridning av sådan kunskap då illegal jakt och insamling kan vara ett hot mot arten.
Naturvårdsverkets policy är att informationen så långt möjligt ska spridas till markägare och nyttjanderättshavare så att dessa kan ta hänsyn till arten i sitt brukande av området där arten förekommer permanent eller tillfälligt.
När det gäller arten i det här programmet så görs generellt bedömningen att ingen sekretess eller diffusering av förekomsterna behövs vid utlämning eller publicering av förekomstuppgifter. Däremot är det viktigt att man vid exkursi- oner till grodvatten stannar på fastmark och undviker att röra romklumpar, röra upp slam etc. under tiden från leken till metamorfosen.