Det här kapitlet vänder sig till alla de utanför myndighetssfären som genom sitt jobb eller under fritiden kommer i kontakt med mosippa och som genom sitt agerande kan påverka artens situation och som vill ha vägledning för hur de bör agera för att gynna den.
Åtgärder som kan skada eller gynna arten
Det finns en rad möjliga åtgärder för att gynna mosippan. Det finns sannolikt mycket goda förutsättningar att på de flesta lokaler redan inom några år se positiva effekter av åtgärder. Exempel på åtgärder som gynnar etablerade plan tor av mosippa är:
• Naturvårdsbränning.
• Gallring. Trädskiktet glesas ut vid behov. Det finns många observationer på
att etablerade plantor gynnas av gallring eller slutavverkning. Granar bör i de flesta fall tas bort, det gäller dock inte i örtrika granskogar.
• Röjning av buskar och små träd.
• Bete gynnar etablerade plantor genom att hålla undan konkurrerande vege
tation och gynnar etablering av nya plantor genom att trampet skapar luckor i det sammanhängande växttäcket. Det bör påpekas att när mosippans blomknopp sticker upp betas den gärna av olika djur, som i övrigt oftast låter bli de giftiga bladen. Man kan därför behöva skydda plantorna under blomningsperiod eller släppa på betet först efter fröspridningen.
Betet bör fortsätta på samtliga lokaler där det idag förekommer och det kan rekommenderas att återinföra bete på vissa lokaler. Bete är dock inte till räckligt i alla marker utan ytterligare störningar kan behövas.
• Bortrivning av ris, krattning och annan markstörning för att ta bort tjocka
täcken av ris, mossa och lavar. Lavplockning av fönsterlav förekommer kommersiellt på många ställen i bland annat Härjedalen. Det skulle vara fördelaktigt om det gick att styra plockning till de mosippslokaler där fönsterlavsmattorna börjat bli alltför täta och kompakta.
Exempel på åtgärder som gynnar nyetablering av mosippa är:
• Bränning i liten skala. Bränning av små ytor i närheten av förekomsterna av
mosippa kan göras med gasolbrännare. Bränning av rishögar har också visat sig ge gynnsam effekt. Det är viktigt att bränningen görs ner till mineral jorden. Man bör också överväga att skydda de plantor som finns mot elden, till dess att mera erfarenheter har samlats när det gäller hur etablerade plan tor reagerar på elden.
• Bränning i stor skala. Ska åtgärden bli verkningsfull måste habitatet och
brandpåverkan vara rätt och dessutom måste tillgång finnas till mogna frukter. Eftersom spridningsavstånden för mosippans frukter är mycket små får man hjälpa dem på traven genom att så in frön om man bränner längre än några meter bort från etablerade plantor. I första hand bör man bränna där man har etablerade, om än tynande, populationer. Tills vi får mer kun skap om hur etablerade plantor klarar brand, kan det som en försiktighets åtgärd vara klokt att undvika att bränna i plantornas omedelbara närhet och istället hjälpa till med frösådd på de brända ytorna. Naturvårdsbrän ning på lokaler med ett trädskikt av tall bör förmodligen göras så att ett glest förband av träd överlever. Annars riskerar man att det blir en alltför effektiv tallföryngring som redan på ganska kort sikt skulle inverka negativt på mosippan.
• Sådd av mogna frukter i ytor med blottad mineraljord. Sannolikheten att
mosippans frön ska gro blir mycket större om man hjälper dem att hamna på ytor med blottad mineraljord.
• Mekanisk blottning av mineraljorden. Små ytor kan skapas med handred
skap. Större ytor kan skapas med maskinell hjälp. Mekanisk blottning är inte en lika beständig åtgärd som bränning när det gäller återinvandring av mossor och lavar.
Exempel på åtgärder som kan skada mosippa:
• Kvarlämnande av ris och timmer efter avverkning. Det finns många fall
där ris eller timmer lagts över mosippsbestånd. Om det får ligga kvar riske rar beståndet att kvävas.
• Markberedning efter avverkning kan vara fatal för ett mosippsbestånd. Det
behöver därför följa upp en slutavverkning med tidig bortgallring av ung skogen kring plantorna. Speciellt gran är ett allvarligt hot mot mosippan.
• Grustäkt. Många lokaler för mosippa har genom åren spolierats på grund
av grustäkter. Idag anläggs dock få nya grustäkter.
• Anläggande av vägar. Skogsbilvägar har i flera fall byggts genom mosipps
lokaler, till och med under de senaste åren, trots kunskap om förekomst av mosippa.
• Gödsling. En trend är att skogsgödslingen ökar eller förväntas öka. Vid
storskalig skogsgödsling får man räkna med en långsiktig påverkan som gynnar konkurrenter till mosippan. Genom den ökning av kväveförrådet i marken som gödslingen medför blir det mer slutna skogsbestånd och tätare och mer högvuxen markvegetation. Gödsling bör inte göras på eller i när heten av lokaler för mosippa.
• Upphörande bete. Vid 2002 års inventering rapporterades att det på många
håll, framför allt i Småland, funnits en mängd mosippslokaler i beteshagar, där den ena efter den andra försvunnit då djuren satts på andra beten eller att jordbruket lagts ner.
• Hårt bete är troligen inte att rekommendera på mosippslokaler.
• Uppgrävning. Uppgrävning var sannolikt betydligt vanligare före
fridlysningen.
Finansieringshjälp för åtgärder
För naturvårdsbränningar och skogsbete kan stöd utgå via NOKÅSbidrag, som hanteras av Skogsstyrelsen.
När det gäller betade lokaler kan det även vara aktuellt med miljöersätt ningar inom Jordbruksverkets Landsbygdsprogram (LBP). Lantbrukare kan söka för skötsel i betesmarker med särskilda värden.
Såväl uppföljning som skötsel kan finansieras med medel från åtgärdspro grammet i de fall där andra skötselmedel eller miljöersättningar inte är möjliga.
Floraväkteriet är en ideell och mycket värdefull arbetsinsats som går ut på att framför allt återbesöka kärlväxtlokaler med hotade arter och i första hand kartlägga populationens storlek på respektive lokal.
Utsättning av arter i naturen för återintroduktion, populationsförstärkning eller omflyttning
I det här åtgärdsprogrammet föreslås utsättning enligt beskrivning under Direkta populationsförstärkande åtgärder. Motiv, förutsättningar och åtgärder för utsättningar ska beskrivas utförligt i ett särskilt utsättningsprogram innan åtgärder för utsättning genomförs. Utsättningsprogrammet ska följa Natur vårdsverkets vägledning Utsättning av vilda växt och djurarter i naturen (Wetterin 2008) och IUCN:s nya riktlinjer (IUCN/SSC 2013).
Vid utsättningar gäller att den som vill sätta ut växt eller djurarter som är fridlysta enligt 4–9 §§ artskyddsförordningen (2007:845) eller som är fredade enligt 3 § jaktlagen (1987:259) samt införskaffa grundmaterial för uppfödning och uppdrivning inklusive förvaring och transport, måste se till att skaffa erforderliga tillstånd. Länsstyrelsen får enligt 14–15 §§ artskyddsförordningen i det enskilda fallet ge dispens från förbuden i 4–9 §§ som avser länet eller del av
länet. För fångst och utsättning av vilda däggdjur och fåglar krävs tillstånd enligt jaktförordningen (1987:905) av Naturvårdsverket eller den aktuella länsstyrelsen beroende på art. När det gäller förvaring och transport av levande exemplar av växt och djurarter som i bilaga 1 till artskyddsförord ningen har markerats med N eller n samt levande fåglar och fågelägg med embryo av arter som lever vilt inom Europeiska unionens europeiska territo rium, måste undantag från förbudet i 23 § sökas hos Jordbruksverket.
Vid utsättningar ska också beaktas att åtgärder som inte kräver särskilt till stånd men som väsentligt kan påverka naturmiljön ska anmälas för samråd till Länsstyrelsen enligt 12 kap. 6 § miljöbalken. Utsättning av arter i naturen kan vara en sådan åtgärd. Därför bör samråd ske med aktuell länsstyrelse innan åtgärder vidtas för att sätta ut växt eller djurarter i naturen.
Myndigheterna kan ge information om gällande lagstiftning
Den fastighetsägare eller nyttjanderättsinnehavare som brukar mark eller vatten där hotade arter och deras livsmiljö finns, bör vara uppmärksam på hur området brukas. En brukare som sätter sig in i naturvärdenas behov av skötsel eller frånvaro av ingrepp och visar hänsyn i sitt brukande är oftast en god garant för att arterna ska kunna bibehållas i området.
Oavsett verksamhetsutövarens kunskap och intresse för att bibehålla natur värdena kan det finnas krav på verksamhetsutövaren enligt gällande lagar, förordningar och föreskrifter. Vilken myndighet som i så fall ska kontaktas avgörs av vilken myndighet som har tillsyn över den verksamhet eller åtgärd det gäller. Länsstyrelsen är den myndighet som oftast är tillsynsmyndighet. För verksamhet som omfattas av skogsvårdslagen är Skogsstyrelsen tillsyns myndighet. Det går alltid att kontakta länsstyrelsen för att få besked om vilken myndighet som är ansvarig.
Tillsynsmyndigheterna kan ge upplysningar om vilka regelverk som gäller i det aktuella fallet. Det kan finnas krav på tillstånds, anmälningsplikt eller samråd. Den berörda myndigheten kan ge information om vad en anmälan eller ansökan bör innehålla och i hur god tid den bör lämnas in innan verk samheten planeras sättas igång.
Råd om hantering av kunskap om observationer
Enligt offentlighets och sekretesslagen (2009:400) 20 kap. § 1 gäller sekretess för uppgift om en djur eller växtart som är i behov av skydd och som det finns ett intresse av att bevara i ett livskraftigt bestånd, om det kan antas att ett sådant bevarande av arten inom landet eller del av landet motverkas om upp giften röjs. Kännedom om förekomster av hotade arter kräver omdöme vid spridning av sådan kunskap då illegal jakt och insamling kan vara ett hot mot arten.