Allmänt om beviskrav

En central aspekt vid bedömningen av entreprenörens krav på tidsförlängning är vilket beviskrav som ställs. Kan entreprenören inte med tillräcklig styrka bevisa att en rätt till tidsförlängning föreligger kommer beviskravet inte anses uppfyllt och någon rätt till tidsförlängning kan då inte aktualiseras.

Det kan konstateras att bestämmelsen i AB 04 kap. 4 § 3 inte anger vilket beviskrav som ska gälla. Frågan om vilket beviskrav som ska tillämpas i en sådan situation är delvis omtvistat inom doktrinen.³¹⁹ En uppfattning utgår från överviktsprincipen och innebär att det räcker med sannolikhetsövervikt för att ett visst påstående ska anses vara bevisat.³²⁰ Den dominerande uppfattningen tycks emellertid utgå från den ståndpunkt som Ekelöf m.fl.

förordar och innebär att det krävs något ytterligare än endast sannolikhetsövervikt. Huvudregeln brukar därför beskrivas med att den bevisskyldige ska kunna styrka/visa sitt påstående.³²¹

Det kan framhållas att det är svårt att avgöra vad som krävs för att ett påstående ska anses nå upp till kravet på styrkt/visat.³²² Inom doktrinen har man gjort försök att skapa klarhet genom att placera beviskravet på en sannolikhetsskala. Ekelöf m.fl. utgår från en skala där nollpunkten på skalan ligger i mitten och där ytterligheterna är fullständig existens av det rättsfaktum som käranden åberopat och fullständig existens av den kontradiktoriska motsatsen.³²³ Ett annat synsätt förordas av Diesen &

Strandberg. Enligt Diesen & Strandberg ska endast sannolikheten för påståendet från den part som bär bevisbördan placeras på

317 Deli 2012, s. 100 och Samuelsson 2011, s. 147. Samuelsson framhåller att utgångs-punkten är att entreprenören svarar för att utförandet sker inom kontraktstiden. När en rätt till tidsförlängning föreligger innebär det ett undantag från nämnda huvudregel. Jfr även Hørlyck 1970, s. 17.

318 Samuelsson 2011, s. 164.

319 Jfr Fitger m.fl. 2014, 35 kap. 1 § under rubriken beviskrav.

320 Heuman 2005, s. 45. Överviktsprincipen har motiverats med att den i större utsträckning främjar en materiellt riktig utgång i målet, se Lindell 1987, s. 287 och Boman 1993, s. 64 f.

321 Ekelöf m.fl. 2009, s. 81-85; Lindell 2012, s. 538 och Westberg 2012, s. 377.

322 Begreppen är vaga till sin karaktär och kan avse såväl ett specifikt beviskrav som ett resultat av en värdering av den i målet förebringade bevisningen. Jfr Bolding 1983, s. 21 f.

och Lindell 2012, s. 538.

323 Ekelöf m.fl. 2009, s. 85.

sannolikhetsskalan. Sannolikheten för det motstående påståendet kommer då att komma till uttryck genom den kvarvarande osäkerheten på skalan.³²⁴ Att beviskravet i tvistemål normalt anses vara styrkt/visat behöver kompletteras med att HD i flera rättsfall tillämpat ett lägre beviskrav vad som orsakat den aktuella skadan. Ofta kan olika händelseförlopp vara fullt tänkbara och ettvart av varandra oberoende sakförhållanden framstå som möjlig skadeorsak. I sådana fall kan full bevisning i uttryckets egentliga bemärkelse knappast någonsin åstadkommas. Detta bör dock inte i och för sig utgöra hinder för bifall till skadeståndstalan. Om det sålunda i betraktande av samtliga i målet förekomna omständigheter framstår som klart mera sannolikt att orsaksförloppet varit det som den skadelidande påstått än att något av de sakförhållanden som hans motpart åberopat har utgjort skadeorsaken, bör den skadelidandes påstående om händelseförloppet läggas till grund för domstolens avgörande.”³²⁶ HD:s uttalande i NJA 1977 s. 176 har sedermera utvecklats genom flera avgöranden. Nedanstående utdrag från NJA 1981 s. 622 och NJA 1993 s. 764 är särskilt belysande för utvecklingen.

”I en del skadeståndstvister, där orsakssammanhanget är omstritt mellan parterna, får det anses tillräckligt för att man skall godta den skadelidandes påstående om ett visst orsaksförlopp, att detta framstår som klart mera sannolikt än någon förklaring till skadan som lämnas från motsidan (jfr NJA 1977 s 176) och därtill även i sig är sannolikt med hänsyn till omständigheterna i målet. Just när det gäller så svåröverskådliga och komplicerade händelseförlopp som föroreningar genom miljögifter och liknande ter sig en sådan lindring av beviskravet särskilt motiverad.”³²⁷

324 Diesen & Strandberg 2012, s. 302. Tillämpas den skala som Ekelöf m.fl. förordar kom-mer det krävas ett lägre sannolikhetstal än om den skala som Diesen & Strandberg förespråkar används. Betydelsen av vilken skala som tillämpas har mindre materiell betydelse för bedömningen huruvida ett visst beviskrav ska anses uppfyllt eller ej. Det är emellertid av vikt att vara medveten om dessa skillnader när olika sannolikhetstal diskuteras. I det följande kommer den av Diesen & Strandberg förordade sannolikhetsskalan att användas när olika sannolikhetsgrader diskuteras.

325 Fitger m.fl. 2014, 35 kap. 1 § under rubriken beviskrav.

326 NJA 1977 s. 176. Fallet tog sin utgångspunkt i att en bilförare dödats vid en kollision med en mötande bil. Dödsboet väckte en skadeståndstalan mot staten och påstod att kollisionen orsakats av en grop i vägen.

327 NJA 1981 s. 622. Fallet gällde ersättning för fiskdöd som uppstått till följd av giftutsläpp i den damm där fiskarna levt. Jfr även NJA 1982 s. 421 som gällde ersättning pga. av en läkemedelsskada. HD uttalade där att ett beviskrav inte kunde placeras så högt att den skadelidandes rätt till ersättning blir illusorisk.

”I princip gäller i tvistemål att den part som har bevisbördan för ett visst sakförhållande skall styrka att detta förhållande föreligger. HD har i ett flertal avgöranden haft anledning att uttala sig om vilken grad av bevisning som skall krävas till styrkande av att en uppkommen skada haft viss angiven orsak. Ett något lägre beviskrav än eljest har därvid uppställts i fall då särskilda svårigheter ansetts föreligga att framlägga en fullständig bevisning om att andra skadeorsaker varit uteslutna. Kravet har härvid i vissa fall formulerats så att det i betraktande av samtliga omständigheter skall framstå som klart mera sannolikt att orsaksförloppet varit det som den skadelidande påstått än att något av de sakförhållanden som hans motpart åberopat utgjort skadeorsaken (se NJA 1991 s 481 och där anmärkta rättsfall).”³²⁸

Genom NJA 1981 s. 622 framförde HD att det inte endast var tillräckligt att den skadelidandes påstående framstod som klart mera sannolik än någon förklaring som lämnats av motsidan. Den skadelidandes påstående skulle även framstå som sannolik i sig med hänsyn till omständigheterna i målet.

Hur detta uttalande ska förstås har varit omdiskuterat inom doktrinen.

Welamsson menar att NJA 1977 s. 176 och NJA 1981 s. 622 uppställer som krav att det händelseförlopp som den skadelidande påstått ska framstå som klart mera sannolikt än den sammanlagda sannolikheten för samtliga andra händelseförlopp som svaranden gjort gällande.³²⁹ Dufwa tycks vara av en annan uppfattning och menar att varken NJA 1977 s. 176 eller NJA 1981 s. 622 ska tolkas på något annat sätt än att det är fråga om en jämförelse mellan det av den skadelidande påstådda orsaksförloppet och varje annat påstått orsaksförlopp betraktat för sig. Det tillägg som HD gör i NJA 1981 s. 622 innebär endast enligt Dufwa att en inte allt för låg grad av sannolikhet är tillräcklig, trots det faktum att förklaringen kan framstå som mer sannolik än någon av de förklaringar som svaranden framfört.³³⁰

Diesen & Strandberg menar att uttrycket sannolik i sig ska betraktas som en robusthetsprövning som har till syfte att kontrollera att ett faktapåstående har en egentlig sannolikhet och inte endast framstår som sannolik till följd av att motpartens bevisning är svag.³³¹ I detta avseende synes författarna således dela Dufwas uppfattning. Diesen & Strandberg stannar emellertid inte där utan anför vidare att uttrycket sannolik i sig innebär att den påstådda skadeorsaken ska vägas först mot varje skadeorsak som gjorts gällande av motparten och därefter mot den kvarvarande osäkerheten, inkluderat samtliga orsaksförklaringar som lämnats av motparten. För att den påstådda skadeorsaken ska anses vara sannolik i sig krävs enligt Diesen & Strandberg att sannolikheten överstiger 50 %.³³²

328 NJA 1993 s. 764. Målet gällde rätt till ersättning till följd av en vattenskada.

329 Welamsson 1982, s. 145 och Welamsson 1989, s. 572.

330 Dufwa 1993, s. 1043 f.

331 Diesen & Strandberg 2012, s. 339 ff.

332 Diesen & Strandberg 2012, s. 385. För en liknande uppfattning avseende kravet på graden av sannolikhet se Lindell 2012, s. 553.