BECKMAN
också att finna hos Anders Bohlin, Nils Lund-qvist och Bengt Jonsell – kanske går den inte att fånga på ett ställe. Men först några funderingar om var man hittar amatörer, i rummet och i historien.
Vad är en amatör?
Begreppet amatör är samtidigt nedsättande och romantiskt. Å ena sidan betecknar det ofta någon som saknar något – anställning, utbild-ning eller skicklighet. Amatörer får inte betalt för sin verksamhet, de har inga examina, och till adjektivet ”amatörmässig” föreslår National-encyklopedins ordbok synonymerna ”mindre skicklig” och ”dilettantisk”. Å andra sidan handlar det, rent bokstavligt, om kärlek.
Amatörer finns inom en mängd områden, och betyder olika saker beroende på var man söker dem. Ibland har begreppet en formell, närmast juridisk innebörd. Inom tävlingsidrot-ten var det länge – i vissa fall in på 1970-talet – förbjudet att delta i mästerskap som de olym-piska spelen om man inte var ”amatör”, vilket väl skulle tolkas som att man inte försörjde sig på sitt idrottande. En effekt av detta var ju att stora delar av idrotten länge hade en tydlig överklassprägel. Inom vissa grenar framträder gränsen mellan amatörer och professionella än idag på ett tydligt sätt: proffsboxning var länge förbjudet i Sverige medan amatörboxning gick bra, och konståkare med några medaljer innan-för bältet lägger tävlandet bakom sig och ägnar sig åt att uppträda i isshower.
Inom teater och musik är amatörerna många och ofta välorganiserade i orkestrar, teatersäll-skap och inte minst körer. Här är också mötena många mellan utövare av olika slag: amatör-körer engagerar yrkesverksamma sångare till oratorier och rekviem, och lokala teaterfören-ingar spelar med i uppsättnteaterfören-ingar på länsteatrar-nas scener.
Och inom vetenskapen har de ytterligare roller, som skiljer sig mellan astronomi och botanik, mellan geologi, arkeologi och historia.
Inom arkeologi och paleontologi, där fynd både har ett vetenskapligt och ett ekonomiskt värde, finns både motsättningar och samarbete mellan
akademiska forskare och välbärgade privatsam-lare, och verksamheten omgärdas av intrikata nationella och internationella bestämmelser.
Lokal- och personhistoria som skrivs av amatör-historiker får ibland tjäna som underlag för aka-demiska forskares arbete, men skepsisen är ofta stor och blygsamma släktkrönikor eller storslag-na civilisationsteorier à la Dag Stålsjö har sällan stort anseende vid universitetsinstitutioner.
Även inom botaniken och zoologin är ama-törerna knappast sig lika inbördes. Bland de försök som gjorts att teckna episoder från deras historia kan man hitta väldigt olika exempel.
Den engelska historikern Anne Secord har studerat botanikintresserade hantverkare i Lan-cashire på 1840-talet. De hade sällan någon formell utbildning, utan hade lärt sig genom egna fältstudier och flitigt läsande i örtaböcker och läkeböcker, för det var ofta ett medicinskt intresse som låg i botten. Deras botanistklubbar hade inga formella möteslokaler utan träffades på puben, dit de tog med insamlade växter och turades om att identifiera och namnge dem.
Trots sin brist på formell bildning var de ofta inlemmade i nätverk där deras kunskap förmed-lades till botanister vid universitet och botanis-ka trädgårdar, eftersom dessa saknade kunsbotanis-kap om ståndorter och varieteter som hantverkarna kände till.
Hundra år senare, och i andra änden av ska-lan har vi en person som Fru Draba, Elisabet Ekman. Hon var en välbärgad änka från Djurs-holm, välkänd bland botanister, som ägnade sin tid åt att utforska släktet Draba i fjälltrakterna, på Grönland och i herbarier runt om i världen.
Trots att även hon saknade formell bildning i botanik hade hon resurser att resa runt i världen, att köpa in instrument för att studera drabornas mer intrikata egenskaper, hon hade ett nät-verk av forskare som kunde hjälpa henne med genetiska undersökningar och upplåta plats för odling. Hon publicerade monografier och artik-lar i vetenskapliga tidskrifter, och ansågs allmänt som en expert inom sitt område.
Trots dessa stora skillnader, och trots att de flesta amatörer som redan har uppmärksammats av historikerna hör hemma under 1800-talet och
AMATÖRHISTORIA
det tidiga 1900-talet, så bör vi inte underskatta kontinuiteten – och återfödelsen – inom amatör-traditionen. Så här beskrev chefen för Natur-historiska riksmuseets botaniska avdelning, Veit Wittrock, julstämningen på museet år 1880:
På botaniska museet är det särdeles lifligt under julen. Den ordinarie personalen har vis-serligen semester, men i stället gå der åtskilliga andra som arbeta af intresse för vetenskapen:
en är sysselsatt med lafstudier, en med hafs-algstudier, en med Potamogetoner, en (ett fruntimmer! realstudent) med undersökningar öfver byggnad och utveckling af det hypoko-tyla internodiet hos Compositae, jemfördt med hufvudroten, en med Salices, en med bestäm-ning af en stor samling drifved från Grönland, och en med paleofytologiska undersökningar.
Och hundra år senare, på 1970-talet kunde amatörerna fortfarande fira nyår i museets her-barium, medan forskarna stod hemma på gårds-planen och smällde raketer.
Amatörtraditionen ger oss möjlighet att få ett nytt perspektiv på de vetenskapliga förändring-arna under 1900-talet. För en vetenskapshisto-riker som jag är amatörerna ett sätt att fundera över hur vetenskapens historia skrivs, men också att få en vidare förståelse för vad vetenskaplig verksamhet är.
Vetenskapshistoriker har i första hand intres-serat sig för den forskning som förekommer vid universitet, högskolor, forskningsinstitut och laboratorier. Det är förstås föga förvånande – akademiska institutioner är centrala i
skapan-det av vetenskaplig kunskap. Men de verkar i en värld av människor och organisationer som på olika sätt också är delaktiga i denna kunskaps-produktion. Tillämpad forskning, undervisning, amatörverksamhet har inte alltid räknats som en del av vetenskapen. Gränserna för vad som kan kallas vetenskaplig forskning har dragits om många gånger genom tiderna, och ibland på sätt som har gjort det svårt att urskilja vik-tiga samband mellan forskningen och andra områden som traditionellt har setts som mot-tagare av akademisk kunskap, men som också kan betraktas som deltagare i den vetenskapliga verksamheten.
Även inom vetenskapen dras gränserna mellan olika områden ständigt om. Inom de biologiska vetenskaperna skiljer man ofta på ”grön” och
”vit” biologi, både organisatoriskt och historiskt.
I den vanliga berättelsen om den moderna biolo-gins framväxt kring sekelskiftet 1900 får en ny, professionell, vetenskaplig, laboratoriebaserad biologi ersätta den gamla, amatörmässiga, fält-baserade naturalhistorien. Underförstått ändrade den biologiska forskningen inte bara fokus, utan också arbetsmetoder, lokaler och utövare. Det är en berättelse om professionalisering, där grupper som amatörer och uppfinnare har hamnat utan-för den akademiska vetenskapen.
Men på senare tid har historiker påpekat att experimentalbiologins framgångshistoria till stor del är en följd av att experimentalbiologerna själva lyckats definiera biologins historia så att den handlar om dem. Gränserna mellan grön och vit biologi är inte alltid lätta att urskilja i praktiken, där molekylärbiologiska verktyg till-lämpas på problem från ekologi och systematik.
Naturalhistoriens frågeställningar och metoder har dessutom levt vidare genom hela 1900-talet, och det har också hantverkarna, apotekarna och prästerna – och kommunalarbetarna, lärarna och banktjänstemännen – alltså, vetenskapens amatörer.
Att studera vetenskapens amatörer är således ett sätt att utforska hur historien om vetenska-pen har skrivits. Det är också ett sätt att studera vetenskapen i vardagslivet – botanik som tids-fördriv, insektsutflykter en söndagseftermiddag och stjärnfall en augustikväll. Men inte minst är det ett sätt att hitta dem som bidrar till den vetenskapliga kunskapens utveckling utan att själva vara vetenskapsmän i formell mening. Då får vi också en rikare bild av villkoren för veten-skaplig verksamhet.
En linneansk tradition?
Svenska Botaniska Föreningens hundraårsjubi-leum sammanfaller ju som bekant med firandet av Carl von Linnés trehundrade födelsedag.
Och precis som gräsprästerna är Linné svår att komma undan när det handlar om botanik och amatörer. Föreställningen om en ”linneansk
BECKMAN
tradition” genomsyrar diskussionen om ama-törernas roll inom botaniken. Men precis vad denna linneanska tradition är för något är svårt att komma underfund med. Somliga menar helt enkelt lärjungarnas resor runt jorden på Linnés uppdrag. Andra avser de iakttagelser av traktens växt- och djurliv, av seder och folk som präster och provinsialläkare nedtecknade och skickade in till universitet och lärda sällskap. Åter andra menar att svenskarna har ett alldeles särskilt naturintresse, som både går tillbaka till Linné, och som Linné själv är ett uttryck för. Den tanken dyker upp hos Johan Wilhelm Dalman, när han 1823 söker pengar för det nyinrättade Naturhistoriska riksmuseet med hänvisning till ”Swenska folkets af ålder kända kärlek för Vetenskaper” och Sverige som ”den nyare Natu-ralHistoriens fosterbyggd”. Elias Fries talar på 1840-talet om det svenska folkets ”medfödda
naturåskådning”, och den gömmer sig också i talet om ”folkets tankar och känslor” som sägs komma till uttryck i de folkliga växtnamnen.
Erik Hultén tackar 1950 alla dem som genom
”arvet från Linné” bidragit till arbetet med hans Atlas över växternas utbredning i Norden, och
hoppas att atlasen ska hjälpa till att hålla det naturintresse levande, som är ett ”typiskt nord-iskt drag”.
Varifrån kommer då denna linneanska tra-dition? Kan den förklara aktiviteten på amatör-fronten genom seklerna, eller behöver den själv förklaras? Som Erik Hultén påpekade i sin bok är botanikundervisningen i skolan en viktig bakgrund till svenskarnas intresse för växter.
Latinet dominerade lärdomsskolor och universi-tet under större delen av 1800-talet, och i folk-skolan härskade läsning, skrivning, räkning och kristendom. Det var först mot slutet av 1800-talet som naturkunnigheten, länge ”en främling i folkskolan”, började få ordentligt fäste. Då upphävdes också latinkravet vid universiteten, så att läroverkets reallinje kunde få samma formel-la status som formel-latinlinjen. Och växterna var det första barnen stötte på i sitt möte med natur-kunnighetsundervisningen. För folkskolebarnen var det vanliga ängsblommor och nyttoväxter som stod på dagordningen, medan
läroverks-eleverna skulle beta av flera hundra arter under sina år i skolan, för att mot slutet av gymnasiet få insikt i systematikens gåtor.
Det var 1878 som folkskolans första så kal-lade normalplan fastställdes, och då fick också naturvetenskapen större plats vid läroverken.
Och nog är det en händelse som ser ut som en tanke att 1878 också är året för det första
”moderna” Linnéjubileet. Det allra första jubileet firades förstås 1807 med invigningen av Linnea-num i den nya botaniska trädgården i Uppsala, men det som då var en huvudsakligen botanisk angelägenhet för uppsaliensare hade 1878 blivit en nationell högtid, med hyllningstal, kantater och statyinvigningar runt om i landet (Linné-statyn i Humlegården i Stockholm blev dock inte färdig förrän 1885, då också Linnégatan fick sitt namn). Linné blev inte bara en fråga om botanik, utan om nationalkaraktär – och skolan var verktyget för att forma den svenska nationens karaktär. Den linneanska traditionen handlade lika mycket om att vörda Linné som att praktisera hans läror, och i skolan kunde dessa syften gå hand i hand.
Herbariesamlandet gav upphov till en hel undervegetation av handledningar och instruk-tionsböcker i bestämning och växtpressning, och ett nätverk av läroverksgossar som utbytte rariteter från fjällsemestrar och badortsvistelser för att dryga ut artlistorna. Skolan är förstås ett tveeggat svärd. Min egen morfar, själv ivrig amatörbotanist med fynd av Orobanche reticu-lata och Pedicularis sceptrum-carolinum på merit-listan, sade alltid att han lärt sig blommorna vid sin mammas hand. Biologiundervisningen var nog så stimulerande, särskilt med en enga-gerad pedagog som Knut Bohlin i katedern i läroverket i Nya elementar, men skolan kunde lika gärna ta död på botanikintresset som väcka det med allt växtpressande. Men trots allt ska-pade botanikundervisningen flera generationer svenskar som hade en botanisk rutin att falla tillbaka på, om de till äventyrs skulle komma på tanken att leta växter på gamla dar. En tradition – linneansk, ursvensk eller nationalromantisk –
behöver en grund att vila på och något som för den vidare.
AMATÖRHISTORIA
Växtnamn och kommunikation
Centralt för samarbete mellan olika utövare av vetenskaplig verksamhet – forskare, amatörer, jägmästare, kommunekologer – är möjligheten till kommunikation. Föreningar, tidskrifter och konferenser är mötesplatser för många, men ett givande samspel är också beroende av att man kan förstå varandra, använder samma ord, metoder och verktyg. Inom botanik och zoologi är nomenklaturen inte bara ett kommu-nikationsmedel, utan bärare av föreställningar om släktskap och utveckling. Internationella organ kontrollerar sedan mitten av 1800-talet organismernas namngivning genom intrikata regelverk (versionen från år 2000 är på närmare 500 sidor) och återkommande konferenser. Det är en värld som varit präglad av stora motsätt-ningar mellan nationella stilar, mellan ”lumpers”
och ”splitters”, mellan olika historiska aukto-riteter. Vilken av Linnés publikationer som skulle utgöra utgångspunkten för den botaniska namngivningen var en fråga som inte fick någon slutgiltig lösning förrän vid botanikkon-gressen i Stockholm 1950.
Men alla som handskas med blommor använder sig inte av de latinska namnen.
Under 1800-talet blev handeln med växter allt livligare i takt med att trädgårdsodling blev en allt populärare hobby. Fröförsäljarna ville marknadsföra sina varor med fantasieggande beteckningar, och floran av växtnamn växte snabbt. På liknande sätt hade Linnés nomen-klatur under 1700-talet spridits över världen via frökataloger och hortikultur. Men 1800-talets botanister oroade sig över de direkt-översatta namnen från tyska handelsträdgårdar.
Särskilt bekymmersamt var det att ungdomen inte fick lära sig ett enhetligt namnskick i folkskolan, som blivit så pass etablerad i det sena 1800-talet att naturkunnigheten började få plats jämte modersmål, räkning och kristen-dom.
Så år 1894 tog Lantbruksstyrelsen initiativ till en ”normalförteckning” över de svenska växtnamnen. Dessa skulle vara både vetenskap-liga och pedagogiska, och därför valde man att ge dem samma tvådelade form som de latinska
namnen, med släktnamn och artepitet. För att inte allmogen skulle förledas att tro att solrosen var släkt med nyponrosor och vresrosor fick den alltså samma ändelse som sin odlade kusin inom släktet Helianthus – och släktet kom följ-aktligen att innehålla de båda arterna jordärt-skocka och soljordärt-skocka.
Normalförteckningen piskade upp en storm i botanikvärlden, som inte bedarrade på många år. Varför var då växtnamnen så viktiga?
Namnen var den viktigaste länken mellan de akademiska botanisterna och amatörerna.
För mycket mixtrande med de växtnamn som ”sedan århundraden varit brukliga och innerligt förbundna med folkets tankar och känslor” kunde hota informationsutbytet dem emellan. Samtidigt var det angeläget att skapa en standard för detta utbyte; en uppsättning unika och stabila termer som möjliggjorde säker kommunikation. Det var inte bara så att fol-ket lättare skulle förstå växtvärldens mysterier – minst lika viktigt var att folket skulle kunna förmedla upplysningar om denna växtvärld till forskare och fröfirmor på ett tillförlitligt och enhetligt sätt. Normalförteckningen var inte bara en källa till befängda växtnamn. Den var lika instabil som den föränderliga vetenskap-liga nomenklaturen, och den hotade utbytet av information mellan botanister av alla slag: fors-kare, odlare och amatörer.
Trots att normalförteckningen kom ut i flera upplagor, den sista så sent som 1932, så fick den inte något stort genomslag utanför lantbruksskolorna. En avgörande faktor var skolfloran Krok-Almquist, vars redaktörer ställde sig på kritikernas sida och hindrade lantbruksstyrelsens växtnamn från att spridas till folkskolor och läroverk. Något officiellt svenskt namnskick fanns inte, förutom det som rådde i praktiken genom Krokens domi-nerande ställning. Men namnfrågan var inte död. I slutet av 1970-talet återuppstod den i form av en checklista för Nordens växter. Men initiativtagare den här gången var ingen statlig myndighet, utan en ideell organisation. Och målgruppen var inte lantbrukselever, utan amatörer.
BECKMAN
Projekt Linné, landskapsfloror och föreningsliv
Efterkrigstiden var en turbulent period i bota-nikvärlden, bland amatörer och professionella av alla slag. I den akademiska forskningen tog den vita biologin allt större plats, och ekologin vann insteg i forskningsråd och fakulteter. Men traditionell växtgeografi och systematik levde farligt – 1962 föreslog den så kallade Riks-museiutredningen att museets professurer skulle omvandlas till forskartjänster i immunologi, biofysik och molekylärbiologi. Även om hotet avvärjdes och den systematiska forskningen räddades, så brukar decennierna efter andra världskriget beskrivas som en tid av nedgång för floristisk verksamhet i allmänhet, och för ama-törerna i synnerhet. Flödet av pressade växter till museer och herbarier tunnades ut, och när universitetsforskarna i allt större utsträckning vände blicken mot fjärran länders flora så såg kontaktytorna mot bakgårdens botanister ut att krympa.
Men 1960- och 70-talen var också den gry-ende miljörörelsens tidevarv. Den amerikanska marinbiologen Rachel Carsons bok Tyst vår väckte opinionen runt om i världen, även om naturskyddare hade stridit för reservatsbildning och älvräddning sedan seklets början. En tra-ditionell institution som Riksmuseet vädrade morgonluft och motiverade sin verksamhet med både naturskyddsinriktad folkbildning och bio-cidstudier i fågelsamlingarna. Den tekniska dis-kussionen om DDT och PCB fick en konkret, lokal dimension i försvinnande fåglar, döda vägrenar och monokulturer, och naturskydds-föreningarnas medlemsantal började stiga (även om den absoluta toppen dröjde till säldöden 1988). Och även om den offentliga debatten och
de iögonenfallande aktionerna ofta rörde energi-frågor och miljögifter i industri och jordbruk, så växte intresset också för lokala kalhyggen och igenväxande slåtterängar.
Delvis närdes detta intresse i offentliga orga-nisationer: Naturvårdsverket inrättades 1967, och länsstyrelserna (som även tidigare haft ansvar för naturskydd men med små resurser) fick ett allt viktigare miljöansvar.
Inventerings-projekt av olika slag drogs igång, ofta – som tidigare – i samarbete med naturskyddsfören-ingar och frivilliga. Från akademiskt håll ville man också utforska den kunskap om floraför-ändringarna som doldes ute i bygderna. Hugo Sjörs, professor i växtbiologi i Uppsala, efterlyste en ”Sveriges biologiska undersökning” – före-bilden var förstås myndigheten Sveriges geolo-giska undersökning grundad redan 1858 – för en systematisk övervakning av naturen. Andra förslag var mer blygsamma. Örjan Nilsson, före-ståndare för den botaniska trädgården i Uppsala, startade 1972 projektet ”Bevara utrotnings-hotade växter” i samarbete med Naturhistoriska riksmuseet. Tanken var att få grepp om vilka arter som var på fallrepet, och om möjligt ordna en fristad åt dem i landets botaniska trädgårdar (som samtidigt stärkte sitt existensberättigande gentemot sparbenägna statsmakter). Snart övertalades den nybildade svenska avdelningen av Världsnaturfonden att stödja verksamheten – men under den mer schvungfulla rubriken
”Projekt Linné”.
Landets botanister – av alla slag – uppmana-des att skicka in upplysningar om hotade arter.
Telefonsamtal, personliga brev och handskrivna lappar blev så småningom till ett system av fär-digtryckta landskapslistor, som skickades ut för ifyllning till projektets deltagare. Rapportörerna själva hittades genom medlemmarna i bota-niska föreningar och naturskyddsorganisationer, genom upprop i tidskrifter som Svensk Botanisk Tidskrift, Fauna och flora och Sveriges natur, och
helt enkelt genom mun-mot-mun-metoden. På så sätt kom Projekt Linné inte bara att utforska den hotade floran, utan också att kartlägga en annan art vars status varit oklar: den botaniska amatören.
Projekt Linné har fått en närmast mytisk status när det gäller att beskriva förändringarna i den svenska floristikvärlden och amatörernas återfödelse på 1970-talet. Tillsammans med projekt som Faunavård i skogsbruket lade det grunden till ArtDatabanken och det moderna rödlistesystemet på svensk botten. Och även om det kanske går att överdriva projektets betydelse så fångar det många viktiga aspekter av hur
verksamheten formades och hur ansvaret för naturvården kom att fördelas mellan myndig-heter, universitet och frivilliga.
Och här är ju de förändringar av Svenska botaniska föreningen och Svensk Botanisk
Och här är ju de förändringar av Svenska botaniska föreningen och Svensk Botanisk