3. Undersökning
3.3 Mottagandet i dagspress respektive fackpress
3.3.2 Analys av artiklar
Björn Magnusson Staaf, arkitekturhistoriker och arkeolog, skrev 1997-11-26 en artikel i Sydsvenska Dagbladet om högskolan som byggs på industrialismens grund. Här erhålls ett perspektiv från tiden innan högskolan invigs och verksamheten snart ska flytta in i redan existerande ombyggda lokaler i västra hamnen. Ett område som fortfarande talar om den tunga industrin, där Kockums verkstäder än finns kvar och där tunga långtradare och järnvägsvagnar ständigt kör. Magnusson Staaf menar på att detta knappast skapar en ljudnivå som är den mest optimala för föreläsningar, men understryker också att det som för tillfället stör mest är ”de rytmiska smällarna från byggnadsspåntningen”87 på tomten intill där platsen förbereds för högskolan.
I artikeln nämns några av bidragen från arkitekturtävlingen för byggandet av nya högskolan. Det vinnande bidraget för vad som ska bli högskolans huvudbyggnad har i pressen beskrivits som ”en grönskimrande jätte.”88 Magnusson Staaf skriver att denna mäktiga byggnad som ska sträcka
sig längs med Hjälmarekajen är det mest iögonfallande i skissen, och fortsätter sedan med att säga att ”ett sådant massivt byggnadsblock kan föra tankarna till ett arkitekturspråk som vi trodde var passé och som vi lämnat bakom oss redan på 70-talet.”89 De andra bidragen säger han är mer ”barn
av vår egen tids värderingar”90 där volymerna är betydligt mindre, och menar att ”man har velat
skapa en arkitektur som står i radikal motsättning till den nuvarande industriella arkitekturen i området.”91 Det går här att se att Magnusson Staaf med sin bakgrund och utbildning är väl insatt i
arkitekturtävlingen och dess bidrag, men har även bra koll på Malmös historia, då han menar att det är tveksamt att de andra bidragen skulle fungera i Malmös hamn. En miljö som är rå och brutal men vars byggnader har en ”massiv kraft som avspeglar industrialismens potens.”92 Högskolan kommer
bokstavligt talat vila på industrialismens grund och Magnusson Staaf menar att det vore dumt att sudda ut spåren av industrihamn. Den bastanta högskolebyggnaden ritad av vinnande Diener & Dieners Architekten skulle enligt Magnusson Staaf ”vara en katastrof på många andra ställen i staden, men just i västra hamnen smälter den in perfekt.”93 Detta är ingen slump menar han, för i arkitektens programpresentation framgår det tydligt ”att de lagt sig vinn om att integrera högskolan i de komplexa historiska sammanhang som avspeglas i arkitekturen vid hamnen, där medeltida stad, industristad och högskola snart kommer mötas.”94
87 Björn Magnusson Staaf, ”Högskola byggd på industrialismens grund”, 1997-11-26, Sydsvenska Dagbladet (SDS). 88 Ibid. 89 Ibid. 90 Ibid. 91 Ibid. 92 Ibid. 93 Ibid. 94 Ibid.
30 Olof Hultin, som är arkitekt, har varit skribent för Arkitektur och har där skrivit artiklar med
kommentarer på högskolebyggnaden Orkanen samt Öresundsbron. Han återkommer även i Sydsvenska Dagbladet med en artikel om Öresundsbron, där hans expertis troligtvis är en av anledningarna till varför han skrivit i dagspress. Hultin använder sig av ord, termer och referenser som tydligt visar på hans kunnighet inom arkitektur.
I Hultins kommentar på högskolebyggnaden Orkanen i Arkitektur 2005:5 använder han sig nästan uteslutande av lovord men börjar med att uttrycka sin oro som uppstod efter att ha sett ritningarna där byggnadens fasad har en ärtgrön färg, vilket lett till att den i folkmun och pressen fått namnet ”Hulken”. Detta visar sig inte besannas utan exteriören visar sig istället som Hultin skriver vara ”förvandlad till ett spirituellt – ja, rent av mästerverk.”95 Han fortsätter med att beskriva den färdiga byggnaden enligt följande. ”Den väldiga fem våningar höga volymen skimrar, lyser, skiftar färg och löses upp i ständiga förändringar, allt efter hur ljuset vandrar på fasaderna.”96 Hultin menar på att det är skickligt och innovativt gjort och att det inte finns någon anledning att beklaga att den ursprungliga fasaden inte kom att utföras. När artikeln skrevs skulle bygganden just tas i bruk och därför poängterar Hultin att det är svårt att ge några synpunkter på hur byggnaden kommer fungera i praktiken. Han menar däremot att utan tvekan har Malmö fått en märkesbyggnad som talar om sig. Hultin uttrycker tydligt sin positiva ställning till den nya högskolebyggnaden och förstärker det med att avsluta artikeln på följande sätt. ”Från dess övre fönster mot väster ser man på avstånd hur det skandalomsusade bostadstornet Turning Torso håller på att färdigställas. Det är huset som politikerna – än en gång – tror skall placera Malmö på världskartan.”97 Hultins gissning är däremot ”att det är högskolan som blir motorn och dragplåstret i Malmö långt efter det att Torson är
glömd.”98 Det är här intressant att få ett perspektiv från 2005 då högskolebyggnaden precis blev
färdigbygg. Hultin ger läsaren en inblick i förväntningar och realitet och uttrycker tydligt sina åsikter som troligtvis är starkt påverkade av sin samtid.
I kontrast till Hultins lovord gällande högskolebyggnaden uttrycker han en övergripande negativ ton och kritik i hans artiklar om Öresundsbron, i Sydsvenska Dagbladet samt i Arkitektur. Hultins artikel i Sydsvenska Dagbladet från 2000-06-30 med titeln Störst längst men lite torftig uttrycker direkt hans åsikt om bron. Hultin börjar sedan med att ställa frågan ”Är Öresundsbron ett
arkitektoniskt storverk?”99 En fråga som han menar kan ”verka helt malplacerad i en tid då
95 Olof Hultin, ”Glasarkitektur som skimrar”, Arkitektur 2005:5 sid. 25. 96 Ibid., sid. 25
97 Ibid., sid. 25 98 Ibid., sid. 25
31 medierna jublar inför invigningen”100 men nog har frågan relevans anser Hultin, då det kallas för ett
”historiskt ögonblick”101 och ofantliga 18 miljoner har investerats i vad som är ”landets största
byggnadsprojekt.”102 Hultin menar att ”kräva hög konstnärlig halt i ett sådant företag är väl rimligt?”103
Hultin fortsätter med att ställa frågan hur Öresundsbron står sig i jämförelse med världens broar. ”Ganska slätt, tyvärr”104 anser Hultin och menar att Öresundsbron ”imponerar genom sin
storlek, men knappast genom sin skönhet.”105 Hultin menar att förbindelsens arkitektoniska
höjdpunkt borde vara högbron men som trots sina väldiga dimensioner får ett ”futtig klimax”.106 Han menar att de höga pylonerna är för korta för att ”skapa dynamik och storslagenhet i ’språnget’ över seglingsrännan.”107
I arkitekt och entreprenörtävlingen för utformningen av bron år 1993 fanns flera bidrag som enligt Hultin hade bättre förslag och som hade kunnat göra bron roligare. Bland de deltagande fanns bland andra Santiago Calatrava som hade två tävlande förslag, som Hultin beskriver enligt följande. ”Det ena var en elegant snedkabelbro med asymmetriskt anbringade kablar och lutande (!) pyloner. Det andra var en hisnande vacker bågbro med dubbla bågar som bar brobanan över Flintrännan.”108
Dessa förslag valdes bort och vinnare blev istället den danske arkitekten Georg Rotne, vilket Hultin menar var synd. Bron blev inte det landmärke som det var tänkt att bli, vilket han menar beror på brons stora avsaknad av bra arkitektoniskt uttryck.
Hultin uttrycker sig på samma sätt gällande brons arkitektoniska uttryck i hans artikel i Arkitektur 2000:2, samt går djupare in på förväntningar från ett Malmö- respektive
Köpenhamnsperspektiv. Hultin menar att förväntningarna varit väldigt uppskruvade, framförallt i lilla Malmö, som har mycket att vinna på bron. Köpenhamn, som huvudstad, klarar sig däremot bra utan bron. Trots det menar Hultin att byggandet av bron ”startat en kapplöpning om lokaliseringen av förväntande godbitar.”109 Bron har gett den sammanhängande regionen en skjuts och lockat till
etableringar och arbetskraft.
Artikeln avslutas med ett stycke om Malmös framtid, som givetvis är omöjlig att förutse, men Hultin menar att med bro och högskola har staden skaffat sig en ”guldsits.”110 Han fortsätter med att
säga att ”det är ingen järv gissning att tro att på lite sikt kommer tyngdpunkter att förflyttas i
100 Olof Hultin, ”Störst längst men lite torftig”, 2000-06-30, Sydsvenska Dagbladet (SDS). 101 Ibid. 102 Ibid. 103 Ibid. 104 Ibid. 105 Ibid. 106 Ibid. 107 Ibid. 108 Ibid.
109 Olof Hultin, ”Bro till himmelen?”, Arkitektur 2000:2 sid. 6. 110 Ibid., sid. 7.
32 regionen – både mentala och reella.”111 Den optimism som finns hos Socialdemokraterna och kommunalrådet Illmar Reepalu tycks dock vara en förbannelse då det finns tydlig mening i att man inte får misslyckas, skriver Hultin. Han understryker här också den verklighet som Malmö står i med stora sociala problem, som hela tiden finns som bakgrund till ”de glättiga
framtidsvisionerna.”112
Gunilla Svensson, arkitekt, har i Arkitektur 2005:8 skrivit en artikel om sina åsikter kring Turning Torso där hon framförallt ser på det arkitektoniska uttrycket och byggnadens konstruktion. Hon börjar med att göra en jämförelse med stadens tidigare symbol – Kockumskranen, som för ett decennium sedan dominerade Malmös silhuett. Staden bytte sedan industrier mot högskola och minnena om Kockum och industri- och varvsstaden raderades ut, skriver Svensson. Stadens nya landmärke har med sin spektakulära form snabbt blivit en symbol för Malmö. ”Att kunna bo femtio våningar upp i luften är det man ska tänka när man hör ordet Malmö”113 menar Svensson. Men som
symbol ter sig Torson som ”ett tomt skal”114 och legitimerar sig med titeln endast på grund av dess egendomliga gestalt som i relation till annan bebyggelse är ett väldigt högt hus.
Svensson går vidare med att skriva att ”när man ser Turning Torso med bilden av den ursprungliga skulpturen i huvudet inser man att det inte alltid går att byta skala och samtidigt behålla estetiken.”115 Upplevelsen blir att både nära och på distans ter sig Turning Torso som
”klumpig och grov.”116 Svensson menar på att ”de utspända stagen”117 ser ut att hållas uppe av
huset och inte tvärtom och påpekar att konstruktionsprincipen inte fungerar. Den negativa tonen och kritiken fortsätter när hon talar om hur Torson på urban nivå inte skapar några ”användbara eller spännande exteriöra rum, utan bryter snarare upp de stadsrum som nu håller på att skapas i denna del av Malmö.”118 I jämförelse med skyskraporna i New York vars bottenvåningar är en del av det
offentliga och är öppet för alla att uppleva, är Torson stängd för allmänheten där bottenvåningen markerar en låst gräns.
Svensson visar mot slutet av artikeln en aning mer uppskattande ton och skriver att ”det positiva är att Malmö fått uppmärksamhet, åtminstone på kort sikt.”119 Den gynnsamma
inställningen framträder emellertid endast i jämförelse med Öresundsbron. Svensson skriver att om samma ”kraft, ambition och vilja till risktagande i stället funnits vid tillblivelsen av Öresundsbron
111 Olof Hultin, ”Bro till himmelen?”, Arkitektur 2000:2 sid. 7. 112 Ibid., sid. 7.
113 Gunilla Svensson, ”Högt och tomt”, Arkitektur 2005:8 sid. 39. 114 Ibid., sid. 39 115 Ibid., sid. 39 116 Ibid., sid. 39 117 Ibid., sid. 39 118 Ibid., sid. 39 119 Ibid., sid. 39
33 hade kanske Calatrava vunnit den tävlingen.”120 Svensson uttrycker här åsikter i likhet till Hultins
och säger att ”bron erbjuder idag en tämligen ointressant siluett.”121 Hon hade önskat att Calatravas skicklighet som arkitekt och konstruktör hade utnyttjats till bron och kan bara ana vilken enastående symbol som hade kunnat skapas om ”denna gigantiska infrastrukturella satsning, med stor betydelse för hela sitt omland, hade fått en gestaltning som vunnit uppmärksamhet i hela världen.”122
Mikael Bergstrand, som då var Malmökrönikör för Sydsvenska Dagbladet, skrev 2005-08-27 en artikel med titeln ”Torson – redan en metafor” som är skriven precis efter den stora invigningen av Turning Torso. En invigning med 2500 speciellt inbjudna gäster men där allmänheten fick nöja sig med att vara beskådare. ”Någon möjlighet att njuta av den magnifika utsikten från det vridna husets topp får inte heller gemene man”123 skriver Bergstrand och pekar på en paradox som ryms i detta höghöjdshus. ”Det är ett visionärt men mycket exklusivt bygge, som vänder sig till en exklusiv publik med fäbless för vinkällare och concierge, som kan bära tunga väskor åt en och lämna in tvätten på kemtvätt.”124 Samtidigt har Torson blivit stadens nya landmärke ”som alla ska förhålla sig till men som ändå signalerar avstånd med sin exklusivitet.”125 Genom sin extrema arkitektur har
det skapat intresse även internationellt där ”Öresundsförbindelsen är nada i jämförelse.”126 Här tas Öresundsbron upp ännu en gång som ett misslyckat försök att få en stämpel som landmärke och internationell uppmärksamhet. Bergstrand fortsätter genom att även dra in Kockumskranen i detta och uttrycker sig enligt följande. ”För att inte tala om salig Kockumskranen, som väl i ärlighetens namn aldrig betydde någonting för någon utanför Malmö.”127
Bergstrand understryker ändå att med exklusivitet och spektakulärt yttre kommer berömmelse, där ett mått på byggnadsverks genomslag är när dess namn nämns utan vidare förklaring. Ett annat mått är när namnet börjar dyka upp som metafor i bildspråk. Att byggnaden redan innan den är inflyttningsklar ger 50 000 träffar på Google menar Bergstrand säger en hel del om dess framtida möjlighet som sevärdhet.
Bergstrand, som även är författare, har en viss sarkastiskt och humoristisk ton i sitt sätt att skriva i denna artikel. Under det vilar dock den samtida negativa andan som även Gunilla Svensson har i sin artikel. Detta negativa kommer delvis från det att Turning Torso har som Bergstrand
120 Gunilla Svensson, ”Högt och tomt”, Arkitektur 2005:8 sid. 39. 121 Ibid., sid. 39
122 Ibid., sid. 39
123 Mikael Bergstrand, ”Torson – redan en metafor”, 2005-08-27, Sydsvenska Dagbladet (SDS), tillgänglig:
http://www.sydsvenskan.se/2005-08-27/torson--redan-en-metafor (hämtad 2017-01-09).
124 Ibid. 125 Ibid. 126 Ibid. 127 Ibid.
34 uttrycker det ”kostat ruggiga summor”.128 Det blir dessutom tydligt i artikeln att Bergstrand inte är
arkitekt då han inte tar upp det arkitektoniska uttrycket utan lägger fokus på det mer allmänna nyhetsviktiga för att lämpa sig för den tänkta läsaren av Sydsvenska Dagbladet.
Att hitta artiklar om Malmö Arena i Sydsvenska Dagbladet som lägger vikt vid det arkitektoniska var en utmaning. Desto fler artiklar fanns det skrivna av sportjournalister med fokus på framförallt hockey och Malmö Redhawks. Detta är inte konstigt då arenans exteriör inte är något spektakulärt rent arkitektoniskt och därför inte fått ta plats i dagspress. Arenans funktion och finansiär ses däremot vara mer intressant.
Kent Jönsson skrev 2008-11-12 en artikel baserad på en intervju med Percy Nilsson, hjärnan bakom allt. Artikeln genomsyras av hockeyreferenser och det poängteras flertalet gånger att Nilsson själv stoppat in miljarder i bygget, mer exakt 570 miljoner från egen ficka. Lite beröm ges även till Gert Wingårdh, arkitekten som har ansvarat för arenans exteriör. Men snabbt vänder det igen när Jönsson skriver att Wingårdh inte sticker under stol med att Percy Nilsson har varit väldigt involverad i processen. ”En bra beställare är engagerad till hundra procent, Percy har varit
engagerad till tvåhundra, säger Gert Wingårdh”.129 Percy instämmer och säger ”jag har varit med
mina fingrar överallt och jag har gjort många grejor som inte arkitekterna tänkt på. Det handlar om många små detaljer.”130 I november 2008 stod arenan klar och med det en mycket nöjd Percy
Nilsson. Internationellt sett fick arenan goda betyg, menar Percy. ”Sedan var hela Nöjes-Sverige här under invigningen och sa att arenan är number one i landet.”131
Artikeln ger inte mycket insikt i Kent Jönssons sätt att skriva eller hur byggnaden mottagits rent arkitektoniskt. Däremot går det tydligt att utläsa att Percy Nilsson tycker högt om sig själv och gärna solar i glansen och tar till sig lovorden kring hans älskade arena.
I Arkitektur 2009:2 går det att finna en artikel skriven av Dan Hallemar som lägger stor vikt vid arenans betydelse för staden samt en del kring det arkitektoniska uttrycket. Hallemar skriver att ”Malmö arena är en drömfabrik. Både till sitt inre upplägg, gentemot publiken, men också i relation till staden och regionen.”132 Han menar att arenan ska vara ett landmärke när man åker över
Öresundsbron, lika mycket som det ska vara det givna alternativet när stora artister och evenemang kommer till Sverige och Skandinavien. Hallemar betonar det som många andra också sagt, att
128 Mikael Bergstrand, ”Torson – redan en metafor”, 2005-08-27, Sydsvenska Dagbladet (SDS), tillgänglig:
http://www.sydsvenskan.se/2005-08-27/torson--redan-en-metafor (hämtad 2017-01-09).
129 Kent Jönsson, ”Från snusdosa till puck”, 2008-11-12, Sydsvenska Dagbladet (SDS), tillgänglig:
http://www.sydsvenskan.se/2008-11-12/fran-snusdosa-till-puck (hämtad 2017-01-09).
130 Ibid. 131 Ibid.
35 arenan inte är något spektakulärt exteriört utan krutet har istället lagts på insidan. Helt logiskt menar Hallemar ”eftersom det är evenemangen som skapar rubrikerna, inte byggnaden.”133 Hallemar
formulerar det som att arenan är en ”trollerilåda av möjligheter”134, ”en inverterad Turning Torso”135 där ”magin ska återfinnas inuti.”136
En sak som fått extra omsorg i arenan är foajéerna, något som vanlig arenapublik inte är van vid menar Hallemar. Här finns en öppenhet i form av en 9 m hög arkad som löper runt byggnaden vilket Hallemar menar är ”en av den här arenans främsta innovationer”137 och som gör att arenan får
samma anda som konserthus och teater. Insidan är arenans styrka där interiören går att anpassas efter evenemang. Här finns även en täthet mellan publik och scen som Hallemar menar saknas i Globen, en jämförelse som är oundviklig. Malmö arena vinner även i viljan i att vara en del av staden. Men Hallemar visar ändå några frågetecken gällande hur stadsdelens framtida vardag kommer se ut och dess relation till arenan, där han kan se både bra och dåliga scenarion.
Citytunnelns station vid Triangeln med sina speciellt utformade uppgångar har fått mycket uppmärksamhet i både dagspress och fackpress. Gunilla Svensson har i Arkitektur 2011:6 skrivit om sin upplevelse av stationen. ”Malmös södra centrum har fått två arkitektoniska tillägg, som egentligen är ett.”138 Triangelns två uppgångar har som Svensson uttrycker det ”en liten ’blob’ i
norr och en större i söder”.139 ”Som oväntade glober utkastade i staden”140 utgör de ett landmärke i
stadslandskapet och lyser upp i mörkret likt ”gigantiska lampor.”141 Svensson har en uppskattande
inställning till uppgångarnas arkitektoniska uttryck och menar att detaljarbetet är imponerande, men tar ändå upp frågan varför man inte tagit ut svängarna ännu mer och använt ännu friare former.
Stationens konstnärliga utsmyckningar kommenteras också i artikeln, där hon beskriver Gunilla Klingbergs verk som ”abstrakta symboler i mönster som för tankarna till en orientalisk matta. Det är starkt och lite oväntat. Ett konstnärligt grepp som tar tag i rummet och
arkitekturen.”142 Mindre imponerad är Svensson av stationsnivån.
133 Dan Hallemar, ”En trollerilåda av möjligheter”, Arkitektur 2009:2 sid. 31. 134 Ibid., sid. 31
135 Ibid., sid. 31 136 Ibid., sid. 31 137 Ibid., sid. 31
138 Gunilla Svensson, ”Stad i nytt ljus”, Arkitektur 2011:6 sid. 76. 139 Ibid., sid. 76
140 Ibid., sid. 76 141 Ibid., sid. 76 142 Ibid., sid. 76
36 Med tanke på hur viktigt detta publika rum är för Malmö, och vilken potential det
har med pelarraden, ytorna och dimensionerna hade man förväntat sig en mer hisnande upplevelse, förutom att allt är prydligt, ljust och rent.143
Mest imponerande tycker Svensson är vad stationen gör för Malmö som stad. ”Malmö stad och alla medverkande aktörer har åstadkommit ett skickligt infrastrukturellt tillägg som har stor betydelse på lokal, regional och global nivå.”144
Leo Gullberg, arkitekturskribent, skrev 2011-11-16 i Sydsvenska Dagbladet en artikel om
Citytunneln efter att Malmö hade tagit hem årets Kasper Salin pris för stationen Triangeln. Gullberg kallar det för ”en ljuslykta som lockar i senhösten”145 och gör referenser till Buckminister Fullers
kupolkonstruktioner och 60-talets ”blobbiga science-fictionlika framtidsoptimism”.146 Gullberg
fortsätter med att säga att innanför ”den generösa öppningen”147 möts man inte av ett inbjudande
offentligt rum. Arkitekturens uppgift ”är endast att föra besökarna vidare, nedför rulltrapporna genom grå betongestetik förbi ett och annat konstverk, fram till en lika grå perrong.”148 Gullberg gör en gissning och säger att kanske är ”den närmast överdrivna storskaligheten […] en medveten kontrast mot tågoperatörernas oförmåga att klara tidtabeller, service och underhåll?”149
Danska arkitektkontoret KHR är också skaparna till den lika minimalistiska Metrostationerna i Köpenhamn, men Stockholms tunnelbana däremot är något helt annat enligt Gullberg.
”Stockholms pärlband av tunnelbanestationer är allkonstverk där samarbete mellan SL:s eget arkitektkontor och konstnärerna återspeglas i nära nog alla detaljer”.150 När konsten, som på station
Triangeln, ”istället sorteras in under en enprocentregel förvandlas den från en ledstjärna till en ursäkt för rationella och prosaiskt funktionella projekt”151 menar Gullberg.
Som arkitekturskribent tar Gullberg fasta på citytunnelstationens arkitektur som helhet,