Analys av hur barnperspektivet yttrar sig i praktiken

Efter vad våra informanter har delgivit oss så är det inte alla anställda på anstalten som har ett barnperspektiv i mötet med barnet och hela familjen. Melin (1998, s. 50) skriver att det är viktigt att familjen får stöd under fängelsevistelsen. Detta skulle kunna ändras om alla på anstalten ändrar sitt förhållningssätt mot de anhöriga, t.ex. genom att personalen är

tillmötesgående och vänliga. Stödjer man inte familjerna i tid kan påfrestningarna bli för stora och familjen trasas sönder. BO menar att personalen på anstalten som tar emot barn och unga ska ha kompetens om barns behov för att kunna svara på barns frågor, detta ska ske innan besöket för att besöket ska bli så positivt som möjligt. BO berättar vidare om personalens kompetens vid visitationer, det är viktigt att personalen har kunskap om hur barn reagerar. BO ser helst inte att visitationer förekommer alls på barn (Barnombudsmannen 2004, s. 23). I kriminalvårdens Informationshäfte om barn som har mamma eller pappa i fängelse står det om personalens mottagande när barnet kommer till anstalten. Det är viktigt att personalen på anstalten ser barnet, hur barnet blir bemött av personalen är avgörande för barnets upplevelse av besöket (Kriminalvården 2005).

På anstalten som vi har gjort vår studie har man föräldrautbildningar för frihetsberövade föräldrar, detta sker i form av föräldracirklar två gånger per år. På cirkelträffarna pratar föräldrarna om barnuppfostran både enskilt och i grupp. Melin (1998, s.56) skriver att det kan vara värdefullt för den intagne att samtala i grupp, man får då möjlighet att bearbeta och ställa frågor kring sitt föräldraskap. Vid cirkelträffarna närvarar huvudbarnombudet och

27

barnombuden. Vi förstod utifrån våra intervjuer att Riksbryggan är med och håller

föreläsningar om föräldraskap, de intagna fäderna får då möjlighet att lära sig ta hand om sina barn. Ekbom m.fl. skriver att Riksbryggan är den förening som helt riktar sina satsningar mot barn och föräldrar. Kriminalvården har under de senaste åren fått hjälp av denna förening att stödja och stärka intagna i deras föräldraskap (Ekbom, Engström & Göransson 2011, s. 345). När vi frågade våra informanter om besöksrummen fungerade bra för att hålla kontakt mellan den intagne och hans barn uppgav informanterna 1, 2, 4 och 6 att de små besöksrummen inte var anpassade till att ta emot barn, möjligen äldre barn som kan sitta still. Melin (1998, s. 28) menar att säkerheten är hög på många fängelser, detta innebär att familjen är hänvisade till att träffas i besöksrummen. Besöksrummen är små och inredda med en galonsoffa med

papperslakan, kondomer och ett litet bord, alltså ingen barnvänlig miljö. Anstalten vi

studerade hade ett större rum med ett litet kök, leksaker, tv mm. Våra informanter kallade det för barnrummet eller barnlägenheten. Informant 1, 2, 3, 4, 5, 8, och 9 tyckte att det rummet fungerade bra för att stödja kontakten mellan barn och pappa och hela familjen. I Älskar,

älskar inte skriver BO (2004, s. 71) att det genomfördes en enkätundersökning 2003 på

häkten och anstalter i landet, ca 60 % svarade då att de hade rum som var anpassade till barn. Barnanpassningen i rummen kunde handla om att ha leksaker, barnmöbler, kök, skötbord och tapeter i glada färger. På kriminalvårdens hemsida kan vi läsa att det finns besökslägenheter på vissa anstalter, detta är för att barnet och den intagne ska kunna hålla kontakt. I

besökslägenheten kan man bland annat laga mat, leka och umgås på ett naturligt sätt. (Kriminalvården 2005).

Vi ställde frågan till våra informanter hur brevkontakten fungerade för att hålla kontakt med sitt barn. Informanterna 1, 2, 3, 4, 5, 6 och 9 svarade att det fungerar bra. Det är mest äldre barn som skickar brev, den vanligaste kontakten är telefonkontakten. Dessa samtal fick den intagne bekosta själv, vilket kunde innebära att den intagne inte hade råd att ringa. På anstalten kunde man ansöka om att få samtal gratis och det vara olika hur det beviljades, det kunde vara ett veckosamtal eller månadssamtal. Endast samtal till fast telefon blev beviljade. Informant 5 såg detta som ett stort problem då inte alla familjer har fast telefon. Hennes önskan var att det skulle bli fria samtal och att man skulle kunna ringa till vilken telefon som helst men med tanke på säkerheten fungerar inte detta i dagsläget. Året 1977 gav regeringen socialstyrelsen och Kriminalvården i uppdrag att se över hur förhållandena ser ut för barn med frihetsberövade föräldrar. År 1998 fick utredningen ytterligare flera saker att utreda, en av

28

sakerna var att se över vilka möjligheter den intagne har att hålla kontakt med sina barn, t.ex. genom permissioner, besöksmöjligheter och telefon. Hedin skriver vidare att telefonkontakten skulle kunna underlättas mellan förälder och barn. Anstalterna borde bevilja kostnadsfria samtal 2 gånger per vecka och kriminalvården skulle då bekosta dessa samtal (Hedin 2000, s. 11-13). BO (2004, s. 71) anser att en regelbunden vardagskontakt mellan barnet och den frihetsberövade föräldern är viktig. Detta skulle kunna fungera om den intagne får kostnadsfria samtal. BO föreslår också att barnen ska kunna ringa sin förälder.

När vi frågade våra informanter om det beviljades särskilda permissioner för att träffa sitt barn så svarade 1, 2, 3, 4, 5, 6, 8, och 9 att det förekommer men det händer väldigt sällan. Det kunde hända att man fick permission beviljat t.ex. om den intagnes barn blir plötsligt sjukt. Informant 5 svarade att anstalten beviljar extra permissioner vid t.ex. skolavslutningar. BO (2004, s. 71) skriver att om barnet får umgås med sin frihetsberövade förälder under permissioner så kan det ske mer på barnets villkor. Att umgås med sin förälder under

vardagliga former är stor skillnad än när barnet och föräldern ses på anstalten. Hedin (2000, s. 13) skriver att det framkom i utredningen Barn med frihetsberövade föräldrar att den intagnes permissioner borde anpassas efter barnets behov av kontinuerlig kontakt, särskilda

permissioner borde ges vid viktiga saker som rör barnet t.ex. föräldramöten.

Informanterna uppgav att de alltid gör sitt bästa när de tar emot barn på anstalten. BO (2004, s. 22) menar att det är av högsta prioritet att särskild kompetens om barns behov finns hos den personal som tar emot barn på fängelset. Informant 6 som arbetar i inpasseringen på anstalten var tydlig med att visa hur han bemöter barn som kommer på besök. Att man möter barnet på ett lekfullt sätt på barnets nivå och att man besvarar alla frågor som barnet ställer. BO (2004, s. 22-23) menar att barnet som kommer till anstalten har ofta en hel del frågor om hur besöket kommer att se ut och det är viktigt att barnet får svar på sina frågor. Vidare skriver BO att det finns kunniga anställda på anstalter som har stor erfarenhet av att möta barn som besöker sina föräldrar i fängelset. BO anser också att det krävs viss utbildning för att möta barn som tycker att det känns jobbigt att göra besök på anstalten.

29