Analys och diskussion - Du går väl bara hemma? Heldygnsinsatser för andras barn Socialtjänstens

Frågeställningarna var vilka förståelser som finns för familjehemmens uppdrag och dess förutsättningar, samt att finna likheter och skillnader i dessa förståelser hos familjehem och socialsekreterare. Resultatet från förra avsnittet kan, enligt tips från kursansvarige Joakim Thelander, illustreras genom att fördela de begrepp respondenterna uttryckt enligt fig. 1. Större teckensnitt markerar här större mängd material inom det temat. Gemensamma förståelser finns inom det överlappande området. Störst skillnad i förståelse är där begreppen inte sträcker sin in i det gemensamma fältet. För de flesta teman ses en del i det gemensamma fältet men också en del som inte är gemensam. För de flesta teman finns hos familjehemmen material som inte hittas

hos socialsekreterarna. Vissa tankar som förekommer hos socialsekreterare återfinns inte hos familjehemmen, och omvänt. Inte något tema delas helt av båda grupper.

Fig 1. Resultatets begrepp fördelade i respondenternas livsvärldar.

Habermas’ teori om universalpragmatiken (Månsson 1998, 322, 327 ff.) och speciellt om kommunikativt handlande och de begrepp som ingår fungerar väl för att analysera förevarande material och fördjupa förståelsen för sammanhanget. Universalpragmatiken syftar just till att se och skapa förutsättningar för ömsesidig förståelse. Genom att analysera kommunikationens förutsättningar är det möjligt att förstå vilken kompetens som behövs för en bra kommunikation. Inom de olika teman som framkommit verkar det som att de kommunikativa processerna

förhåller sig olika.

Uppdraget

I familjehemmen möts barnets och den nya familjens livsvärldar, som för att fungera

tillsammans på ett sätt som leder till barnets bästa behöver kommuniceras utifrån livsvärldens relationer och närhet, enligt Habermas (Månsson 1998, s 322 ff.). Socialtjänsten är länken som kopplar samman dessa, i och med att ett barn omhändertas och placeras i ett familjehem. Socialtjänsten är samtidigt länken till den biologiska familjen, den livsvärld som barnet lämnar, med de rationaliteter som gäller i förhållande till dess värdesfärer. Hur mycket dessa livsvärldar,

barnets ursprungliga sammanhang och det nya sammanhanget som barnet ska etablera sig i, ska interagera, regleras på samhällets uppdrag genom kommunikativa processer av socialtjänsten. Familjehemmets uppdrag är att agera utifrån de beslut som tas av socialtjänsten, och

socialtjänsten representerar här den myndighet som utgör systemvärlden i Habermas’ (Månsson 1998, 319 ff.) teori. Det innebär att det, i uppdraget, finns olika nivåer av kommunikation att förhålla sig till. I vissa frågor bestämmer samhället, systemvärlden, i det här fallet genom socialtjänsten. Andra frågor ska enligt BBIC (Socialstyrelsen 2018) kommuniceras och beslutas gemensamt, i dialog. En del frågor behöver beslutas helt inom familjehemmet. Kompetens och befogenheter inom varje område behöver vara högst hos den som äger frågan, där besluten fattas och hos den som har ansvar att verkställa beslutet. För att kommunikationen ska fungera gäller det att vara tydlig med vem som äger respektive fråga, och att ansvar och befogenheter följs åt.

Avseende uppdraget var svaren på en del punkter överensstämmande mellan

undersökningsgrupperna. Gällande fakta om vilka barn det handlar om, deras problem och behov, hade båda grupperna en likartad bild, men familjehemmen gick betydligt både bredare och djupare i att beskriva vilka konsekvenser dessa fakta innebar för barnen, såväl

känslomässigt som konkret och praktiskt. När det kom till handling blev det tydligt att vi kom in på familjehemmens gebit. Socialsekreterarna och familjehemmen hade en likartad uppfattning om barnens behov den första tiden. Familjehemmen kunde förtydliga och beskrev en djupare förståelse av vad det betyder för familjehemmens uppdrag, vilka krav det ställer, vilka

utmaningar det innebär, vilka uppgifter som behöver utföras och hur de löses. Familjehemmen visade här förståelse för och illustrerade det arbetet relaterat till livsvärldens samtliga sfärer enligt Habermas (Månsson 1998, 325ff). Vilka mål grupperna ser för barnet och tidsperspektivet i det skilde sig mycket åt. Socialsekreterarna beskrev mer ett här-och-nu-tänk och närmaste tiden i den sociala och känslomässiga sfären, men när det gällde konkreta målbilder blev det mer diffust. Familjehemmen uttryckte tydligare och fler konkreta mål i samtliga fyra värdesfärer och med ett längre tidsperspektiv.

Den största skillnaden mellan grupperna finner vi på frågan om vad det egentligen är som familjehemmen gör, vilka resurser och strategier de hjälper barnet att utveckla och hur de gör det. Den punkten gav den volymmässigt största skillnaden mellan grupperna, där

familjehemmen gav nästan tre gånger så mycket material som socialsekreterarna, och i konkreta exempel gav familjehemsgruppen mer än tio gånger så mycket material. De fem familjehemmen

gav samstämmiga svar, och kunde ge rikt med exempel på direkta insatser som rörde sig inom livsvärldens samtliga sfärer. Socialsekreterarna uttryckte sig mer vagt och svaren från dessa rörde sig främst inom livsvärldens objektiva värld, med några tankar hämtade från den sociala och den kommunikativa sfären och även från systemvärlden medan konkreta exempel på arbetets innehåll var få. Inom gruppen socialsekreterare divergerade också hur komplext man såg på arbetsinnehållet, från att bara få ett extra barn och fortsätta leva ett vanligt liv, till att se att uppgiften kan bli väldigt påfrestande för familjehemmet.

Fynden från familjehemsgruppen stämmer med Löfstrand (2009) som menar att uppdraget som familjehem är ett professionellt föräldraskap som inte går att likna vid att ha egna barn, och till sitt innehåll kan liknas vid ett socialpedagogiskt arbete. Själv kan jag, som leg. arbetsterapeut sedan över 40 år och nu också beteendevetare, instämma i detta. Jag anser att den

arbetsintensitet och de kvalifikationer som det mångfacetterade familjehemsarbetet ställer krav på många gånger överstiger de för traditionellt behandlingsarbete.

En kvalitativ skillnad inom detta huvudtema, uppdraget, fanns även på frågan om vad som avgör resultatet. Flera socialsekreterare gav exempel från när familjehemsplaceringen fungerat bra för ett barn, men gav olika förklaringar till vad som avgjort och varför. Begreppet ”visdom” hos familjehemsföräldrar nämndes återkommande som en egenskap, men preciserades inte.

Familjehemmen själva gav mer enhetliga och även mer utförliga svar, när de uttryckte vad som avgör deras (barnens) framgång. Svaren skulle också kunna samlas under begreppet visdom. Familjehemmen kunde beskriva vad de gjort, förklara varför och hur de gjort, och hade också en medvetenhet om hur de utvecklat sin förmåga till visdom. I grunden handlar det, enligt

familjehemmen, om en hängivenhet, en dedikation så stor att hela livet och alla dess

förutsättningar investeras förbehållslöst i att finnas för dessa barn, så tydligt att barnen tveklöst känner det. Och inte bara finnas där utan att också utveckla sig själv som verktyg för att på bästa möjliga sätt leva och verka i den rollen och uppdraget. Att vara så klar, att kunna stå stabilt och inte vika, vara barnets ambassadör och även när det krävs klara av att föra krig, för att göra skillnad i andra små människors liv och skapa bättre förutsättningar för deras framtid. Den typen av visdom innebär utöver Löfstrands (2009) socialpedagogiska arbete enligt Habermas

(Månsson 1998, 317-18) kunskap om hur vi moraliskt bör handla, och knyter an till Baltes och Staudingers visdomsbegrepp (Holt et al. 2015, 398) som samtidigt innebär en förtrogenhet med och förmåga att röra sig inom och mellan samtliga Habermas’ (Månsson 1998, 325ff), livssfärer.

Samhälle

Samhället är intressenten i familjehemmens arbete och resultat, och uppdragsgivare. Samhället styr förutsättningarna för vården och för att vården ska kunna bedrivas. Här har socialtjänsten många roller. Socialsekreterarna ska, med Habermas’ (Månsson 1998, 319 ff.) terminologi, utifrån systemvärldens regelverk och rekommendationer utföra samhällets intentioner. Socialtjänsten är därmed samhällets representant och förlängda arm för att åstadkomma familjehemsvård i enlighet med samhällets intention. Socialsekreteraren är i denna roll systemvärldens myndighetsutövare och kontrollorgan, men också i vissa delar utförare inom livsvärlden. Det innebär att även socialsekreterare, i sin profession, rör sig inom samtliga värdesfärer, samtidigt med ena foten i fast placerad systemvärldens byråkratiska reglering.

Socialsekreteraren tar beslut om bistånd. Ibland vilar det på samma person att rekrytera familjehem. Socialsekreteraren ska kunna utreda och avgöra vilka hem är lämpliga som familjehem. Det ingår i uppgiften hos en del att också värdera ett uppdrags tyngd och vilket arbete som krävs och matcha detta mot ett visst familjehems förutsättningar att möta dessa. Därutöver ska det sättas en prislapp och förhandlas om arvode och omkostnader utifrån de direktiv som finns och det utrymme som ges. Den yrkesrollen ska socialsekreteraren kombinera med yrkesrollen som hjälpare. Många ärenden kräver ett direkta behandlingsinsatser som ibland utförs av samma person. Socialsekreteraren ska också kunna ställa samman alla dessa uppdrag och förvaltningens hela resurs så att varje barn får exakt de insatser som bäst tjänar det barnets intresse. Varje ingripande innebär ett ansvar för andras liv och förutsättningar. Inom samtliga områden gäller det för socialsekreteraren att vara uppdaterad på alla de ansvarsområden som är reglerade och samtidigt stadda i ständig förändring. Som myndighet måste dessutom var och av dessa insatser dokumenteras och förmedlas på ett juridiskt hållbart och samtidigt smidigt och effektivt sätt. Detta är ändå bara exempel på det arbete och de arenor där socialsekreterare och familjehem möts. Att sköta ett sådant arbete väl förutsätter kompetens och erfarenhet. Det är ganska naturligt att så breda och vida uppgifter, som kan ses som sakförhållanden i Habermas livsvärld, uppfattas på olika sätt och ger spelrum för personliga åsikter och värderingar, med Habermas uttryckt som subjektiv och normativ värdesfär (Månsson 1998, 325 ff.).

Samhället rekryterar och tar, genom socialsekreterare, emot intresseanmälan från de som av olika skäl vill bli familjehem. Många familjehem slutar, vilket ses som ett problem eftersom samhället inte har tillgång till hem i tillräcklig mängd för att fylla behovet. Det är därför även

intressant av vilka skäl familjehem fortsätter, vad som motiverar dem. Motiven som socialsekreterarna ser hos hem skiljer sig i denna studie delvis åt. Socialsekreterarnas

uppfattning om varför familjehem startar stämmer i alla utom ett fall någorlunda överens med varför familjehemmen själva uppgivit att de ville starta, vilket är naturligt eftersom det är de anledningar som brukar godtas vid en rekrytering. Det som inte alls stämmer hos de intervjuade familjehemmen är uttalandet från en socialsekreterare att detta skulle röra sig om en grupp människor som har svårigheter att göra karriär på en normal arbetsmarknad, personer som av olika anledningar inte skulle kunna göra något annat. Vad som motiverar familjehemmen att fortsätta, när de väl startat, visar diskrepans mellan grupperna.

Ett känsligt ämne är kompensationen, ekonomiska och andra faktorer som har att göra med trygghet. Här styr Habermas’ systemvärld (Månsson 1998, 319 ff.) genom lagstiftning (SFS 2001:937, SoL, LVU, FB), föreskrifter, allmänna råd och rekommendationer (SOSF 2012:11, SKL, 2018). Socialsekreterarnas åsikter spänner mellan att det är skamligt av samhället att ge så dåliga villkor till den andra ytterligheten, att se det som girighet att vilja ha ersättning till

renovering av hus och semester. Det handlar om ett äldre synsätt, menar Löfstrand i sin licentiatuppsats ”Professionellt föräldraskap” (2009), och pekar på att politiken när det gäller familjehem inte följt med samhällsutvecklingen. Löfstrand efterlyser för familjehemsvård samma utveckling som har skett med annat omsorgsarbete, som lyfts ut ur familjerna och

utvecklats till professioner. Den invändning som en respondent hade, att man aldrig kan veta hur länge omsorgsbehovet för en viss individ varar, gäller ju vid all typ av vård. För professionerna finns alltid nya mottagare med motsvarande behov att möta med likartade insatser. Inte heller barnens behov tar slut om ett ärende avslutas. Medan en ny matchning mot ett nytt barn görs kunde familjehemmet få en välbehövlig semester. Att, som en respondent i familjehemsgruppen uttryckte, behöva ersätta skadad utrustning och vartannat år renovera huset är, enligt min egen erfarenhet, ingen överdrift. Det motsatta scenariot, att familjehem skulle vara en särskild samhällsgrupp utan möjlighet till semester, med hus i stadigt förfall, känns inte rimligt.

När det gäller familjehem som ger upp på ett visst barn, beskriver socialsekreterarna en samstämmig bild, liksom familjehemmen. Dock skiljer sig dessa bilderna åt sinsemellan. Här verkar finnas ett utvecklingsområde som går att hänföra till nästa huvudtema, kommunikation. Familjehemsgruppen är också sinsemellan helt överens om varför vissa familjehem ger upp helt och avslutar sitt engagemang, liksom socialsekreterarna. Grupperna har även här delvis skilda

uppfattningar. Enligt familjehemmen är anledningen just brister i ovanstående förutsättningar, att hänföra till kompensation och trygghet. Främst handlar det om den ekonomiska

ersättningsnivån. De har inte råd längre. Familjehemmen uppger samma huvudanledning till varför det är svårt att rekrytera nya familjehem. Två av socialsekreterarna instämmer i även familjehemmens bild, som också stämmer med Löfstrand (2009). Hon menar att om samhället höjde yrkets status skulle det bli lättare att rekrytera nya familjehem. Men att också frågorna om ekonomi och trygghet måste få en lösning. Hon ser att det inte som rimligt att det ska innebära ett ekonomiskt risktagande att vara familjehem, vilket samtliga intervjuade familjehem vittnar och som särskilt Familjehem 3 illustrerar, när de skuldsatt sig för att hjälpa barnen igenom situationen när samhället plötsligt drog tillbaka stödet.

Det går inte att undgå att också lägga ett genusperspektiv på frågan om familjehemmens status och förutsättningar från samhället. Även om en del män engagerats är genusperspektivet påtagligt i denna lågstatusverksamhet som utgörs av traditionellt kvinnligt oavlönat arbete.

Kommunikation

Samverkan

I mötet mellan socialtjänstens och familjehemmens två världar och värdesystem, uppdraget och samhället, sker olika former av kommunikation mellan socialtjänst och familjehem. Enligt Habermas (Månsson 1998, 327) är kommunikationen fundamentet varpå hela livsvärlden vilar. Att det finns stora utmaningar i kommunikationen mellan socialtjänst och familjehem är ett av resultaten i denna undersökning.

Det kvalitativa innehållet i respondenternas utsagor skiljer sig markant på frågor som rör samverkan. Medan familjehemmen till helt övervägande del diskuterar just det som Habermas’ (Månsson 1998, 325ff) benämner kommunikativ handling, till form och innehåll, och även berör den sociala sfären med normer och förväntningar, uttrycker gruppen socialsekreterare uttalanden som handlar om sakförhållanden, alltså Habermas’ objektiva sfär och hänvisar till lagreglering i systemvärlden. Väldigt få av socialsekreterarnas uttalanden kring samverkan berör den

Överlag är socialsekreterarna mer nöjda med de kommunikativa processerna i samverkan än familjehemmen. Socialsekreterarna verkar inte vara medvetna om hur stora kommunikations- och samverkansproblem familjehemmen upplever. Habermas (Månsson 1998, 327) påpekar att samförstånd förutsätter att de samtalande är tydliga med i vilken värdesfär de möts. Kanske det beror kommunikationssvårigheterna på otydliga förutsättningar i det avseendet, kanske på att ingångsläget för samverkan är maktobalans.

Familjehemmen har ingen beslutanderätt över barnens situation och står på olika sätt i

beroendeställning utan jämbördiga möjligheter att exempelvis framföra kritik. Familjehemmen är väl medvetna om att uppdrag med kort varsel kan avslutas och äventyra ett barns fortsatta förmåga till anknytning (Bowlby 2010) och påverka barnets utveckling negativt. Ekonomin står också på spel. Få arbetsgivare kan ha anställda som i åratal hastigt växlar mellan noll och heltid, utifrån hur det passar in i familjehemsverksamheten. A-kassa utgår inte så familjehemmet kan plötsligt stå helt utan inkomst om socialtjänsten upplever samarbetsproblem.

Med Habermas (Månsson 1998, 325 ff.) går det att förstå att förutsättningarna för

kommunikation undermineras också av att familjehemmet inte kan tolka vilken form av anspråk socialsekreteraren gör, ”vem de talar med”. Är det myndighetspersonen, samordnaren,

samverkansparten, uppdragsgivaren, rekryteraren, terapeuten eller handledaren? Att förhålla sig till allt detta kan skapa en osäkerhet som gör det svårt att få en helt uppriktig konversation till stånd. Det kan vara en anledning till att samverkan upplevs så olika mellan grupperna. Om de olika nivåerna och ansvarsområden som nämnts under ”Uppdrag” (se ovan) och deras

avgränsningar dessutom bygger på olika uppfattningar och inte heller är klargjorda från början kan det begås övertramp i någon riktning, som kan sabotera förutsättningarna för samverkan. Habermas (Månsson 1998, 332 ff.) vänder sig mot experters tolkningsföreträde och menar att bildningsprivilegier nödvändigtvis måste upphöra för att människor ska kunna engagera sig i sina egna angelägenheter. Om en socialsekreterare inte fullt ut förstår grunderna för

familjehemmens förståelser och den professionalism som många familjehem besitter, riskerar värdefull information för beslutsunderlag att gå förlorad och dessutom familjehemmens kompetens att kränkas, även om det inte är avsikten.

40 Handledning

När vi kommer till punkten handledning blir de skilda förståelserna och synsätten än mer tydliga. Inget av familjehemmen är nöjd med den handledning som de får av socialsekreterare. Det är inte så konstigt. Det kan inte förväntas att den ena yrkesgruppen i en ömsesidig

samverkan handleder den andra. Socialsekreterare har många ansvarsområden och kompetenser inom sitt gebit, att ständigt utveckla. Det har även familjehem. Jag kan inte se att den ena kompetensen är högre än den andra, men olika. Inspirera varandra kan de absolut, men det vore orimligt att tänka sig att den ena kan höja den andres kompetens.

Det finns idag ingen speciell utbildning för att bli familjehem. Däremot har Socialstyrelsen (2018) sammanställt ett material för de som redan verkar som familjehem. För nya familjehem ser jag materialet som en utmärkt inblick och orientering i världen som familjehem. För nya familjehem är det också bra att hjälpsamma socialsekreterare generöst delar med sig av sin erfarenhet för att vägleda dem in i arbetet. Ur sitt perspektiv har en socialsekreterare med lång erfarenhet användbara tips till ett nytt familjehem, särskilt ifråga om starten då

socialsekreterarna ofta är mycket involverade.

När det gäller uppdragets innehåll har denna studie visat att ambitiösa familjehem med tid och erfarenhet söker och utvecklar kunskap och strategier som är effektiva för att nå målen i det som de ser som sitt uppdrag, att hjälpa barnen att få ett bra liv. Därför blir det också naturligt att efterhand, genom åren, som deras kunskap och kompetens växer, så kommer socialsekreterarnas kunskap inom familjehemmets kompetensområde inte att räcka till för att bidra till att höja familjehemmets kunskap.

Förutsättningarna för de externa konsulenterna är annorlunda, såsom samtliga socialsekreterare är inne på. Det verkar ändå bara finnas en nivå av medvetenhet, arbetsbördan. Med Habermas (Månsson 1998, 330 ff) teori är det lätt att se att det, utöver skillnader i kompetens, även handlar om trovärdighet och tillit. Det är svårt att handleda någon som är i beroendeställning och där handledaren snabbt kan byta fot från handledare till att vara myndighetsperson. En del externa konsulenter har möjlighet att utveckla kompetens motsvarande den hos specialister som helt ägnar sitt yrkesliv åt extern handledning av familjehem. Men det krävs lämplighet,

handledarutbildning och träning och ett personligt engagemang i frågorna som rör barnen. Sådana handledare kan utveckla den skicklighet som familjehemmen efterfrågar i att handleda

familjehemmen till fördjupad, breddad, vidareutvecklad professionell kunskap som skulle komma barnen till nytta. Från två av familjehemmen fanns dock en reservation även mot konsulentföretagens dubbla roller, i att det finns ett ekonomiskt intresse att behålla ett ärende. Detta ekonomiska intresse, varnar två familjehem, kan hos vissa konsulenter äventyra

opartiskhet och inverka på handledningens kvalitet, varför de anser att handledning behöver vara helt extern från en oberoende handledare. Kompetensutveckling i form av fördjupningskurser på olika teman uppskattas av familjehemmen, men ersätter inte ärendehandledning.

Familjehemmen kan med en kvalitativ handledning hjälpa barnen bättre och efter hand utveckla sådan visdom som Habermas (Månsson 1998, 317-18) avser och Baltes och Staudinger (Holt et al. 2015, 398) beskriver.

Det finns erfarna familjehem, som de jag intervjuat, som skulle kunna fungera utmärkt som handledare. Även dessa behöver handledarutbildning, att handleda är ett specifikt yrke som

In document Du går väl bara hemma? Heldygnsinsatser för andras barn Socialtjänstens och familjehemmens förståelse av en vårdform (Page 37-47)