Under det här avsnittet i rapporten behandlas de formulerade frågeställningarna från första avsnittet på bredden och djupet utifrån kunskaper och erfarenheter som erhållits under mät- och dokumentationsarbetet.
Frågeställning 1: Hur ser den elektromagnetiska strålningen generellt ut kring transformatorstationer?
Vid mätningar av strålbilden ikring transformatorstationer #1-3 (utomhusbetjänade plåtstationer med layout enl. bilden i slutet av avsnitt 4.2) så är mätvärdena kring dessa konsekvent på en nivå långt under referensvärdet 100 µT, även om stationerna
sammantaget alstrar elektromagnetisk strålning avsevärt högre än
bakgrundsstrålningen 0,1 µT (enl. Socialstyrelsen och Strålsäkerhetsmyndigheten). Denna strålning avtar dock extremt snabbt med avståndet till stationen, varför
vardagliga hushållsapparater kan, på likvärdigt eller mindre avstånd, ge upphov till ett starkare fält än vad mätobjekten gör.
Erfarenheterna från arbetet antyder att det inte är så mycket materialet, plåt kontra betong, i sig som gör att strålningen hos objekt #1-3 är mindre än exempelvis den från mätobjekt #4, utan i huvudsak layouten och den påföljande kabellängden som i
huvudsak avgör strålnivåerna. Exempelvis så identifierades en ”hot-spot” på #4, där kablaget från transformatorn anslöts till samlingsskenornas plattstänger av koppar, på mer än 277 µT – något jämförbart värde har inte identifierats hos #1-3. Längden på kablarna från transformatorn till samlingsskenorna samt centrumavståndet på skensystemet verkar också vara en starkt avgörande faktor för hur stort det alstrade magnetfältet kring transformatorstationerna blir i drift.
De konkreta råd som finns att få ifrån diverse kurslitteratur, myndigheters
rekommendationer och samlade erfarenheter från fältarbetet (d.v.s. identifikation av hur man inte bör gå till väga) för framtida installationer sammanfattas som:
1 Den enskilt enklaste åtgärden för att minska allmänhetens exponering för elektromagnetisk strålning är att orientera stationen vid installation, så att lågspänningssidan är vänd i den riktning som medför minsta möjliga långvariga exponering.
2 Välj rätt layout – minst kabellängd från transformatorns lågspänningssida till samlingsskenorna, placera transformatorn i mitten och dra de interna kablarna om möjligt längs marken, eller om möjligt under marknivå. De utomhusservade
plåtstationerna har i detta avseende visat sig vara överlägsna de inomhusservade betongstationerna (lågspänningskablarna är förlagda uppe i taket) och skillnaderna i
34
strålstyrkor för de olika sidorna hos jämförelsevis mätobjekt #1 och #4 tyder på att layouten har större betydelse än materialvalet plåt kontra betong, även om inga entydiga belägg för detta finns i materialet som producerats i samband med rapporten.
3 Kablage mellan transformatorstation och konsument ska vara av femledarsort (3F+N+PE), en konfiguration som minimerar det alstrade magnetfältet från ledarsystemet (källa: Elsäkerhetsverket). Allt kablage i stationen – inkommande, utgående så väl som internt, bör förläggas så lågt i höjd som möjligt (gärna i höjd med markplan eller där inunder, samt så kort som möjligt).
4 Serviceanslutningar bör skruvas (enligt avsnitt 2.7.2) så långt som det är fysiskt möjligt och inte som på de undersökta stationerna #1-5 – skruvningen upphör i marknivå. En eventuell nydesign av fästanordningen, placerad längre upp mot samlingsskenorna och mycket nära de monterade grupperna, kanske kan medge att kablaget skruvas längre varigenom magnetfältet minskas?
5 Centrumavståndet mellan samlingsskenorna bör vara minsta möjliga, vilket påvisas av strålstyrkorna hos mätobjekt #1 och #3, som har centrumavstånd 100 mm respektive 185 mm. På marknaden finns ett annat fabrikat än de som fanns med i mätserien med centrumavståndet 85 mm, vilket hade varit önskvärt att inkludera i mätningarna. Av erfarenheterna från arbetet med rapporten och hos berörda parter torde detta skensystem haft överlägset minst strålbild, varför detta och snarlika skensystem med mycket litet centrumavstånd rekommenderas med avseende på minskad elektromagnetisk strålstyrka kring lågspänningsdelar i
transformatorstationer.
6 Isoleringen på alla kablar bör lämnad intakt så långt som möjligt och delar utan isolering bör undvikas i görligaste mån eller försöka dimensioneras så små som möjligt. Exempelvis bilden i avsnitt 4.2, där exponerade plattstänger i koppar är synliga, bör således undvikas (detta orsakade en ”hot spot” med B>277 µT). Om några kablar kan komma att behöva skärmning med exempelvis en kabelfläta av µ-metall, så är det kablarna från transformatorn till systemet med samlingsskenorna. 7 Om åtgärderna ovan inte räcker, är det en bra idé att försöka skärma av stationen:
Följ rekommendationerna i avsnitt 2.7(.4) och överväg att i första hand skärma berörd del med ett antal lager transformatorplåt separerad av luftspalter. Endast om en mycket kraftig skrämning eftersöks, kan µ-metall komma i fråga (metoden är extremt dyr, materialet besvärlig att bearbeta och mycket känslig mot mekanisk påverkan).
8 Om strålningen i en specifik punkt (exempelvis inne i ett äldreboende, en skola eller en flerfamiljsbostad) måste minskas och ingen metod är möjlig att genomföra eller fungerar, bör stationen i sista hand flyttas till ny plats.
Erfarenheter från arbetet har påvisat att magnetfälten svagt, men märkbart, ansamlas i skarpa böjar på höljet (sadeltaket på #1 och #2, dörrkanter samt de yttre hörnen på byggnaden). I framtida utformningar av nytillskott till sortimentet bör skarpa böjar undvikas där det är möjligt till förmån för rundade böjar om detta upplevs som problem.
35
De formulerade rekommendationerna ovan (punkt 1 till 8) bekräftas av mätobjekt #4, vilket kan tas för ett klockrent exempel på hur installationen av en transformatorstation för lokaldistribution av elkraft inte bör göras.
Frågeställning 2: Föreligger det, i mätobjektens omedelbara närhet, någon risk för allmänhetens hälsa (kortvarigt eller långvarigt)?
Kortvarigt finns definitivt inte någon risk – strålstyrkorna kan inte på något sätt orsaka allvarlig biologisk påverkan på människor och djur. Allmänhetens oro, som massmedia periodvis rapporterar om, är dock ofta knuten till långvarig och lågintensiv exponering: den medicinska forskningen på området är ofullständig, för att inte säga i det närmsta obefintlig, så kan rapportförfattaren inte uttala sig i denna fråga. Det enda belägg som finns f.n. är ett fall av barnleukemi vartannat år, vilket motsvarar strax över 6 ‰ av samtliga fall av sjukdomen på två år, men forskningen är mycket ofullständig på området.
Ett annat återkommande tema relevant för frågeställningen är elöverkänslighet – utifrån forskningsläget Socialstyrelsen redovisat finns det f.n. ingen korrelation mellan
elektromagnetiska fält av vare sig radiofrekvent eller kraftfrekvent natur och de bekymmer som upplevs av dem som anser sig vara elöverkänsliga. Idag är
elöverkänslighet kategoriserat som en psykosomatisk åkomma (i huvudsak en psykisk åkomma med möjlig fysisk anknytning) och besvären är erkända av WHO, trots att de biologiska funktionerna som orsakar både elöverkänslighet, barnleukemin och andra bekymmer inte är kartlagda över huvud taget.
Frågeställning 3: Går det att framställa en ”generell” visuell sammanfattning av en genomsnittlig station och hur ska detta göras för att representationen ska
överrensstämma med verkligheten och vara representativ?
Underlaget från mätningarna har tillräckligt stor upplösning och detaljrikedom för att en mängd grafiska sammanfattningar ska kunna framställas på materialet. Mest
representativ är mätobjekt #1, då samlingsskenan är ganska jämnt belastad (nästan hela skensystemet är fylld med grupper, #2 är ojämnt belastad och #3 har ett olämpligt skensystem) och detaljupplösningen är högst.
För att framställa en generaliserad bild som tar hänsyn till diverse avvikelser kan exempelvis fältstyrkorna hos mätobjekt #1-3 slås ihop och ett medelvärde för varje punkt tas, varpå grafen plottas och kurvan approximeras.
Relevanta grafer som framställs återfinns under 5:e avsnittet i rapporten, samt i tillhörande bilaga längst bak i rapporten.
36
Frågeställning 4: Hur stor är skillnaden i alstrad elektromagnetisk strålning mellan en genomsnittligt högsta och lägsta belastning på stationen?
Det finns en signifikant skillnad i strålskillnad mellan hög och låg belastning, vilket främst märks på lågspänningssidan och kring transformatorn, om än i mindre
utsträckning. Riktigt signifikant skillnad i styrka finns över stationstaket på exempelvis mätobjekt #3 (se relevant avsnitt i tabell- och grafsamlingen i slutet av rapporten).
Frågeställning 5: Tidigare examensarbete, genomfört i samarbete med en berörd samarbetspartner i näringslivet av studenter vid Borås Tekniska Högskola, påvisades belägg för att samlingsskenorna bör belastas så jämnt som möjligt för att reducera det elektromagnetiska fält som alstras av samlingsskenan. Om möjligt så skall två samlingsskenor, varav den ena är mycket jämnt belastad och den andra mycket ojämnt belastad, ingå i mätserien och mätresultaten skall jämföras för att ytterligare belägga tidigare slutsatser. Hur mycket skiljer det?
Mätningarna som genomförts i samband med den här rapporten påvisar inte fenomenet som tidigare observerats: Fältstyrkorna är konsekvent starkare vid mätobjekt #1 än #2. Det kan dock vara som så att detta beror på skiljande strömuttag i olika grupper och således kan ingen definitiv slutsats dras eller beläggas med materialet på hand.
Frågeställning 6: Blir den elektromagnetiska strålningen mindre om en specifik transformatorkapacitet delas upp på två transformatorer med vardera halva kapaciteten hos den första? Om möjlighet finns skall ett mätobjekt i mätserien innehålla dubbla transformatorer, vars kapacitet motsvarar hälften av de stationerna som har en ensam transformator.
Tyvärr så innehöll mätobjektet #4 (dubbla transformatorer) två transformator på 800
kVA vardera, varför frågeställningen ovan inte kan besvaras med materialet som
37