Vi kommer att belysa resultatet med hjälp av relevant litteratur och utgå från våra
frågeställningar. En viktig aspekt i studien är att i litteraturen beskrivs barnen utifrån att de vuxna redan har vetskap om barnens bakgrund. Respondenterna däremot utgår från fria spekulationer, på grund av att de sällan får veta vad barnen har upplevt. Vi kommer vidare att diskutera vår första frågeställning.
Hur reagerar barn som upplevt trauma och vilka beteenden kan erfarenheterna resultera i?
Alla respondenter beskriver aggressivitet som ett vanligt beteende hos barn de misstänker upplevt något traumatiskt. Det kan innebära att barnen har svårt att hantera konflikter. En pedagog berättar om en pojke med traumatiska erfarenheter, som blev aggressiv under bearbetningen av traumat. Almqvist beskriver aggressivitet i detta sammanhang som något positivt. Eftersom barnen har börjat bearbeta sina upplevelser.64 Vi själva har förstått svårigheten med att avgöra när ett beteende exempelvis aggressivitet, bottnar i barnens
traumatiska upplevelser. Barnen kan uppträda aggressivt ändå, utan att det traumatiska orsakat det. Blir barnens aggressiva beteenden ursäktat för att de bär på traumatiska erfarenheter? I vår studie kan vi inte se detta samband, eftersom de vuxna oftast inte vet vad barnen har upplevt. Vi har förstått att det kan vara svårt för den vuxne att acceptera ett aggressivt beteende, då det kan gå ut över andra barn. En annan svårighet är för den vuxne att inse att barnen reagerar aggressivt med anledning av det traumatiska de upplevt. De vuxna försöker i stället att undvika situationer som kan leda till att barnen blir aggressiva.
I vår studie har det framkommit att barnen kan känna glädje av att vara i skolan och blir motiverade i skolarbetet. Vi tror att barnen känner glädje för att de i skolan får ett avbrott från hemmet, som många gånger påminner om de traumatiska upplevelserna. I skolan får barnet känna sig som alla andra och känna tillhörighet. I litteraturen nämns att den vuxne inte enbart får fokusera på det negativa beteende som barnens upplevelser lett till. Den vuxne behöver göra barnens positiva sidor synliga för dem själva och även för de andra i klassen.65 Vi tror att
barnen stärker tron på sig själva när de får känna sig viktiga, sedda samt genom uppmuntran från andra. När barnen får sina positiva sidor uppmärksammade känner de sig uppskattade. Vi
64 Almqvist, Kjerstin, Flyktingbarn, Stockholm: Allmänna Förlaget, 1992
kan hänvisa till både respondenterna och litteraturen att först när barnen känner sig trygga kan de börja bearbeta det upplevda.
Vi misstänker att det kan finnas barn som lider av posttraumatisk stress utan att varken de vuxna i skolan eller de själva vet om det. Ett fall som en av respondenterna beskriver är en pojke som blivit stillastående i sin utveckling efter att det traumatiska inträffat. Enligt litteraturen uppfyller pojken åtminstone ett av de kriterier som krävs för att kunna ställa diagnosen posttraumatisk stress.66 Detta begrepp är inget som nämns av någon av
respondenterna. Vi har förståelse för det eftersom att ställa diagnos inte ingår i lärarrollen, det är terapeutiska arbetsuppgifter. Det kan vara en av anledningarna till att vi under intervjuerna inte hört talas om diagnosen.
En av skolorna har en nyanställd socionom som samarbetar med övrig personal på skolan. Alla respondenter på skolan upplever samarbetet positivt redan efter några månader. Vi skulle tycka att det var intressant att genomföra samma studie om ett par år, för att se hur situationen kring de traumatiska barnen utvecklats. Något som förundrat oss är att det inte förekommer något samarbete mellan olika instanser. De vuxna vet oftast ingenting om barnen innan den första kontakten. Vi tror att ett större samarbete mellan skolan och förberedelsegruppen skulle underlätta mötet med dessa barn. Samarbetet kan försvåras på grund av sekretessen. All information kan inte lämnas ut men det som går bör så göras. Vi fortsätter med att diskutera vår andra frågeställning. Vi har delat upp förhållningssätten i rubriker som vi själva funnit lämpliga för styckena. Dessa rubriker är: trygghet, förståelse, handledning, respekt, samtal och undervisning.
Hur förhåller sig vuxna i skolsituationen till barn som har upplevt trauma?
Trygghet
Samtliga respondenter arbetar för att barnen ska känna sig trygga. Först när barnen har uppnått en trygghet kan det leda till att de vänder sig till någon vuxen för att bearbeta sina upplevelser. Barnen behöver få veta att de kan prata med de vuxna på skolan och att de vuxna finns där för dem. Kontakten måste ske på barnens villkor och den vuxna får aldrig tvinga
66 Raundalen, Magne & Dyregrov, Atle, Barn och familjer i krig, Stockholm: Rädda Barnen, 1994; Angel, Birgitta & Hjern, Anders, Att möta
flyktingbarn och deras familjer, Lund: Studentlitteratur, 1992; Hjern, Anders, Diagnostik och behandling av traumatiserade flyktingar,
dem att prata. En av respondenterna tar själv reda på vad barnen har upplevt om hon anser att det har någon betydelse i samspelet med barnen. När hon känner att det finns behov av att veta, försöker hon ta reda på detta på ett naturligt sätt i undervisningen. I Skolverkets skrift står att det inte är fel att fråga om barnens bakgrund, så länge barnen inte känner sig pressade. Barnen avgör själva vad de vill berätta.67
Tryggheten är grunden till ett fungerande samarbete mellan barnen och de vuxna i skolan. Barnen öppnar sig inte för någon som de inte har förtroende för. Samtliga respondenter arbetar medvetet för att skapa trygghet hos barnen. Därför tycker vi det är överraskande att inte fler barn verkar känna förtroende för de vuxna i skolan, eftersom barnen inte öppnat sig. Enbart vid ett fåtal tillfällen har barnen valt att ventilera det upplevda med någon av
pedagogerna. Vi undrar varför inte fler barn pratar? Kan det ses som ett misslyckande, känner inte barnen sig trygga i skolan? Vi kan inte tänka oss något bättre sätt att arbeta på än det respondenterna gör, för att skapa trygghet hos barnen. Vi har ingen färdig lösning på
problemet men något kanske borde göras annorlunda för att uppnå målet med att barnen ska känna sig trygga. I läroplanen står att läsa: ”Skolan ska sträva efter att varje elev känner trygghet och lär sig att ta hänsyn och visa respekt i samspel med andra.” 68 Vi vill poängtera att den vuxne måste vara medveten om att skolans personal inte alltid är den enda kontakten barnen har med vuxenvärlden. Den vuxne i skolan vet inte om barnen bearbetar sina minnen på annat sätt och på andra ställen som till exempel i familjen. En del barn som inte samtalar om det upplevda kanske inte har behov av att bearbeta det traumatiska genom samtal. Vi tror inte alla barn vill samtala om det traumatiska utan en del vill glömma det de upplevt. Barnen tror att om de inte talar om det upplevda så försvinner minnena. De har kommit till ett nytt land och vill lämna det förflutna bakom sig
Förståelse
För att den vuxne ska få en djupare förståelse för barnen och vad de varit med om nämner socionomen vi intervjuade på skolan, att det är upp till varje pedagog att ta reda på deras bakgrund. Han anser att den vuxna ökar förståelsen för barnen genom att skaffa sig en förkunskap om barnens traditioner, deras religion och kultur. Ellneby förklarar vikten av att arbeta medvetet utifrån barnens bakgrund. Hon nämner föräldrasamarbete som ett förslag för
67 Skolverket, Undervisning av asylsökande elever i grundskolan, Stockholm: Liber, 1997 68 Lärarförbundet, Lärarens handbok, Solna: Tryckeri Information, 2001, sidan 14
att detta ska fungera.69 En av respondenterna berättade att föräldrar besökt skolan och undervisat om sitt hemland. Vi tror att trots att många vuxna i skolan anser det viktigt att ha kunskap om barnens hemland och ursprung. För att lära känna barnen måste den vuxne ha vetskap om deras bakgrund. Det tar tid att lära känna barnen, framför allt om de inte vill tala om sin bakgrund. De vuxna i skolan har även andra barn med andra behov att ta hänsyn till. Därför kan det ofta vara svårt att få tiden att räcka till.
Vi tror att temaarbete kan vara ett användbart arbetssätt som inte behöver vara tidskrävande. Barnen kan själva vara med och påverka undervisningen genom att delge resten av klassen sina kunskaper och erfarenheter. Respondenterna nämner bildterapi som ett bra verktyg för att hjälpa barnen i sin bearbetning. Då kan barnen genom estetiska uttryck berätta sin historia. Respondenterna kan få reda på vilka upplevelser barnet haft, utan att behöva ställa frågor. En annan arbetsform några av respondenterna använder sig av är kommunikation genom en dagbok. Där för pedagogen en skriftlig dialog med barnen. I vissa fall får barnen frågor som kan leda till att de väljer berätta om det traumatiska. Genom detta arbetssätt tror vi alla barn blir sedda. Barnen avgör själva hur mycket de vill berätta. Dagboksskrivandet gynnar även de tillbakadragna barnen som annars inte tar för sig så mycket. Här får de möjlighet att delge sina erfarenheter utan att behöva berätta om dem muntligt.
Handledning
Eftersom samtliga respondenter är eniga om att det är svårt att spåra barnens beteende till det inträffade traumat, vet de inte hur de ska förhålla sig i vissa situationer. Vi ställer oss frågan: - Varför förekommer ingen handledning för skolans personal? Ellneby poängterar vikten av handledning. Hon skriver att de vuxna i skolan behöver få kunskap i mötet med traumatiska barn. För att på så vis vara förberedda när oväntade situationer som väcker barnens minnen uppstår.70 Något vi reagerat över under vår studie är hur detta fungerar i verksamheterna. De vuxna på skolorna vi undersökt får ingen regelbunden handledning i arbetet med barn som har traumatiska erfarenheter. Skolorna vi genomfört studien på är mångkulturella och tar emot många barn med erfarenhet av flykt. På skolor med dessa förutsättningar anser vi att handledning är viktigt. En av respondenterna påpekar att det finns en handlingsplan kring barn som skapar oro och att dessa barn kan räknas in under den. Vi förstår att det inte kan
69 Ellneby, Ylva, När kriget kom till dagis, Stockholm: Sveriges Utbildnings Radio AB, 1996 70 Ibid
finnas en handlingsplan för varje specifik situation. Det borde kanske finnas en som direkt vänder sig till barn som upplevt något utöver det normala. Den skulle kunna innehålla hur man ska bemöta barnen, vilka åtgärder som bör tas, hur den vuxne går vidare, var de kan vända sig om det krävs professionell hjälp för barnen.
De flesta respondenterna nöjer sig med stödet de får av varandra i arbetslaget. I Skolverkets skrift beskrivs detta som ett bra komplement till handledning. Det är viktigt att mötena sker regelbundet på en ostörd plats som ger de vuxna möjlighet utbyta tankar och erfarenheter.71 Det kan vara att diskutera frågor som den vuxne behöver stöd och råd i. Vi vill även tillägga att om de vuxna i skolan väljer att diskutera ett enskilt barn kan de bryta förtroendet som de i vissa fall givit. Barnen behöver å andra sidan aldrig få veta att den vuxne har pratat med någon. Det kan vara en svår moralisk balansgång för den vuxne.
Samtal
Respondenterna är eniga om att samtal är ett användbart sätt för barnen att bearbeta det traumatiska. Det handlar om att lyssna till och läsa av barnens reaktioner. Barnen behöver veta att de har någon vuxen att vända sig till och att barnen får den tid de behöver.
Respondenterna lägger tyngd på att fånga varje tillfälle i undervisningen. När ett barn berättar något läggs aldrig locket på. Det räcker många gånger med att den vuxne finns där och lyssnar på barnen. Alla respondenter menar att när barnen valt att delge sina erfarenheter måste den vuxne ta vara på det tillfället genom att lyssna. Hur den vuxne sedan väljer att gå vidare skiljer sig bland respondenterna. Några av respondenterna ger löften om att det som sägs stannar mellan dem och skapar på så sätt ett förtroende. Det handlar om att känna av vad som blir bäst för de barnen. Om de vuxna känner att barnen skulle vara i behov av professionell hjälp, försöker de påverka dem till att vilja söka vidare hjälp. De känner efter i varje klass de har, hur stort behov barnen har av att prata. De ser alltid till att ingen i klassen känner sig utelämnad och utpekad. Det är barnen själva som bestämmer hur långt de vill föra samtalet.
Något som framkommit under intervjuerna är frågan om hur hårt de vuxna ska hålla på löftet om att det som sägs stannar mellan fyra ögon. Ett fåtal av respondenterna menar att när barnen valt att vända sig till just den vuxne, har den fått det förtroendet och har antagligen fått det av en anledning. Respondenterna låter det sagda stanna hos dem och bevarar på så vis en
god relation som gör att barnen känner en fortsatt trygghet. En av pedagogerna har en annan inställning i den här frågan. Hon ser sitt vuxenansvar, vilket för henne innebär att alltid gå vidare och söka professionell hjälp. För henne spelar det ingen roll om hon lovat att inte säga något, hon tänker på vad hon anser vara bäst för barnen. Hon anser att pedagoger inte har kunskap nog att bära på detta ansvar. Det här anser vi vara en problematisk fråga att ta ställning till. Vi håller med om att förtroendet bör stanna hos den som fått det. För oss är det dessutom självklart att se till barnens bästa. En svårighet med detta kan vara att det inte alltid går att avgöra vad som är bäst för barnen. I vissa fall innebär det att hålla ett förtroende för en fortsatt god relation till barnen. Det är extra viktigt i de fall då barnen inte har någon annan vuxen att vända sig till. Barnen har tagit ett stort steg i sin bearbetning genom att anförtro sig till någon vuxen. Bryts det löftet kan barnen förlora tilliten till vuxenvärlden.
Ibland kan det enligt oss vara det bästa för barnen att slussa ärendet vidare. Som framgått av intervjuerna blir det barnen berättat ett stort ansvar för den vuxne att bära. För att inte bryta förtroendet kan den vuxne i skolan försöka få barnen förstå vikten av professionell hjälp. Barnen kan själva inse sina behov och frivilligt söka hjälp att bearbeta de traumatiska upplevelserna. Då slipper den vuxne gå vidare mot barnens vilja. Går det inte att påverka barnen måste den vuxne överväga om det är nödvändigt att söka professionell hjälp utan barnens samtycke. Då bryts löftet som den vuxne gett barnen men det kan vara till stor hjälp för barnen. Viktigt att ha i åtanke är att det råder anmälningsplikt. Drugli poängterar att när anmälan görs måste den vuxna ha starka misstankar om att något inte är som det ska. Socialnämnden utreder därefter om åtgärder behöver vidtas. Hon beskriver svårigheten att avgöra när en anmälan bör göras. Den vuxne i skolan kan ha svårt att se en positiv följd av en anmälan. De vill inte bryta barnens förtroende till dem.72
Respekt
Alla respondenter belyser respekt som en av grundstenarna till ett fungerande samarbete mellan barnen och den vuxna. Den vuxne vinner barnens respekt och tillit genom att stärka barnens tro på sig själva. Den vuxne bör ge av sig själv, berätta om sitt liv och sin bakgrund för barnet. Den vuxne måste även lyssna till barnen för att skapa en ömsesidig respekt. Hjern anser att den vuxne från början bör visa respekt och att det är viktigt att barnen känner att de
blir tagna på allvar.73 Vi vill poängtera att det givetvis är viktigt även för barn som inte bär på traumatiska erfarenheter. Alla barn förtjänar att bli behandlade med respekt. Det är viktigt för barnens framtida förhållningssätt gentemot andra. Om de från början blir bemötta med
respekt, kommer de i fortsättningen respektera andra.
Undervisning
Ett fåtal av respondenterna anpassar inte undervisningen genom att undvika vissa saker. Det är enligt dem viktigt att de andra i klassen får en förståelse för det klasskamraten gått igenom. De säger vidare att pedagogen i klassen ska vara öppen och inte dölja något i sin undervisning som kan påverka barnen. De kan ibland använda sig av barnen och deras erfarenheter av ett annat land i undervisningen. Det kan göras genom att diskutera aktuella världsnyheter, därmed kan barnen sätta sig själva i ett sammanhang och få perspektiv på det upplevda traumat. Almqvist påpekar att pedagogen bör vara försiktig i kommunikationen med barnen. Det finns annars en risk att väcka plågsamma minnen hos barnen. Vissa saker bör pedagogen överväga om de går att ta upp i klassen för diskussion.74 Detta förklarar samtliga respondenter som nästintill omöjligt. De vet sällan något om barnens tidigare upplevelser vilket kan
försvåra anpassningen av undervisningen. Vi tror att svårigheten med detta kan vara att den vuxne inte vet vad som ska undvikas. De vet vilket land barnen flytt från och i vissa fall vilka oroligheter som pågått i landet. De kan då undvika situationer som kan kopplas till det barnen upplevt. Den vuxne får inte dölja verkligheten för att göra det enkelt för sig själv och för barnen. Då finns en risk att barnens bearbetning av traumat skjuts upp till senare i livet. Det kan bli mer eller mindre chockartat för barnen när sanningen till slut kommer fram.
Angel & Hjern och Ellneby skriver att barnen behöver fasta rutiner under sin skoldag. Om de får det kan de lättare koncentrera sig och känna sig trygga i situationen.75 Många respondenter nämner detta som viktigt för att barnen ska kunna kontrollera skoldagen. Ett förslag på
arbetssätt som kan hjälpa barnen att få struktur på vardagen är att använda arbetsscheman som innebär att barnen vet vad de ska arbeta med under lektionen. Barnen upplever en trygghet när de vet vad som kommer hända under dagen.
73 Hjern, Anders, Diagnostik och behandling av traumatiserade flyktingar, Lund: Studentlitteratur, 1995 74 Almqvist, Kjerstin, Flyktingbarn, Stockholm: Allmänna Förlaget, 1992
75 Angel, Birgitta & Hjern, Anders, Att möta flyktingbarn och deras familjer, Lund: Studentlitteratur, 1992; Ellneby, Ylva, När kriget kom till
Slutord
Studien har väckt många tankar hos oss, hur kommer vi att förhålla oss till barn som upplevt trauma? Ska ett förtroende hållas och hur bevarar vi sekretessen? Hur vet vi att vi handlar för barnens bästa? Det bör tilläggas att våra tankar och synpunkter grundar sig ännu mer i
spekulationer än vad respondenternas åsikter gör. Vi har inte lika stor erfarenhet som respondenterna och kan därför bara utgå från våra tankar om hur vi tror att vi kommer att förhålla oss i vår framtida yrkesroll.
Vi tror inte svårigheten att förhålla sig till traumatiserade barn bottnar i ovilja hos den vuxne utan alla respondenterna gör så gott de kan i alla situationer. Vi har förstått att de som arbetar med dessa barn har ett brinnande intresse och engagemang för barnens bästa och ser varje