I detta avsnitt analyseras och diskuteras resultaten som presenterats i föregående avsnitt.
De gånghastigheter som mättes upp i referensförsöken (i korridoren och på löpbandet) är orimligt låga jämfört med hur snabbt försöksdeltagarna förflyttade sig i tunneln. Innan deltagarna passerade korridoren instruerades de av den eskorterande försökspersonalen att de skulle gå i förväg och invänta personalen i slutet av korridoren. De fick dock inga vidare instruktioner om varför de skulle gå i förväg genom korridoren eller exakt var de skulle invänta personalen. På insamlat videomaterial kan ses att försöksdeltagarna tvekade, vilket resulterade i att de saktade in när de närmade sig korridorens slut. Då gånghastigheten mättes för förflyttningen genom hela korridorens längd påverkade detta resultatet.
Innan försökets genomförande diskuterades huruvida försöksdeltagarna skulle informeras om att deras gånghastighet skulle mätas under förflyttningen genom korridoren eller inte. Det som talade emot att de skulle informeras om detta var att det ansågs troligt att försöksdeltagarna då skulle gå snabbare än deras naturliga gånghastighet, vilket i så fall skulle ge missvisande värden. Tanken var att genom att låta försöksdeltagarna ensamma gå genom korridoren, omedvetna om att deras förflyttning studerades, skulle deras naturliga gånghastighet kunna mätas.
Att gånghastigheterna som mättes upp under referensförsöket på löpbandet blev lägre än förväntat kan förklaras med att försöksdeltagarna inte var vana, och därmed inte bekväma, med att gå på ett löpband. Detta kan resultera i lägre gånghastigheter än vad försöksdeltagarna skulle ha om de förflyttade sig på plant underlag.
Utifrån resultaten av ovan nämnda referensförsök kan det antas att de två metoder som användes för att ta fram en referenshastighet för respektive försöksdeltagare i den aktuella studien inte är lämplig för den här typen av försök. Möjligt är att ett mer rimligt resultat hade uppnåtts om försöksdeltagarna hade ombetts passera korridoren, informerats om att deras gånghastighet skulle mätas och uppmanats hålla sin normala gånghastighet.
I och med att de gånghastigheter som uppmättes i referensförsöken inte anses vara rimliga inkluderas de inte i fortsatt analys och diskussion.
I Tabell 12 presenteras en jämförelse av gånghastigheter uppmätta under förflyttningen i tunneln i det aktuella försöket och gånghastigheter uppmätta i de tre försöken som innefattas av studien Utrymning i långa trappor uppåt: Fysisk ansträngning,
gånghastighet och beteende (se avsnitt 2.4.1). Tabellen innefattar värden för den
snabbaste respektive långsammaste försöksdeltagaren samt medianvärdet för samtliga försöksdeltagare. Värdena från den aktuella studien är hämtat från uppmätt indata och är därmed exakta, medan värden från resterande försök är hämtade från Figur 5, Figur 8 och Figur 11, varför de inte är angivna med samma noggrannhet.
Tabell 12: En jämförelse av gånghastigheter från det aktuella försöket (Äspö) och de försök som genomfördes inom ramen för studien Utrymning i långa trappor uppåt: Fysisk ansträngning,
gånghastighet och beteende.
Gånghastighet [m/s]
Äspö Ideon Kista Västra Skogen
Långsammaste försöksdeltagaren 0,98 – 1,30 0,40 – 0,50 0,00 – 0,85 0,35 – 0,55 Snabbaste försöksdeltagaren 1,71 – 2,03 0,90 – 1,80 0,95 – 2,45 0,80 – 2,20 Medianvärdet för samtliga försöksdeltagare 1,38 – 1,53 0,70 – 0,80 0,70 – 0,85 0,75 – 0,85
Av Tabell 12 framgår det att försöksdeltagarna höll en högre gånghastighet i det aktuella försöket jämfört med de försök som genomfördes inom ramen för Utrymning i långa
trappor uppåt: Fysisk ansträngning, gånghastighet och beteende. Vid en jämförelse
mellan Figur 6, Figur 9, Figur 12 och Figur 25 är det dock tydligt att den vertikala gånghastigheten är lägre i det aktuella försöket än i övriga tre försök. Förklaringen till detta är sannolikt relaterat till vad Ronchi o.a. (2015) påvisade vid en jämförelse mellan gånghastighet och vertikal gånghastighet i försöken inom den egna studien. De högsta gånghastigheterna och de lägsta vertikala gånghastigheterna mättes upp i Kista medan de lägsta gånghastigheterna och de högsta vertikala gånghastigheterna mättes upp i Västra Skogen. Trapphuset i Kista är utformat med fler vilplan än trapphuset i Ideon medan Västra Skogen saknar vilplan helt. Detta medför att en större del av förflyttningen i Kistatrapphuset sker horisontellt, vilket möjliggör en högre gånghastighet, medan förflyttningen rulltrappan i Västra Skogen innebär en större vertikal förflyttning (Ronchi, o.a., 2015). Tunneln som nyttjades i det aktuella försöket lutar konstant och saknar vilplan, men lutningen är mindre än i ett trapphus eller en rulltrappa.
Med utgångspunkt i Figur 28 och Figur 29 är det tydligt att de män som deltog i det aktuella försöket höll en högre gånghastighet under förflyttningen i tunneln än vad kvinnorna gjorde. Vid en liknande jämförelse mellan åldersgrupperna 18 till 19 år respektive 41 till 61 år är skillnaden inte lika tydlig, se Figur 32 och Figur 33, men det går att utläsa att försöksdeltagarna i den högre åldersgruppen höll en högre hastighet. Utifrån sammanställningen av enkätsvaren från det aktuella försöket framgår det att 59 % av försöksdeltagarna (19 av 32) hade en medveten strategi under förflyttningen genom tunneln. Av dessa var det 74 % (14 av 19) som försökte anpassa hastigheten till ett tempo som de trodde sig kunna hålla en längre sträcka, 21 % (4 av 19) fokuserade på andningen, 11 % (2 av 19) valde att gå långsammare i början, 5 % (1 av 19) koncentrerade sig på omgivningen för att undvika att tänka på tröttheten och 5 % (1 av 19) fokuserade på målet.
I Figur 36 kan ses att försöksdeltagarna i det aktuella försöket upplevde att den fysiska ansträngningen ökade med förflyttningen uppåt i tunneln. Generellt gäller också att försöksdeltagarna höll en förhållandevis jämn gånghastighet under hela förflyttningen i tunneln, se Figur 24 samt Bilaga G. Detta resultat stämmer överens med ovan nämnd
strategi, där försöksdeltagarna försökte anpassa sin gånghastighet till ett tempo de trodde sig kunna hålla en längre sträcka.
Vid höjdintervall 40,2 – 51,7 och 84,3 – 95,8 sjunker andelen försöksdeltagare som angett ett värde på Borgskalan motsvarande ”ansträngande” eller högre (15 – 20), se Figur 36. En tendens till att gånghastigheten minskar vid dessa nivåer kan urskiljas i Figur 24 till Figur 25, vilket skulle kunna förklara varför den fysiska ansträngningen upplevs som mindre.
När den upplevda fysiska ansträngningen sätts i relation till den normaliserade gånghastigheten, se Figur 37, framgår det att majoriteten av de Borgskalebedömningar som gjorts under förflyttningen genom tunneln ligger mellan 15 och 18. Det värde som förekommer flest gånger är 17.
Figur 37 visar en tendens till att gånghastigheten minskar med ökad fysisk ansträngning. Som mest reduceras en försöksdeltagares gånghastighet till 74 % av den maximala hastigheten. Under försöket uppnåddes den maximala nivån av fysisk ansträngning (Borgskala 20), men den högsta nivån av upplevd fysisk ansträngning kan inte relateras till de största reduceringarna av gånghastigheten. Den högsta nivån av fysisk ansträngning uppnåddes för första gången på höjdintervallet 63,0 – 74,5 m.
Vid en jämförelse av relationen mellan den fysiska ansträngningen och normaliserade gånghastigheten för de olika höjdintervallen kan det ses att värdena för nivå 51,7-63,0 m till och med nivå 104,7-116,2 m har liknade struktur, se Figur 37. Detta ger en indikation på att gånghastigheten och den fysiska ansträngningen var relativt konstant under den delen av förflyttningen. Strukturen för höjdintervallet 116,2-127,0 m skiljer sig från strukturen i de tidigare intervallen till följd av att gånghastigheten ökade under detta intervall. En möjlig förklaring till detta är att en eller flera försöksdeltagare uppfattade att de närmade sig mållinjen och motiverades därför att gå snabbare.
Då Borgskalan är ett individuellt bedömningsverktyg är det troligt att respektive försöksdeltagare värderade den upplevda fysiska ansträngningen olika. Flertalet försöksdeltagare tillfrågades var på Borgskalen de bedömde att de befann sig när de stod och väntande på sin tur att få påbörja förflyttningen genom tunneln. Svaren varierade mellan 6 och 10. Det var heller ingen försöksdeltagare som avbröt trots att ansträngningsnivå 20 uppnåddes vid ett flertal tillfällen.
Som en del i analysen av resultatet från det aktuella försöket avsågs en jämförelse göras mellan referenshastigheterna från korridoren respektive löpbandet och gånghastigheterna från förflyttningen i tunneln. Avsikten var att utifrån denna jämförelse kunna utläsa hur den fysiska ansträngning som förflyttningen uppåt i tunneln medförde påverkade deltagarnas gånghastighet. I och med att referenshastigheterna inte bedöms vara rimliga har dock denna jämförelse inte genomförts. Detta, i kombination med att försöksdeltagarna utgjordes av en ung och relativt vältränad population jämfört med den population som kan förväntas vistas i den här typen av miljöer, medför att den inledande vetenskapliga frågeställningen inte kan besvaras.