Analys av domarna under 3.4.1-8 i ett större perspektiv

145 _{Citatet från TR:s domskäl i NJA 2009 s. 149, s. 4 i referatet.}

146 _{Med fastlagd modell menar jag de uttalanden som HD gjorde i NJA 2002 s. 449 och NJA 2004 s. 176 och}

som tillsammans går ut på att uppsåtsbedömningen utförs i två steg. För det första, att det finns en effekt av gärningen som framstår som uppgående till en viss sannolikhet och för det andra att denna risk inte utgjorde ett för gärningsmannen relevant skäl att avstå från handlingen.

147 _{Centrala del när det gäller uppsåtsbedömning, skall sägas. Rättsfallet innehåller bland annat också omfattande}

resonemang angående flera gärningsmän och medverkan. Detta lämnas dock här, med hänvisning till arbetets avgränsning, utan behandling.

Efter att HD genom NJA 2002 s. 449 och NJA 2004 s. 176 klargjort att det nu var likgiltighetsuppsåt som skulle ses som gränsdragningskriteriet gällande bedömningen av vad som är att se som uppsåtets nedre gräns i svensk straffrätt har relativt många fall som behandlar just detta avgjorts av domstolen. En värdefull konsekvens av dessa domar, som refereras ovan, är att de alla på olika sätt bidragit till att ytterligare definiera vad det är HD avser med likgiltighetsuppsåtet och hur domstolen anser att detta skall förstås och tillämpas. De tydliggörande och utvecklande slutsatser som framkommit ur de mål som HD behandlat efter NJA 2002 s. 449 och 2004 s. 176 och som refererats ovan kan delas in i tre grupper utifrån vad de behandlar. Dessa tre grupper är (1) utveckling av tillämpningen generellt, (2) bedömningen av uppsåt hos mycket unga gärningsmän och (3) tydligare definitioner av vad som ska bedömas.

Gällande den generella tillämpningen av likgiltighetsuppsåtet måste först konstateras att de åtta mål som avgjorts (inklusive NJA 2002 s. 449 och 2004 s.176) behandlar misshandel i fyra fall samt mord, bokföringsbrott, penninghäleri och mordbrand i ett mål vardera. Detta skiljer sig från tidigare uppsåtsmål som behandlats av HD, vilka nästan uteslutande rört uppsåtliga kroppsskador eller uppsåtligt dödande. Anledningen till detta kan bara spekuleras i, men det kommer att något beröras i avsnitt 4. De aktuella domarna visar att underrätterna successivt har övergått till att använda begreppet likgiltighetsuppsåt och tillämpa de kriterier som angivits av HD. Vad som kan utläsas av domarna i HD gällande den generella tillämpningen är dels att det i oklara fall av fysiska angrepp skall ges betydelse hur angrepp av den aktuella arten generellt sett utfaller, så exempelvis vilka skador som typiskt sett uppstår vid en viss typ av våld. Resonemangen har framförts av HD i mål rörande våld mot person men de bör gå att tillämpa även gällande exempelvis mordbrand eller liknande gärningar. Slutligen, gällande generell tillämpning, har HD konstaterat att likgiltighetsuppsåtet duger som överskjutande uppsåt när sådant krävs. Detta kan vara aktuellt i fall där en likgiltig gärningsman på något vis bistår en annan gärningsman med att uppfylla dennes överskjutande tillägnelse- eller döljandeuppsåt och den likgiltige samtidigt förstår att det är detta (överskjutande) uppsåt som den andra gärningsmannen har.

Rörande uppsåtsbedömningen hos mycket unga gärningsmän skall först konstateras att i de två mål som avgjorts med underåriga gärningsmän har de tre gärningsmännen samtliga varit mycket unga, lite drygt 15 år gamla, vid brottens genomförande. Några slutsatser om hur HD skulle resonera när gärningsmännen är äldre men fortfarande inte myndiga kan alltså svårligen dras på denna grund. Det HD anför i anledning av dessa unga gärningsmän är att det inte kan tas för säkert att de, på grund av sin ringa ålder, har uppnått samma grad av mognad och mer allmänna kunskaper och insikter som en vuxen gärningsman kan förväntas besitta. Detta kan spela in exempelvis när det gäller att bedöma mer långtgående eller abstrakta konsekvenser av ett visst handlande. Därav, menar HD, kan inte samma slutsatser dras gällande mycket unga gärningsmän som gällande vuxna rörande vad en viss gärning manifesterar, exempelvis i form av gärningsmannens likgiltighet inför en konsekvens.

Slutligen, gällande vad som ska ges betydelse och bedömas när likgiltighetsuppsåtet skall prövas har HD i de refererade målen framfört följande. Det allra mest grundläggande och det som på så vis är tänkt att skilja likgiltighetsuppsåtet från det eventuella uppsåtet med hypotetiskt prov (och den kritik som detta mötte) är att bedömningen av likgiltighet inte skall vara en bedömning av gärningsmannens likgiltiga inställning i allmänhet utan en strikt

bedömning av gärningsmannens likgiltighet gällande den brottsliga effekten (eller handlingen) och otillåtna risktagande i det specifika fallet. Detta är själva kärnan i HD:s argumentation för en förändrad uppsåtsbedömning och det som är syftet med förändringen av bedömningen. Att detta dock inte är något som är alldeles enkelt att genomföra, varken på ett processrättsligt eller psykologiskt plan, diskuteras nedan i avsnitt 4.

Vidare menar HD att skadans art är en sådan faktor som kan vägas in i bedömningen av gärningsmannens inställning, liksom hur denne agerat i anslutning till gärningen. Det som i ett mål berörts specifikt är hur gärningsmannen agerat en liten tid efter ett våldsdåd (rationellt, lugnt) men även andra bedömningar av hur gärningsmannen agerat annat än när brottet begåtts bör kunna göras för att visa på likgiltighet. Exakt var HD menar att gränsen går mot att en handling framstår som överlagd och planerad fastställs inte men kan vara mycket intressant att undersöka i relation till andra mål som avgjorts och där gärningsmannen bedömts ha handlat just överlagt. Slutligen skall också framhållas att HD uttalat att en gärningsmans psykiska särdrag skall tillåtas få betydelse i bedömningen av huruvida denne varit likgiltig eller inte i ett specifikt fall. Paralleller kan rimligtvis dras till de bedömningar som HD gjort gällande likgiltighetsbedömningar av unga gärningsmän och att dessa två parametrar ges betydelse visar återigen på att rättstillämparna önskar en mer individuell bedömning av gärningsmannens inställning i det specifika fallet.

Även om 2000-talets HD-domar inte exakt har mejslat fram en tydligt definierad gräns mellan uppsåt och oaktsamhet, eller för den delen tydligt tagit ställning till var denna gräns skall gå, har de slagit fast några saker, framförallt gällande terminologin. Dessa behandlas vidare under i avsnitt 4.