8.1. Ansvarsfördelning
Ansvarsfördelningen i de fyra bankerna är i stora drag likartad. Styrelse bär ansvar för att det finns en klar policy för hur kreditrisker ska hanteras och VD och medarbetare ansvarar för den löpande förvaltningen av dessa. Denna typ av organisationsstrukturen efterfrågas i FI:s rapport FFFS 2004:6 genom rekommendationer om klara styrdokument för
kreditriskhanteringen. Nordea, SEB och Swedbank lägger stor vikt vid att betona sina enheter för oberoende riskkontroll och det ansvar som vilar på dessa. Dessa tre banker är de som ter sig mest centralstyrda, eller toppstyrda enligt Arnaud De Servigny och Olivier Renaults teori ansvarsfördelningen gällande kreditrisker.
Handelsbanken har traditionellt sett haft en mer decentraliserad organisation än de övriga tre bankerna, vilket influerat dess hantering av och ansvar för kreditrisker. Även om det på senare år betonats i Handelsbankens årsredovisningar att styrelsen har ett övergripande ansvar ter sig lokalkontorens och den enskilde medarbetarens roll i kreditriskansvaret som större i Handelsbanken än i övriga banker. Denna insikt grundar sig i Handelsbankens filosofi att de lokala kontoren känner kunden bäst och därför bör ta det största ansvaret för dess risker.
På en linjär skala befinner sig därför Nordea, SEB och Swedbank närmare den toppstyrda ansvarsfördelningen medan Handelsbanken befinner sig närmare den bottenstyrda ansvarsfördelningen. Under senare år har dock Handelsbanken rört sig mot mitten i och med dess ökade fokus på styrelsens och VD:s ansvarstagande. Se en förklaring i nedanstående modell, vilken bygger på en skala mellan de modeller tidigare presenterad i ansvarsfördelningsavsnittet i teorin.
Figur 5 Ansvarsfödelningen i de fyra bankerna
8.2. Kreditpolitik
Samtliga banker uppvisar såväl olikheter som likheter i sin kreditpolitik. Det syns bland annat i att samtliga banker använder sig av limiter för sina krediter. Dessa kommer från högre instanser inom respektive banker och sätts för att begränsa kreditriskexponeringen både mot enskilda individer samt marknader. Här skiljer sig bankerna åt genom att Handelsbanken och Nordea har en starkare betoning på individuella limiter för sina kunder medan SEB och
Swedbank beskriver sina kreditlimiter i större drag på marknadsnivå. Det här beror sannolikt på att de två sistnämnda bankerna, alltså SEB och Swedbank, historiskt sett har visat prov på en större volatilitet i sina kreditförluster än Handelsbanken och Nordea, något som även framkom under intervjun med FI. Möjligt är att mer övergripande limiter som inte sätts på individnivå alltså skapar en större risk för kreditinstitut, i detta fall alltså SEB och Swedbank.
Vidare har Swedbank som enda bank tydligt fokus på att dualitetsprincipen efterföljs, då denna presenteras i samtliga årsredovisningar. Dock presenteras inte deras kreditpolitik under de första åren lika omfattande som exempelvis hos SEB, där man från år 2004 och framåt poängterar att riskhanteringen och kreditrisker är ett prioriterat område för banken. Även Nordea kan sägas betona vikten av kreditrisker genom att i sina senaste fem årsredovisningar beskriva kreditrisker framförallt genom utlåning till allmänheten som bankens främsta risk.
Nordea betonar i 2004 och 2005 årsredovisningar vikten av avkastning på eget kapital, vilket även Swedbank omnämner i sina årsredovisningar över alla fem åren. I Handelsbankens årsredovisningar kan det utläsas en tydligare tyngdpunkt på en låg risktoleransnivå, medan SEB väljer att lägga fokus på riskhanteringen i större bemärkelse genom att benämna området i sig som viktigt. Värt att notera är att teorin gällande att kreditrisker har växt och utvecklats till att ha ett handlingsvärde kan utläsas genom att bankerna givit större utrymme i sina respektive årsredovisningar för sina kreditrisker, vilket även utökats för samtliga till år 2008.
Kreditriskerna har tilldelats ett större utrymme, eventuellt mot bakgrund av att deras väsentlighet har ökat eller också deras komplexitet, vilket teorin hävdar. Om detta beror på ökad privatisering, mer konkurrens eller andra bakomliggande faktorer går ej att utläsa av årsredovisningarna. Oavsett anledning har de tilldelats ett allt större utrymme i årsredovisningarna för samtliga banker.
Den största förändringen för bankernas respektive kreditriskhantering de senaste fem åren är enligt FI implementeringen av Basel II, vilket också kan förstås av diskussionerna kring implementeringen hos samtliga banker. En utökad reglering för kapitalkrav förklaras också i teorin utgöra en bidragande orsak till den betydelseökning som kreditrisker möter, vilket alltså kan antas vara rimligt för Sveriges storbanker. Denna kapitalbehovsreglering har nämligen diskuterats utförligt hos samtliga bankers årsredovisningar för 2007. Alla banker har också förändrat sin kapitalmodell i enlighet med kraven för Basel II och använder internriskklassificering för stora delar av sina respektive verksamheter.
8.3. Kreditriskklassificering
Finansinspektionens krav på kreditriskklassificering efterföljs av samtliga banker genom deras användande av riskklassificering. Stora delar av bankernas respektive klassificeringssystem övergick år 2007 till internriskklassificeringsmetoden genom Basel II.
Bankerna använder sig av olika riskklasser där Handelsbanken har minst antal riskklasser med sina nio stycken och Swedbank har flest genom sin 23-gradiga skala. Det här kan sannolikt förklaras av att Handelsbanken i samtliga årsredovisningar fokuserar på en låg risktoleransnivå, medan Swedbank å sin sida har en starkare betoning på avkastning till aktieägarna. Det kan innebära en annan typ av riskexponering mot olika kunder och därigenom olika riskklassificeringssystem. SEB å sin sida beskriver genom samtliga redovisningar riskhanteringen som en central och prioriterad funktion för banken med sin 16-gradiga skala medan Nordea betonar i de tre äldre årsredovisningarna vikten av en balanserad riskexponering i sin 18-gradiga skala. Med detta underlag hävdar vi att Handelsbanken och Swedbank placerar sig på olika sidor av skalan gällande klassificering.
Man kan ställa sig frågande till huruvida den från FI efterfrågade goda kreditkulturen finns representerad hos samtliga banker. Kultur representerar ett mer kvalitativt och svårmätbart mått, vilket tas i beaktande vid vår bedömning utifrån publika källor. Primär informationen från FI kan användas i sammanhanget vilken hävdar att exempelvis Swedbank visat prov på en icke fullvärdig kreditkultur genom en bristfällig kreditanalys. Här kommer vår teoretiska modell över klassisk kreditanalys in, vilken i stort kan sägas ha införlivats av samtliga banker med undantag för Swedbank. Handelsbanken, Nordea samt SEB uttrycker tydligt att de tittar på kvaliteten hos sina kunder likväl som deras ekonomiska situation. Kundkvaliteten och framförallt kundkännedomen betonas starkt av SEB genom samtliga årsredovisningar, vilket kan sägas stå i kontrast till Swedbanks publika information som har tydligare fokus på klassificeringen av sina kreditrisker snarare än på processen för kreditgivningen. Swedbank omnämner ej sina krav på kundkännedom i årsredovisningarna sedan fem år tillbaka, vilket implicerar att Swedbank som enda bank inte följer hela modellen för kreditanalys. Banken betonar istället återbetalningsförmågan snarare än viljan till återbetalning, då viljan bygger på en kännedom om kunden. Nordea säger sig titta på kundens beteende samt kvalitativa faktorer, vilket också Handelsbanken utger sig för att göra genom att vara en relationsbank.
Det här tyder på att storbankernas kreditkultur och kreditriskklassificering skiljer sig åt.
8.4. Koncentrationsrisker
Utifrån det presenterade empiriska materialet och inte minst de diagram som ovan presenterats i empiri-delen kan slutsatser kring skillnaderna i bankernas koncentrationsrisker dras. Geografiskt skiljer sig bankernas diversifiering då Nordea och SEB är mer differentierade än Handelsbanken och Swedbank just avseende vilka länder man har lånat ut till. Samtidigt ska sägas att SEB och Swedbank har större andel utlåning till tillväxtmarknader som till exempel Baltikum, Ryssland och Polen istället för mer traditionella så kallade hemmamarkander. Det betyder att även om Handelsbanken kanske inte har spridit sina koncentrationsrisker lika mycket som till exempel SEB så behöver det inte betyda att Handelsbanken tagit en större risk då de har så pass stor andel av sin utlåning till sina hemmamarknader. Anlysen avser dock bankernas faktiska koncentrationsrisker och för att jämföra dessa använder vi Herfindahl-indexet med vilket man kan jämföra bankernas koncentrationsrisker. Diagrammet nedan visar ett Herfindahl-index för storbankerna över den ansedda tiden med avseende på den geografiska diversifieringen.
Diagram 10
Diagram 10 visar att samtliga bankers koncentrationsrisker minskat mellan 2004 och 2008 med SEB som ett undantag då utlåningsgraden i SEB under 2008 ökade markant i Sverige på bekostnad av övriga marknader. Diagramet visar tydligt på vad man tidigare kunnat
misstänka, nämligen att Swedbank och Handelsbanken är minst diversifierade men de fyra bankerna under analysperioden har närmat sig varandra i diversifieringsgrad. Det ska dock poängteras att en förändring av sammansättningen av koncentrationsrisker sker mycket trögrörligt. Det vill säga att det inte går att ändra sin strategi för koncentrationsrisker över en natt utan det är något som kan ta flera år, vilket Finansinspektionen kan liknade vid att styra en jättelik oljetanker. Därför ska även små skillnader i bankernas respektive diversifiering tillmätas betydelse. Därav kan man skönja en trend gällande diverisifieringen i hög- respektive lågkonjunktur.
Även utifrån bransch-dimensionen skiljer sig koncentrationsriskerna mellan de fyra bankerna men det finns en grundläggande faktor som förenar dem. Detta är att samtliga banker har störst andel utlåning till privatpersoner, näst störst andel i fastighetsförvaltning med viss konkurrens av posten övrig företagsutlåning och till banker och kreditinstitut. En annan trend som förenar bankerna är att de alla minskat sina koncentrationsrisker utom, precis som i den geografiska-dimensionen, SEB som varit i stort sätt oförändrad, se diagram 11 nedan.
Diagram 11
Det är dock skillnader i hur de fyra bankerna minskat sina koncentrationsrisker. Exempelvis SEB har mer än halverat sin utlåning till offentlig förvaltning till fördel för främst tillverkningsindustri och handel & serviceverksamhet. SEB är tillsammans med
Handelsbanken, som haft relativt stora minskningar i utlåningen till privatpersoner och fastighetsförvaltning till fördel för övrig företagsutlåning, den bank där utlåningen till olika branscher varierat mest från år till år. Inom Nordea och Swedbank har utlåningen fördelad på bransch varit relativt stabil med en marginell minskning av utlåning till privatpersoner och en motsvarande ökning av de flesta andra branscher.
Resultatet av analysen av koncentrationsrisker visar att Swedbank har de högsta koncentrationsriskerna med Handelsbanken som tvåa och SEB och Nordea med relativt sett lite bättre spridning av riskerna. Ett intressant fynd är att SEB sammantaget ökat sina koncentrationsrisker medan de andra tre bankerna minskat sina. Denna ökning karaktäriseras av en ökad utlåningsgrad till den svenska marknaden på bekostnad av övriga marknader. Sett till branscher är ökningen av koncentrationsriskerna hos SEB ett resultat av att utlåningen till privatpersoner ökat marginellt medan andra poster förändrats mycket men inte påverkat koncentrationsriskerna i någon stor grad.
Här kan man också se att verkligheten till stor del bekräftar teorin i och med att diversifiering är av vikt för banker och kreditinstitut med tanke på att bankerna genom diversifiering söker reducera sin riskexponering. Eftersom flera av bankerna också upprättar limiter på kundnivå, liksom för olika branscher samt geografiska marknader kan man också utläsa en medvetenhet om att olika säkerheter kan korrelera om de har en samhörighet i form av exempelvis geografi eller bransch. Det här understryks också i teorier kring diversifiering, varför inte internationella sammanslutningar eller unioner eliminerar fördelarna med diversifiering. Ett form av bevis på detta är att bankerna trots exempelvis den Europeiska unionen väljer att utskriva kreditexponeringen per land och bransch, istället för med andra mått. Härigenom ges en föraning om att bankerna ser sina respektive kreditrisker per land, det vill säga att korrelationen mellan dem inte är tillräckligt stark för att tala om enhetliga kreditrisker för större områden, såsom världsdelar. Det betyder att teorin gällande diversifiering kan tolkas som ett sätt att reducera risk, ett synsätt som storbankerna innehar.
8.5. Prövning av Hypotes 1
Hypotesen H1 som presenterades i kapitel två ska prövas genom att studera om storbankernas koncentrationsrisker har minskat under den senaste högkonjunkturen och ökat under den senaste lågkonjunkturen. Detta då Sveriges ekonomi gick från högkonjunktur till
lågkonjunktur någon gång kring årsskiftet 2007-2008. För att pröva hypotesen avser vi därför att jämföra hur koncentrationsriskerna i de fyra bankerna skiljer sig eller eventuellt liknar varandra under dessa två perioder.
Metoden för att pröva H1 grundar sig i en jämförelse av de fyra bankernas sammanvägda Herfindahl-index för samtliga banker. Ett medelvägt Herfindahl-index över bankernas koncentrationsrisker 2004-2008 kommer visa på en utveckling som antingen bekräftar eller fäller H1. Denna analys kommer att göras på både de geografiska och de branschmässiga koncentrationsriskerna, vilket ytterligare förbättrar möjligheten att testa H1 eftersom båda dessa variabler bidrar till ett större testunderlag. Ett större testunderlag kan också antas resultera i en tillförlitlig hypotesprövning. Det betyder att resultatet består av två resultat som presenteras nedan:14
Tabell 1. Medelvägt Herfindahl-index 2004-2008
2004 2005 2006 2007 2008
Herfindahl-index
Geografiska koncentrationsrisker 46,8% 41,2% 40,5% 38,4% 39,9%
Herfindahl-index Branschmässiga
koncentrationsrisker 26,5% 26,1% 26,0% 25,4% 23,9%
Som tabell 1 visar minskar de genomsnittliga koncentrationsriskerna i samtliga fall, med undantag för geografiska koncentrationsrisker mellan år 2007-2008. Det kan förklaras av att SEB ökat sin svenska utlåning, och tillsammans med Swedbank, ökat sin geografiska koncentrationsrisk mellan dessa år. Sannolikt kan detta sättas i samband med att dessa båda banker har störst utlåning till tillväxtmarknader, vilket kanske kräver en mer aktiv och på samma gång försiktig kredithantering. Sammantaget ska dock sägas att bankernas koncentrationsrisker minskar när lågkonjunkturen började märkas av. Se diagram 10 och 11 för ett förtydligande av detta. Här ska också uppmärksammas att man kan utläsa en skillnad mellan trenderna gällande geografiska (diagram 10) och branschmässiga (diagram 11) koncentrationsrisker. I båda fallen kan man se en trend mot minskande koncentrationsrisker,
vilken är mer tydlig för riskerna avseende olika branscher. Detta kan sättas i samband med FI:s beskrivning av att en mer osäker företagsutlåning generellt minskar medan säkrare bostadsutlåning ökar i lågkonjunkturer. Denna utredning stödjer detta antagande, då branschmässig diversifiering verkar vara mer påverkbar av konjunktursvängningar. Oavsett geografi eller branschtillhörighet visar tabell 1 att en stor del av minskningen skett från åren 2004-2006 till år 2007 vilket troligen kan förklaras av att bankerna under 2007 såg att ekonomin var på väg att kylas ned och då satsade på att sprida sina risker geografiskt och över olika branscher.
Enligt H1 förväntas att bankerna i lågkonjunkturer kryper tillbaka till sina hemmamarknader för att minska eventuella osäkerheter samtidigt som det motsatta kan tänkas ske i högkonjunkturer. Alltså presumeras att högkonjunkturer medför lägre koncentrationsrisker än lågkonjunkturer. Antagandet genom H1 kan förkastas då det inte tycks finnas något klart samband mellan höga koncentrationsrisker och lågkonjunktur eller låga koncentrationsrisker och högkonjunktur. Vår undersökning visar tvärtemot att det omvända sambandet verkar råda, i lågkonjunktur minskar man sina koncentrationsrisker. Här bör dock reserveras för att en lågkonjunktur också påverkar bankkundens behov och därigenom dess efterfrågan på krediter.
Denna kan tänkas minska i lågkonjunkturer kanske framförallt på vissa marknader, varför bankens utlåning eventuellt påverkas. En medvetenhet kring detta är av vikt för att förstå varför hypotesen förkastas.