Vi har valt att dela upp vår analys i tre teman. Dessa teman motsvarar den indelning i diskurser kring identiteten klient som vi presenterade i vårt metodkapitel. Under varje tema kommer vi att redovisa för och problematisera valda utsagor ur de fem c-uppsatser som utgör vårt empiriska material. Bergström och Boréus (2005) menar att diskursanalytikern själv har stor möjlighet att utforma strukturen på den analysmetod som används. De menar att det viktiga är att analysen innehåller tydliga begrepp och verktyg för att analysens steg skall kunna förstås av läsaren.
I uppsatserna vi har studerat använder författarna sig i stor utsträckning utav tecknet klient när man skriver om en individ som är aktuell för insatser i någon form av socialt arbete. Det finns andra benämningar för dessa individer i alla texter men genomgående är tecknet klient mer än övervägande representerat.
Vi vill noga poängtera att allt som inte är teorikopplingar eller citat från vårt analysmaterial, är våra tolkningar och bör inte ses som något annat än just det.
Diskursen om klienten som institutionellt objekt
Utifrån en diskursteoretisk ansats står befintliga representationer av identiteter i förhållande till varandra. Vad vi menar är att diskursen om klienten som subjektsposition inte enbart skapas relationellt till andra identiteter utan även i relation till sociala välfärdsinstitutioner. Detta grundar vi i Järvinen och Mik-Meyers (2003) teorier om klienten som subjektsposition som en process mellan klient och välfärdsinstitution. Vad som kännetecknar mötet mellan en person och institution är omförhandlingen från att vara en individ till att bli ett objekt.
Representationerna som blir möjliga för klienterna konstrueras utifrån människobehandlande verksamheter som arbetar med dessa.
När det gäller bortfallet av klienter så har jag funderat en del. Lejonparten av dem som jag inte fick tag i eller som inte hörde av sig till mig hade någon psykisk problematik, missbruk eller hade dubbeldiagnoser. En dubbeldiagnos innebär att du har både psykisk ohälsa samt missbruk. Denna information hittade jag i gamla akter på klienterna där deras livssituation stod dokumenterad. Detta kan innebära att de inte har någon väl fungerande ekonomi, vilket i sin tur kan leda till att de kan ha fått välja bort kostnaden för telefoni och ostabila boenden som gjort att breven inte kommit fram.” (Lendahl, 2008 s.25)
Ovannämnda citat diskuterar bortfallet av respondenter och som i det här fallet i texten benämns som klienter. De klienterna författaren inte fått tag i beskriver denne som personer med psykisk problematik, missbruk eller en dubbeldiagnos. Detta hänvisar författaren till trots att informationen är hämtad från gamla akter som inte längre är aktuella. Vi tolkar de som om klienternas identitet beskrivs utifrån dokumentation som är skriven utav en tjänstgörande socialarbetare och därigenom anser vi att de kan ses som en konstruktion av det sociala arbetets diskurser. Klienten, i detta fall även i rollen av respondent, anser vi positioneras utifrån problematik som konstruerats inom en specifik diskurs. Citatet behandlar anledningen till bortfall av respondenter och vi menar att anledningen till bortfallet definieras utifrån de institutionella identiteter som konstrueras i gamla akter. Vi menar att man kan se det som om respondenterna tillskrivs möjliga livssituationer så som icke fungerande ekonomi och ostabila boenden utifrån den klientidentitet de tidigare blivit tilldelade. Vad som inte beskrivs är däremot möjligheten till att de personer som författaren valt ut för sin studie kanske inte är intresserade av att svara denne av neutrala anledningar som inte har med deras identitet som klient att göra. Exempelvis inte hade tid eller lust.
I flera utav de valda uppsatserna ser vi ingen tydlig avgränsning på när en individ blir en klient och inte heller när klienten slutar vara klient. När texterna behandlar en individ som inte längre har med någon typ av välfärdsinstitution att göra betecknas de emellanåt som personer, individer eller enskilda individer. Dock används mest frekvent termer som tidigare klient eller före detta klient och därigenom anser vi att de fortfarande positioneras som klienter. Payne (2002) menar att individer som en gång definierats som klient tenderar till att fortsätta tilldelas denna identitet även när kontakten med välfärdsinstitutionen avslutats.
Hur har det gått för klienterna efter avslutad behandling med avseende på en förändrad livssituation? (Thurén, 2008 s.2)
Citatet kommer från en uppsats som sökte ta reda på hur tidigare inskrivna vid ett utredningshem uppfattade tiden de spenderade där. I frågan positioneras de fortfarande som klienter.
I samma uppsats går att läsa:
Sammanlagt genomfördes fem telefonintervjuer med tidigare klienter som varade mellan 25-45 minuter. (Thurén, 2008 s.30)
I de uppsatser som vi menar främst positionerar individer som klienter men även använder sig av andra tecken för att beskriva desamma tycker vi att det går att se en diskursiv kamp. Vi tolkar det som om tecknens eftersträvan mot fixering skulle kunna bero på en påverkan från diskurser som ger alternativa synsätt på identiteten klient. Dels på klienten som en identitet som avslutas i och med att kontakten med välfärdsinstitutionen upphör samt som en
klientidentitet som fortsätter efter avslutad kontakt.
Under ett års tid kan mycket hända för den enskilda individen och ibland behöver klienten hantera akuta händelser. (Gillblom & Kihlberg 2007 s. 26)
Ovanstående ser vi en konkret diskursiv kamp där det mer specifika tecknet individen kämpar om utrymme mot det mer generaliserande tecknet klienten.
Diskursen om klienten som passiv och i behov av hjälp
I de representationer som konstrueras i uppsatserna vi analyserat tycker vi att det går att se diskursen om den passiva hjälpbehövande klienten som en framträdande subjektsposition.
Enligt Järvinen bygger det sociala arbetet på en distinktion mellan socialarbetaren som det kunnande subjekt som ställs i relation till klienten som ovetande objekt. Med fokus på problemfokusering kan klienten definieras som oförmögen att själv reda ut sin situation (Meeuwisse m.fl.(red), 2002).
Om behandlingen innefattar en bärande relation mellan klient och behandlare, finns goda förutsättningar för att skapa motivation till förändring, och det har Skyddsvärnet lyckats med gällande våra respondenter. (Gillblom & Kihlberg 2007 s. 26)
Citatet börjar med att benämna att en bärande relation skapar förutsättningar för motivation till förändring. Relationen mellan personal och klient menar vi borde ses som ett resultat från båda parters interaktion men som vi tolkar citatet är det som fokuseras i att personalen är de som lyckats med att skapa den goda relationen. Detta kan ses som att personalen tillskrivs som det aktiva subjektet i skapandet av relationen och att klienten därmed blir passiv genom att denne utestängs från att vara ett handlande subjekt. Samtidigt som personalen på
skyddsvärnet, ur det här synsättet, har skapat förutsättningarna för relationen så tolkar vi det som att citatet även att tillskriver personalen som de som skapat motivationen hos klienten. Vi tycker att vi här kan se en tendens att klienten beskrivs som passiv i förändringsarbetet med sig själv i citatet. Vidare menar vi att citatet också kan ses som ett exempel på utestängning av möjligheten för klienten att själv känna motivation till förändring.
Det sociala arbetet präglas i stort av ett synsätt där socialarbetaren ser sig själv som en ”hjälpare” med liten begränsad makt och där makt och kontroll av klienterna ses som något fult. Det kan leda till att socialarbetare bortser från sin maktposition till förmån för att vara den hjälpande, vilket i sin tur kan leda till ett maktutövande som är förtäckt som hjälp. Pastoralmakten bidrar med ”hjälpandet” till en objektifiering av klienter genom en tydlig disciplinering av de identiteter som konstrueras. Eftersom disciplineringen främst ses som positiv och konstruktiv hjälp är denna svår för klienten att väja sig inför. På så vis fungerar socialarbetaren som dagens pastor som genom att definiera avvikarnas hjälpbehov och därmed visa på vad som är moraliskt riktigt. Genom objektifieringen och definierandet av klienten som avvikande från normen så skapas även ett polemiskt förhållande mellan
socialarbetaren och klienten där det förra representerar det goda levnadssättet och den senare det dåliga (Meeuwisse m.fl. (red), 2002).
I en av de valda uppsatserna som har som syfte till att undersöka om varför klienter
återkommer i försörjningsstöd ger författaren exempel på hur problematik med återkommande klienter skulle kunna förebyggas. Vi menar att man kan tolka detta som att subjektspositionen passiv klient i behov av hjälp fixeras inom diskursen och ur ett sådant synsätt kan
representationerna av klienten i citatet nedan ses som konstruktioner utifrån den hjälpande socialtjänsten.
Detta både för att ordna med rent praktiska saker som att ansöka om medlemskap i a-kassa men också att vara en slags mentor när personen kommer ut på en arbetsplats eller erhållit ersättning från samhällets andra trygghetsförsäkringar. Socialtjänsten kanske skall arbeta med den sociala biten i individens liv även efter det att rollen som klient avslutats? (Lendahl, 2008 s.45-46)
Vad som beskrivs i citatet ovan menar vi visar på svårigheter att positionera klienten som ett aktivt subjekt även om individen är aktiv på arbetsmarknaden. Till en början beskrivs hur socialtjänsten ska hjälpa till med praktiska göromål och detta exemplifieras med att ansöka om medlemskap i a-kassa. Detta kan ses exemplifiera vilken väg socialtjänsten anser är rätt för den enskilde att gå efter avslutat ärende. Dessutom föreslår citatet, enligt oss, att när den enskilde
kommit ut på en arbetsplats skulle denne behöva en mentor vilket i sig positionerar den enskilde som i behov av hjälp. I citatets sista mening ifrågasätts om inte socialtjänsten skulle fortsätta vara delaktig i den enskildes liv och arbeta med den sociala biten även när rollen som klient avslutats. Detta menar vi gör att fokus förskjuts från en individ utan försörjning till att beskriva klienten som i behov av mer hjälp än med försörjning när socialtjänsten dessutom ska fortsätta arbeta med den sociala biten hos personen. I citatets sista mening kan vi återkoppla till vår första diskurs, när slutar man vara klient?
Maktrelationen mellan socialarbetare och klient beskrivs ofta som asymmetrisk. Dock fokuseras det på socialarbetarens makt som något konstruktivt och positivt utifrån pastoralmaktsperspektivet. Den hjälpande makten ses i diskursen som positionerar
socialarbetaren i en relation till klienten som den som kan hjälpa medan klienten är den som behöver bli hjälpt. Vägen till det goda livet går genom socialarbetaren där klienten
representeras som den passiva, ”den som behöver vägledas” . (Meeuwisse m.fl. (red), 2002).
Hela samhällets system behövs för att klienten skall lämna boomerangeffekten (att återkomma till socialkontoret) och i stället finna frisbeeffekten (att landa med båda fötterna i annan varaktig försörjning). (Lendahl, 2008 s.2)
Citatet ovan menar vi antyder att ett helt samhälle behövs för att klienten ska landa med båda fötterna i annan varaktig försörjning. Det tyder på att ett engagemang krävs av många för att klienten ska finna annat sätt att försörja sig på än via sociala medel. Klienten positioneras som i behov av samhällets hjälp för att klara av detta. Vi menar att, genom att positionera klienten som i behov av hjälp, kan denna tolkas som passiv och oförmögen till att själv hantera
situationen. I och med att samhället blir lösningen på klientens problem så konstrueras bilden av den passiva klienten. Till förmån från denna bild, bortses då från att samhället även kan vara orsaken till klientens behov av försörjning.
Diskursen om klienter som en homogen grupp
I de uppsatser som vi studerat tycker vi oss tydligt se hur författarna refererar till tecknet klient som en gruppbildning. Vid användandet av begreppet klient om flera individer förklaras dessa på liktydigt sätt utan inbördes variation. Vi anser att gruppen beskrivs som homogen och tillskrivs attribut därefter. Diskursteorin menar att grupper skapas i relation till varandra vilket innebär att en gruppbildning även samtidigt, förhåller sig, och bidrar till skapandet av andra grupper. Ett viktigt begrepp inom diskursteorins syn på gruppbildning är representation. En grupp existerar inte förrän den har uttryckts i ord, d.v.s. att den har representerats och därmed givits sin betydelse i förhållande till andra grupper (Winther Jörgensen & Phillips, 2000).
Intervjun ger mig en möjlighet att beskriva klienterna och socialarbetaren i sitt helhetssammanhang. (Lendahl, 2008 s.21)
I den här utsagan ser vi hur representationen av klienterna ställs i förhållande till socialarbetaren. Vi tycker att det är en tydlig åtskillnad mellan två grupper som genom att uttryckas skapar sin betydelse i förhållande till varandra. Av intresse i denna utsaga är även att tidigare i texten, där citatet är hämtat ifrån, beskrivs hur det är fyra stycken klienter som intervjuas samt fyra stycken socialsekreterare. I citatet eftersträvas en helhetssyn av klienterna och socialarbetaren. Klienterna beskrivs i plural och som en grupp medan författaren, enligt citatet, söker socialarbetarens
individuella helhetssammanhang. Citatet, menar vi, visar på en tendens till att beskriva klienterna som en homogen grupp, med likvärdiga uppfattningar och socialarbetaren som en enskild individ. Ytterligare ett exempel som kan ses som ett resultat av att grupperna socialarbetare och klient står
i position till varandra går att finna i ett citat hämtat från ett tack som delar upp de som medverkat som respondenter i en av de uppsatser som vi studerat.
Tack till Er klienter och socialsekreterare, som så öppenhjärtligt har delat med Er av era tankar, kunskaper och erfarenheter. (Mattsson & Eriksson 2007 (förord))
Här finns enligt oss egentligen inget skäl till att dela upp respondenterna i socialarbetare och klienter. Vi tolkar detta som ett resultat av en svårighet i att se socialarbetare och klienter som deltagare av samma grupp.
I alla utom en utav de uppsatser vi analyserat så använder sig författarna av utsagor från, deras definition av, socialarbetare och klient. Genom den uttryckta åtskillnaden mellan de två tecknen menar vi att två grupper i kontrast till varandra konstrueras. Exempel på detta ser vi när
författarna jämför socialarbetarnas och klienternas svar. Vi menar att detta kan ses som ett resultat av att representationen av gruppen klient och representationen av gruppen socialarbetare
konstruerar varandra. Även i den uppsats som inte använder sig av klienter som respondenter används tecknet klient frekvent i direkt relation till socialarbetaren. Ett exempel på detta är att representationerna klient och socialsekreterare används redan i uppsatsens frågeställningar.
3. Upplever socialsekreterarna sig motiverade i arbetet med klienten?” (Jacobsson & Thedin 2007 s.2)
Socialsekreterarens upplevelse av motivation i arbetet sätts här i förhållande till klienten. Genom användningen av beteckningen klienten specificerar författaren inte vad för typ av arbete det är som utförs men inte heller att det handlar om specifika individer utan klienten kan här ses som en generell representation av en homogen grupp.
Ytterligare exempel på homogeniseringen av klienter som en enhetlig grupp går att finna i citatet nedan.
Informanterna som varit klienter visar om igen en entydig bild av vad som har hänt inför den avslutande fasen, enligt dem ingenting. De uppger att kontakten runnit ut i sanden och att ingen vidare kontakt har önskats efter det att försörjningen ordnats på annat sätt. En
informant beskrev det på ett målande sätt ”jag var glad att bli av med socialtjänsten och hade inte kontakt med dem längre än nödvändigt”. Ett annat svar var att de inte kom ihåg hur det hade avslutats men att det inte var något speciellt som inträffat. (Lendahl, 2008 s.45)
I citatet tycker vi det blir tydligt hur författaren konstruerar vad som är entydigt. De två citaten menar vi refererar till två olika upplevelser av den avslutande fasen som omskrivs. Författaren väljer att återge dessa som entydiga vilket kan ses leda till att två skilda
upplevelser representerar en klientupplevelse. Dessutom kan sista meningen i citatet visa på hur en gruppbildning konstrueras genom att ett svar beskriver hur flera av klienterna inte kom ihåg hur den avslutande fasen gått till väga.
Nästföljande vill vi diskutera subjektspositionering av den homogena gruppen. Klienter konstrueras inte bara som en grupp gentemot socialarbetaren utan även som en grupp gentemot det normala, en avvikargrupp (Järvinen & Mik-Meyer, 2003). I citatet nedan erbjuds två möjliga subjektspositioner som är skapade diskursivt, den helt vanliga familjen och den problematiska klienten.
Under familjehemsvård bor och lever ju klienten med en helt vanlig familj och det kanske är svårare att integreras där än på exempelvis ett behandlingshem där det bor flera klienter med
samma problematik och det därmed blir lättare att identifiera sig med sin omgivning och komma in i sammanhanget (Thurén, 2008 s.40).
Den familj som klienten skulle placerats vid under en familjehemsvård beskrivs här som en helt vanlig familj. Vi ser det som att positionen av det normala upptas av familjen medan klienten positioneras som den motsatta, den onormala. Detta tycker vi förstärks ytterligare då författaren exemplifierar motsatsen till familjehemsvård som ett behandlingshem där integrationen lättare skulle ske. Enligt oss visar citatet på svårigheten för subjektspositionen klient att, identifiera sig med, och därmed inta subjektspositionen vanlig familj. Här blir det svårt för klienten att vara normal. På behandlingshemmet beskrivs det bo flera klienter med samma problematik och genom att uttrycka en lättare integration där, menar vi, inte bara homogeniseras klientgruppen utan dessutom positioneras de som en avvikargrupp. Uppfattningen om klientens problem positionerar densamma som avvikare. Diskursteorin visar hur en representation av en gruppbildning gör att en subjektsposition hamnar i förgrunden för andra subjektspositioner (Winther Jörgensen & Phillips, 2000). I citatet anser vi att det blir tydligt hur subjektspositionen klient är så stark att den hindrar att en klient skulle kunna identifiera sig med medlemmar av en vanlig familj.