Min analys kommer utgöras av en presentation av ett tema, följt av ett par citat från min empiri för att ge en inblick i författarens åsikter och slutledning. Därefter analyseras det författaren kommit fram till utifrån ett postkolonialt perspektiv.
Jag kommer att börja med att analysera situationen för samerna i Sverige utifrån boken När staten stal makten av Svante Isacsson. Därefter går jag vidare med en analys av
situationen för ainu i Japan utifrån boken Race, Resistance and the Ainu of Japan av Richard Siddle.
44 The Hokkaidō Former Natives Protection Act heter på japanska kyūdojinhogohō (旧土人保護法).
De teman jag delat in händelseförloppet i Sverige är:
• Lantmätarexpeditionen
• Lappmarksplakaten
• Enskild ägarrätt - Lappskatteland, nybyggen och skattehemman
• Renbeteslagarna
• Avvittringen i Norr- och Västerbotten
• Avvittringen i Härjedalen
De temana jag delat in händelseförloppet i Japan är:
• Kakizaki – Matsumae
• Bakufu
• Kaitakushi
• Tvångsförflyttning och jordbruk
Efter analysen av de två länderna kommer en tabell över likheter såväl som skillnader mellan länderna. Därefter kommer en diskussion kring resultatet.
10.1 Sverige
10.1.1 Lantmäteriexpeditionen
Isacsson berättar om den lantmäteriexpedition som utfördes 1671 i lappmarkerna, där lantmätare med notarie åkte omkring och intervjuade människorna som bodde där om vilka områden och vilka sjöar de använde. Utöver det kartlades mark som ansågs lämpligt vid ett nybygge och det uppskattades vad som kunde utvinnas och brukas av marken. Till exempel noterades storleken på skog, åker- och betesmark, sjöar med mera. Om expeditionen förklarar Isacsson:
Tanken var att genom kartläggning av befintliga förhållanden kunna upprätta en jordebok där var och ens land och vatten registrerades, därefter skulle jordbrukare kunna slå sig ner utan att de äldre åborna trängdes undan.45
Kronan trodde att de nämnda åborna var samer. Senare har det visat sig att det fanns både svenska och finska namn bland åborna, varför man tror att de var blandade svenskar, finnar
45Isacsson, Svante. När staten stal marken. Skellefteå: Ord&visor förlag, 2001, s. 76.
och samer. Vidare skriver Isacsson:
Någon statlig eller kronoägd mark noterades inte, all mark var gränsbestämd och upptagen av åbor.46
Med kronoägd mark menas mark som tillhörde kronan, det vill säga inte privatägd mark.
Tanken var således att nybyggarna inte skulle tränga undan åborna som bodde i lappmarken.
Men som Isacsson konstaterar var all mark redan upptagen av de som refererades som åbor.
Vidare berättar Isacsson om landshövding Johan Graan som initierade expeditionen.
Isacsson har översatt ett brev Graan skrev till kungens förmyndarregering till nutidssvenska, där Graan beskriver sin plan som kungamakten lyssnade på.47 I brevet skriver Graan bland annat om de för kronan viktiga gruvorna där lapparnas renar var nödvändiga. Isacsson reflekterar:
Lapparna ansågs alltså mycket viktiga för gruvdriften som kronan hoppades mycket på. Därför var det viktigt att hålla sig väl med dem.48
Isacsson gör ytterligare en notering om slutet av Graans brev och reflekterar om kärnan i innehållet:
På första och sista raden stod ekonomisk tillväxt: Ordentlig kartläggning av lappmarkerna skulle leda till större lappskatt men även till framtida skatter från nybyggarna.49
Som vi kan se här var motivet för nybygget, enligt Isacsson, tydligt: ekonomisk tillväxt.
Samtidigt verkar det som att kronan var noga med att inte inkräkta på, eller diskriminera, samerna. En anledning var att samerna behövdes då deras renar kunde hjälpa till i gruvdriften.
Dock ser vi en paradox, som Isacsson också pekar ut. Kronan hade noterat all mark som upptagen, samtidigt som kronan talar om de framtida nybyggarna som inte skulle inkräkta på den redan upptagna marken. Marken verkade alltså inte användas tillräckligt, på rätt sätt, enligt kronan. Istället skulle man använda marken på ett, enligt kronan, mer rätt sätt: bruka jorden.
46Ibid., s. 76.
47Brevet är skrivet på gammalsvenska varför Isacsson översatt texten till nutidssvenska.
48Isacsson. När staten stal marken, s. 69.
49Ibid., s.74.
10.1.2 Lappmarksplakaten
Två år efter lantmäteriexpeditionen skrevs det första lappmarksplakatet som handlade om nybyggandet på lappskatteland, den mark som samerna använde och betalade skatt för.
Lappmarksplakaten handlade om de rättigheter och skyldigheter som gällde boende i lappmarken. Om 1673 års lappmarksplakat skriver Isacsson:
I plakatet uppmuntras svenskar och finnar i Västerbotten, Österbotten samt Ångermanland och Jämtland att flytta till lappmarkerna för att odla jorden. För att locka allmogen till flyttning fick de särskilda friheter: De skulle slippa betala skatt under de första femton åren och dessutom skulle de för alltid slippa knektutskrivning.50
Isacsson förklarar att det fanns skogssamer som också använde sig av lappmarksplakatet för att starta ett nybygge, och fick således också 15 skattefria år samt att de slapp
knektutskrivning. Detta, förklarar Isacsson, var bra då det under den här tiden förekom många krig som även samer deltog i. Vidare berörs ämnet diskriminering där Isacsson förklarar plakatet:
Nybyggarna och samerna på åbolanden skulle ”över allt göras like”, till exempel lovade kungen att nybyggarna inte skulle behöva betala högre skatt ”än själva Lapparna”. Kungen tänkte också på samerna: han befallde landshövdingarna och sina andra befallningsmän att nybyggnationen inte fick medföra några ”men, hinder eller intrång” gentemot de ”berörda åbor” som redan fanns på plats.51
Viktigt att påpeka är att lappar var kronans benämning på samerna. Som jag förstått det verkar även benämningen åbor syfta på samerna i det här sammanhanget.
Om 1749 års lappmarksplakat förklarar Isacsson att nybyggarna nu får rätt att uppta den mark de ville ha efter de 15 skattefria åren. Marken skulle gränsbestämmas och skattläggas. Vidare beskriver plakatet restriktioner gällande jakträtt, där Isacsson förklarar:
Jakten ansågs också vara till men för ”lappallmogen /…/. Därför begränsade kungen nybyggarnas jakträtt.52
50Ibid., ss. 76-77.
51Ibid., s. 77.
52Ibid., s. 78.
I 1673 års lappmarksplakat ser vi att paradoxen med att kronan noterat allt land som upptaget samtidigt som de inte vill göra intrång på samernas land återkommer. Men i och med att plakatet beskriver hur nybyggarna inte skulle inkräkta på samernas mark verkar det ändå som att kronan tänkte sig att det fanns ödemarker, utöver samernas marker, som var fria att skicka nybyggare till. Om det var så har kronan åtminstone inte enligt plakaten för uppsåt att särbehandla eller diskriminera samerna. Tvärtom, som Isacsson förklarade, beskrevs det i 1749 års plakat att kungen införde begränsad jakträtt för nybyggarna så att jakten inte skulle störa samerna. Kronan var alltså, enligt plakaten, noga med att samerna inte skulle utsättas för någon diskriminering. Dock fanns det, som ovan beskrivits, även samer som var nybyggare, vilka då också fick begränsad jakträtt.
10.1.3 Enskild ägarrätt -‐ Lappskatteland, nybyggen och skattehemman
Privatpersoner hade äganderätt till marker i lappmarkerna. De första var lappskattelanden.
Isacsson nämner vid flera tillfällen att samerna hade nyttjanderätt på lappskattelanden, men nämner senare att de också kunde ses som att samerna hade äganderätt.
Nybyggen fick anläggas på lappskattelanden. Det talar för att kronan betraktade sig som ägare till all mark. Men samtidigt vet vi idag att lappskattelanden kunde köpas, säljas och ärvas och en rad domar från den tiden talar för att de innehades med full äganderätt. Om det var så, innebar det att kronan konfiskerade mark för nybyggarnas räkning.53
Nybyggena kunde i sig inte innehas med enskild ägarrätt, men var grunden till hur man fick ett skattehemman, då med äganderätt. Nybyggena startades upp i lappmarken enligt
lappmarksplakaten, och Isacsson skriver att i början var de flesta nybyggare samer. Efter 15 år fick de börja betala skatt för sina nybyggen, som då kunde göras om till skattehemman.
Isacsson refererar till 1749 års lappmarksplakat och förklarar att det bara var en nybyggare som fick inskränka på en annan nybyggares land och vatten, kronan fick alltså inte inskränka på marken. Vidare skriver han:
Nybyggarna som fullgjorde sina skyldigheter skulle få full äganderätt till sina hemman. Det var inte tal om inskränkningar för kronans räkning.54
Isacsson refererar även till ett kungligt brev och skriver:
53Ibid., s. 196.
54Ibid., s. 139.
Enligt ett kungligt brev 1817 fick en nybyggare full äganderätt till sitt hemman, utan skattelösen, om han fullgjort sina skyldigheter och börjat betala skatt.55
Enligt de förordningar som kronan själv satt ut var alltså en individ, same, svensk eller finne, berättigad privatägd mark i lappmarkerna om de följt reglementet. Som Isacsson också nämnde var det många samer som utnyttjade lappmarksplakaten och bildade nybyggen. På så sätt kunde de också göra om sitt nybygge till ett skattehemman som blev privatägt. Såhär långt ser det ut som att samerna behandlats lika med svenskarna, vad gäller nybyggen. Det fanns dock fortfarande andra samer som blev undanträngda av nybyggena. Angående äganderätt var det tvetydiga rätten till lappskattelanden där det fanns två synsätt, ett där samerna ägde marken och ett där kronan ägde den. Kronan, som hade noterat all mark som upptagen, tog alltså kontroll över marken genom att säga att det fanns plats för nybyggen.
Genom att säga att det finns plats för nybyggen menade kronan på att det fanns ledig mark.
Den noterade upptagna marken konstrueras då till det motsatta: oupptagen, det vill säga ledig.
10.1.4 Renbeteslagarna
Renbeteslagarna kom 1886, 1896 och 1928. Med dessa, förklarar Isacsson, fick de sameklassade fler rättigheter i och med det så kallade lapprivilegiet.
/…/ De fick rätt att beta med sina renar, jaga och fiska, ta skog och annat ur naturen som de behövde.56
Dock gällde detta inte alla samer. Isacsson förklarar vad han menar med sameklassade:
De nomadiserande renskötarna ansågs vara de enda ”äkta” samerna och placerades i de ekonomiska reservaten lappbyar. De bofasta skogssamerna, varav många kombinerade
renskötsel med jordbruk, jakt och fiske klassades som svenskar och utdefinierades som samer.57
Vidare skriver Isacsson resultatet av detta:
Skogssamerna förintades nästan helt som folkgrupp, och deras gamla lappskatteland
55Ibid., s. 140.
56Ibid., s. 42.
57Ibid., ss. 41-42.
avskaffades via administrativa beslut. Även fjällsamerna drabbades hårt av lagen, av dem försvann ungefär hälften.58
Här ser vi hur kronan, som utgjorde majoriteten, eller åtminstone den med mest makt, genom att definiera ordet same inte bara delade upp samer och svenskar, utan även samer och samer. Kronan tog ingen hänsyn till hur de samer som hade renskötsel som bisyssla
definierade sig själva. Och tittar vi på kontexten kan vi se att från ett historiskt perspektiv kom renskötseln hos samerna väldigt sent, tidigare var de jägare och fiskare. Som Isacsson också konstaterade var det bara en minoritet av samerna som hade renskötsel som
huvudsyssla. Många samer hade anammat och dragit nytta av lappmarksplakaten och blivit nybyggare, vilket innebar att de inte kunde sköta så många renar.
Hanna Wikström förklarade utgångspunkten till Bhabhas tanke om det tredje rummet där Bhabha menar att essensen av en kultur inte finns, utan det bara är ”kulturella
översättningar av kulturella översättningar”.59 I det här fallet har kronan tagit en kulturell översättning, det vill säga renskötseln, och med den definierat den samiska kulturens essens.
En same är renskötare, och med samen uppstår också icke-samen, den som inte är renskötare.
Mellan två motpoler uppstår det en hierarki om makt.60 Isacsson skriver om samerna:
Den minoritet fjäll- och skogssamer som blev kvar i lappbyarna sattes under lappväsendets och lappfogdarnas förmynderi. De betraktades som oförmögna att självständigt, på samma sätt som resten av befolkningen, organisera sina liv och sina näringar.61
Enligt denna definition placerades de sameklassade, det vill säga minoriteten av samerna, lägre i hierarkin. Samtidigt var det majoriteten samer, som nu betraktades som svenskar, som förlorade rätten till att använda lappskatteland.
10.1.5 Avvittringen i Norr-‐ och Västerbotten
Avvittringen, förklarar Isacsson, var en uppdelning av marken. Inte bara de privata
markägarna emellan, utan också mellan markägarna och kronan. Avvittring förekom vid olika tidpunkter vid olika platser, men den stora avvittringen kom med 1873 års avvittringsstadga.
Som ovan beskrivits var det enligt gällande lappmarksplakat bara en nybyggare som kunde inkräkta på en annan nybyggares mark. För övrigt var det kartlagt hur all mark redan nyttjades
58Ibid., s. 92.
59Wikström, s. 84.
60Wikström, s. 73.
61Isacsson. När staten stal marken, s. 92.
innan avvittringen, samt att många lappskatteland, nybyggen och skattehemman var privatägda. Isacsson tar upp avvittringen ovanför odlingsgränsen i Västerbotten:
Några ägoförteckningar upprättades aldrig före avvittringarna /…/. Både 1824- och 1873 års avvittringsstadgor sa att mark som redan var skild från statens skulle inte avvittras. Så blev det inte, all skog klassades som statlig, utom den upparbetade odlingsjorden.62
Isacsson förklarar bakgrunden till varför staten ville åt skogen:
Skogen ökade dock lavinartat i värde under 1800-talet /…/.63 Samtidigt som de också insåg att skogen var guld för statskassan.64
Vidare tar Isacsson upp avvittringen av vatten i Norrbottens län, där han menar att kronan utgick från 1865 års kungliga förordning om avvittring av kronoparker, dvs. skogsmark som avvittrades för kronans räkning. Han fortsätter:
I förordningen talas bara om att avsätta skog och skogsmark till kronoparker - inte vatten. Men i Arjeplog avsattes vatten ändå till kronoparker, vilket fick stora negativa konsekvenser för befolkningen som därmed kom att mista det fria fiske de hade haft sedan urminnes tid.65
Isacsson tillägger dock att ”den som överklagade vann alltså, men de som inte gjorde det förlorade sin rätt”.66 Som Isacsson beskriver det var det inte alla som överklagade sin rätt till vatten, men de som gjorde det vann och fick sin rätt medan de andra förlorade sin rätt till vatten.
Här vill Isacsson visa hur kronan bryter mot de lagar och förordningar som kronan själv satt upp. I Västerbotten tog kronan skog och i Norrbotten tog kronan vatten, utan laglig rätt. I Norrbotten kunde dock de som blivit av med vatten få tillbaka rätten om de överklagade, på vilket man kan tänka sig att i domstolen var det tydligt att kronan inte hade rätt till vattnet.
Men privatpersonerna fick inte rätten, utan var tvungen att ta sin rätt genom ett överklagande.
62Ibid., s. 91.
63Ibid., s. 89.
64Ibid., s. 90.
65Ibid., ss. 140-141.
66Ibid., s. 142.
10.1.6 Avvittringen i Härjedalen
Isacsson skriver att i Härjedalen hade bönderna levt innan rensamerna kom dit på 1700-talet.
Rensamerna och böndernas marker låg omlott och rensamerna ville få betesrätt även på böndernas marker. Bönderna såväl som staten motsatte sig detta till en början. Vid
avvittringen tvångsköpte dock staten upp stora bitar mark för rensamernas räkning, där de så kallade utvidgningshemmanen ingick.
I slutet av 1800-talet sålde bönderna avverkningsrätter som gällde i femtio år och under hot om expropriering tvångsköpte staten senare marken som renbetesland åt samerna. De tidigare självägande bönderna förvandlades till arrendatorer på sina gårdar.67
Isacsson berättar det som att samerna i Härjedalen blev nöjda med resultatet av avvittringen och de nya utvidgningshemmanen. Vidare fortsätter han:
på samma sätt som historisk forskning visat att samernas individuella rätt ignorerats i de norra delarna av Sverige, visar samma typ av källor att markägarnas rätt åsidosatts i Härjedalen sedan förra sekelskiftet. Men gemensamt för nord och syd är att det är främst den enskilda rätten till land som kränkts, oavsett ägarnas etniska tillhörighet.68
10.1.7 Analys av Sverige
Om vi utgår från Isacssons tanke om att det är den enskilda personen som kränkts i rätten till land, kan man säga att i en uppdelning mellan ”Vi” och ”de Andra”, blir staten ”Vi”
och de privata markägarna ”de Andra”. Å andra sidan såg vi i och med renbeteslagarna hur samerna delades upp mellan renskötande samer och icke-renskötande samer, varpå de senare blev icke-samer. Både de sameklassade och de icke-sameklassade samerna, såväl som svenskar och finnar, blev i stor utsträckning av med äganderätten på sina marker vid
avvittringen. De sameklassade fick dock lapprivilegiet och med det nyttjanderätten till stora bitar mark, något de icke-sameklassade samerna inte fick. Genom koloniseringen tog kronan i slutändan över stora delar lappmarker, som från början noterades vara bebodda och använda av samer.
Koloniseringen hjälpte emellertid många skogssamer som blev nybyggare och senare skattelandsinnehavare. När de blev nybyggare fick de, precis som svenskarna, 15 skattefria år
67Ibid., s. 156.
68Ibid., s. 191.
samt slapp knektutskrivning. ”Vi” och ”de Andra” hör då i det här fallet mindre till etnicitet och mer till vad som var mest lämpligt, och gav mest skatteintäkter, för kronan. Det var kronan som hade makten och kunde bestämma definitionen. När kronan ville ha böndernas mark blev bönderna ”de Andra”. När kronan ville ha lappskatteland blev samerna ”de Andra”.
Samtidigt blev de sameklassade samerna i Härjedalen, i någon mån, med i gruppen ”Vi” när staten köpte upp utvidgningshemmanen åt dem. Förvisso hade kronan tagit äganderätten av marken, men de sameklassade fick nyttja den.
Utifrån de föreskrifter i lappmarksplakaten som sa att nybyggare inte skulle vara till men för samerna, verkar det som att kronan hela tiden var medveten om att samerna bebodde området för nybygget. Därmed delades också samer och nybyggare upp, även om det fanns samer som också blev nybyggare.
Vad gäller författaren har Svante Isacsson genom hela boken använt ord som
”nybyggare” och ”bönder”, vilket gör det svårt att som läsare avgöra om det rör sig om en samisk, finsk eller svensk person. Men som vi såg här ovan var Isacssons slutsats att det rörde sig om diskriminering mot privata markägare, mer än etnisk diskriminering. Därför kan det tänkas att Isacsson använder sig av de mer etniskt neutraliserade orden som till exempel
”bönder”. I övrigt är Isacsson väldigt kritisk när han skriver om kronan, eller staten. Det märks även i titeln på boken: När staten stal marken. Han argumenterar väl och är säker på sin sak när han anklagar, eller markerar, att staten stal marken.
10.2 Japan
10.2.1 Kakizaki -‐ Matsumae
Richard Siddle skriver om Kakizaki som var en klan med wajin som hade idkat byteshandel med ainu, men också varit krig med dem. 1551 kom de till en överenskommelse med ainu gällande byteshandel, och det blev japansk kontroll över en liten del av Ezochi. Siddle skriver:
/…/ it represented the first physical incorporation of part of Ezogashima into the political system of the ‘mainland’.69
Kakizaki bytte namn till Matsumae år 1599 och deras domän på Ezochi ingick från och med
69Siddle, Richard. Race, Resistance and the Ainu of Japan. London: Routledge, 1996. s. 31.
Ezogashima är en synonym till Ezochi.
1604 i den japanska Tokugawa regimen.70 Siddle skriver hur Matsumae då fick politisk auktoritet över området som senare gränsbestämdes av Bakufu. Vidare, skriver Siddle, att Matsumae införde handelsstationer (som senare kom att kallas för basho) på Ezochi där all byteshandel skulle utföras. Siddle noterar ett resultat av detta:
After 1644 Ainu boats were no longer to be seen in Tōhoku ports, an indication of the success of Matsumae attempts to monopolise trade.71
Då Tōhoku ligger på den japanska huvudön visar Siddle här hur Matsumae monopoliserat handeln på Ezochi. Senare förändrades skötseln av handelsstationerna basho, där Matsumae inte hade lika stor kontroll längre. Siddle skriver:
The Matsumae appointed officials /…/ to supervise the basho, but these men were often in the business of personal enrichment and turned a blind eye to the activities of the traders.72
Siddle fortsätter att förklara vad dessa köpmän gjorde:
Forced labour and resettlement became a feature of Ainu life. /…/ Ainu were brought down from the mountains to work on the coast, or were transferred between basho run by the same trader.73
Ainu blev således tvingade till arbete, eventuellt förflyttade från ett basho till ett annat.
Bakufu tog kontrollen över Ezochi från Matsumae mellan 1799-1821 och från 1855 fram till Meiji restaurationen. Bakufu hade en policy där de ville göra ainu lika dem själva,
Bakufu tog kontrollen över Ezochi från Matsumae mellan 1799-1821 och från 1855 fram till Meiji restaurationen. Bakufu hade en policy där de ville göra ainu lika dem själva,