Analys

Om fenomenet successiv avtalsbundenhet existerar i svensk avtalsrätt är oklart. Då avtalsparterna inleder förhandlingar är det emellertid av stor vikt att veta när avtalsbundenheten inträffar mellan dem, således är det en ytterst viktig fråga för avtalsrätten att ta ställning till. I avtalsförhandlingar spelar förutsebarheten en viktig roll och att rättsläget är otydligt innebär en fara för rättssäkerheten. Oenigheten i doktrin samt bristande praxis på området blir följaktligen problematisk. Som jag anförde ovan har norsk praxis¹¹⁰ erkänt successiv avtalsbundenhet men ingen klar linje finns ännu att finna i den svenska rätten. Den svenska domstolen tenderar istället att omformulera den successiva avtalsbundenheten i form av passivitet eller konkludent handlande som avtalsform vid ställningstagande i frågan. För att på bästa sätt tillgodose parternas behov av rättssäkerhet hade det behövts tydliga regler, antingen vägledande praxis eller ett införande av en lagregel i avtalslagen som talar om vad som gäller. Huruvida jag anser att min föreslagna lagregel eller ställningstagande i praxis skall erkänna successiv avtalsbundenhet eller ej är en komplex fråga att ta ställning till. Det

108 Lehrberg B, Avtalsrättens grundelement s. 107 109 A.a. s. 107 f.  

finns både för- och nackdelar med att avtalsbundenhet inte uppkommer förrän det slutliga avtalet kommit till stånd.

Avtalsfriheten är en av avtalsrättens grundpelare och medelst denna kan en part när som helst dra sig ur avtalsförhandlingar. Genom att erkänna successiv avtalsbundenhet begränsas den möjligheten som en part själv har att bestämma om han önskar att ingå avtal eller ej. Avtalsfriheten innebär emellertid också en flexibilitet för parterna vilket medför att det skall finnas möjlighet, att likt det Grönfors menar, skapa ett dokument och stegvis låsa sina förhandlingspositioner. Jag menar dock att detta måste vara mycket tydligt utsatt mellan parterna vad ett sådant avtal skall få för rättsverkningar för att inte rättssäkerheten skall bli lidande. För lika viktigt som flexibiliteten i avtalsrätten är rättssäkerheten och möjligheten att kunna förhandla utan att hamna i en situation då parterna blir låsta till ett avtal som de inte hade tänkt sig.

Parterna har en möjlighet att utnyttja sin avtalsfrihet för att själva kunna styra över hur de blir bundna till ett avtal. Om en part vill vara aktsam och inte önskar att binda upp sig är frånvaron av förpliktelser förmodligen en premiss för att parten över huvud taget skall förhandla. Parterna kan då bestämma att avtalsbundenheten inte inträder förrän ett färdigt, slutgiltigt undertecknat avtal men det blir i själva verket förfarandet avtalad skriftform. Skall en part däremot sätta igång förberedelse eller fullgörelse av avtalet kan denne behöva känna en större säkerhet. Vill parterna ha en större trygghet och en högre grad av lojalitetsplikt mellan dem kan de, genom att nyttja avtalsfriheten, bestämma att de skall ha någon form av bindande föravtal eller en oförbindande avsiktsförklaring (letter of intent). I de fall parterna önskar en successiv avtalsbundenhet finns det möjlighet att formulera avtalet på så vis att de blir bundna av ett tidigt avtal där de uttryckligen formulerar att förhandlingarna skall fortsätta om detaljerna i avtalet. Då växer avtalets innehåll fram, inte bundenheten. Den part som vill undvika konflikter längre fram i förhandlingarna kan försöka se till att så mycket som möjligt framgår av det första avtalet. De mest uppenbara riskerna med det här förfaringssättet är att en part drar sig ur avtalet, antingen uttryckligen eller genom att försvåra de kommande förhandlingarna angående avtalets detaljer. Skulle en part bete sig på detta sätt kan denne tänkas bli skadeståndsskyldig för culpa in contrahendo. Ett resonemang kring att parterna skall utnyttja sin avtalsfrihet för att få önskad verkan av sina förhandlingar ställer dock krav på att parterna under det prekontraktuella stadiet enas om vad förhandlingarna skall få för rättslig betydelse. Även om det kan tyckas vara upp till parterna, att medelst avtalsfriheten,

komma överens om när avtalsbundenheten inträffar måste det råda rättssäkerhet i de fall då det är oklart vad de har bestämt.

Det är viktigt att parterna inte skall avstå från att förhandla med anledning av rädsla för att bli bundna till ett oönskat avtal. För att erhålla effektiva förhandlingar och inte undertrycka affärsklimatet är det nödvändigt att avtalsparterna erhåller ett visst handlingsrum utan att riskera skadeståndsansvar eller avtalsbundenhet vid förhandlingar. Det kan å andra sidan te sig orimligt om parterna deltar i förhandlingar under en lång tidsperiod och den ena parten anser sig obunden av ett nästan helt färdigt avtal. Förhandlingar som inte leder till avtal kan vara tidsödande och kostsamma och det kan då vara önskvärt att erkänna successiv avtalsbundenhet för att på så sätt skydda en part mot att motparten ingår förhandlingar utan en seriös intention. Det skulle kunna diskuteras kring att det i ett avtalsslut finns ett vidsträckt prekontraktuellt ansvar. Det finns en risk att en part missbrukar det prekontraktuella stadiet vilket gör att avtalsslutsreglerna påverkas negativt, således kan man argumentera för att det finns ett intresse, både ur samhälls- och partsperspektiv, att skärpa dessa. Ur ett rättsekonomiskt perspektiv blir emellertid kostnaderna högre då parterna tvingas in i ett oönskat avtalsförhållande. För att näringslivet skall gynnas är det således viktigt att parterna har tydliga och förutsebara regler vid förhandlingar. Det är dock tveksamt om näringslivet skulle ha så stor nytta av att konstruera en ny grund för avtalsbundenhet att det skulle vara motiverat att erkänna förfarandet successiv avtalsbundenhet i svensk rätt. Enligt min mening skall förhandlingarna vara till för att diskutera fram avtalsinnehållet utan att riskera avtalsbundenhet, det skall således vara fritt för parterna att hela tiden frånträda avtalet.

Emellertid är inte den primära frågan huruvida successiv avtalsbundenhet föreligger eller ej utan vid vilken tidpunkt det skall anses att ett avtal har uppstått. Om det inte finns ett avtal i botten kan inga rättsverkningar utkrävas. Några sådana bestämmelser går inte att finna i avtalslagen men det finns mer utförligt reglerat i t.ex. köplagens regler. I grund och botten tror jag att Grönfors och Ramberg har mer likartade åsikter än vad de själva inser men att de diskuterar något olika saker. För egentligen handlar frågan om att det antingen finns ett avtal HOOHUVnJ|UGHWLQWHGHW'HWNDQHQOLJWPLQPHQLQJLQWHH[LVWHUDQnJRW´KDOYWDYWDO´ lika lite VRPDWWHQSDUWNDQYDUD´KDOYEXQGHQ´WLOOHWWDYWDO. Finns det ett avtal så är parterna bundna av detta och rättsverkningar kan utkrävas. Skulle det inte finnas ett avtal kan ingen av parterna varken bli bundna av avtalet eller tvingas fortsätta arbeta mot att ett eventuellt oönskat avtal sluts. När skall då ett avtal ansetts ha kommit till stånd? Någonstans måste linjen dras. Det

kan bli krystat att försöka se förhandlingsbud enligt avtalslagens anbud och accept begrepp, istället torde parternas beteende under förhandlingarna bli avgörande och har t.ex. ett fullgörande av avtalet inletts skulle jag betrakta det som en stark indikation på att en avtalsbundenhet har uppkommit. Att betrakta parternas agerande som det avgörande ligger också i linje med UNIDROIT:s synsätt.¹¹¹ Genom att anta Grönfors syn, med erkännande av successiv avtalsbundenhet i svensk rätt, finns det enligt min mening risk för större osäkerhet och tvister än om man antar Rambergs mer restriktiva synsätt. Om parterna blir bundna successivt med trappvis ökande bundenhet, när blir då parterna helt bundna av avtalet? Förfarandet innebär att det blir svårt att dra en gräns och utkräva rättsverkningar.

Detta innebär dock inte att en part som efter långdragna förhandlingar väljer att avstå ingåendet av ett avtal inte riskerar skadestånd enligt culpa in contrahendo. Detta skall emellertid tillämpas restriktivt.

Min åsikt är att tillåta successiv avtalsbundenhet endast om parterna använt sin avtalsfrihet och uttryckligen avtalat om det. Jag anser också att det hade varit önskvärt att införa en uttrycklig lagregel i avtalslagen, alternativt en klar linje i praxis om detta.