Dessa två ”inre” dimensioner ska nu sättas i relation till den sista och därmed inramande tredje dimensionen. För vilket upprepningar kommer att ske, detta är medvetet för att skapa en genomskinlighet till hur analysen gått tillväga. Nämnvärt är även diskursen konstituerad likväl konstituerande vilket medför att begreppen vilket som inte går att fullt hålla isär. Därmed kommer några särskilt analysvärda klarlaggda uttryck och diskurser åter beskrivas här. Dels för att beskriva dem, den diskursiva ordningen de tillhör och på vilket sätt de står i relation till den sociala praktiken.
Vid en samanställning av klarlaggda diskurser kan fyra huvudteman uppfattas med avseende på vilka diskurser som framträder i texten. En notis; med framträder avses inte den eller de diskurser som nödvändigtvis framträder oftast, utan hur de framställs och inger uttryck för den diskursiva ordningen. Punktlistan nedan beskriver diskursordningen i EUROPA 2020
41 Tillväxtsdiskurs (ur perspektiven)
o Marknadsekonomi, inbegripet den fria handeln och därmed liberalism. o Konsumtionsdiskurs.
o Produktionsdiskurs. o Utvecklingsdiskurs. Hållbarhetsdiskurs.
o Ekologisk modernisering.
o Västerländska normativa perspektiv på vetenskap och kunskap. o Teknikens och marknadens roll.
o Miljön som drivkraft. Nationalromantisk diskurs.
o Den Europeiska goda identiteten. Social sammanhållningsdiskurs.
o Syselsättning, marknad och ekonomi.
Hegemonistisk kamp, reproduktion, omstrukturering eller utmanande av befintliga diskursordningar: Inledningsvis är det av intresse att analysera huruvida den uttryckta diskursordningen bidrar till att konstituera den sociala praktiken och detta omvänt. Sett till den diskursiva praktiken med avseende på kritisk lingvistik och diskursiv praktik beskrivs en tydlig diskursordning, den om tillväxt (inbegripet begreppet utveckling) och ekonomi ur ett liberalt och neoklassiskt perspektiv. Detta vilket skapar en uppfattad verklighet och sanning vilken påverkar de uppfattat lägre stående diskurserna som då kan uppfattas vara intimt beroende av denna regerande diskursens framgång. Med andra ord klarläggs ett interdiskursivt förhållande som beskriver en stark marknadsekonomi och allt det innebär som medel och förutsättning för att förverkliga de lägre stående diskurserna.
Detta omnämns av bland annat Hajer (1995), Peet & Hartwick (2009) och Palumbo (2007). För att beskriva detta närmre citeras Peet & Hartwick (2009) igen; ““development” is
conventionally measured as economic growth, with “level of development” seen in terms of “size of the economy.” (Peet & Hartwick 2009:6). Om detta tas för en sanning, för vilket allt
annat bör rätta sig efter klarläggs diskursordningen i relation till den större sociala kontexten. Med andra ord reproducerar denna diskursiva praktik den rådande socialt accepterade diskursordningen och bidrar därmed till en form av social ordning eller status quo. Vidare är diskursen både konstituerad och konstituerande. Diskursordningen kan därför ses som en sedan tidigare etablerad ordning, en för vilken det västerländska samhället förhållit sig till sedan erkännandet av den fortfarande rådande liberalistiska marknadsbaserade ekonomiska systemet. Med andra ord utgör detta en ram som avgör vad som kan eller inte kan sägas likväl vad som tas för givet. Den diskursiva praktiken reproducerar förhållanden vilka med andra ord inte utmanar diskursordningen. Att diskursordningen upprätthåller den sociala ordningen innebär sociala och ideologiska effekter. Där exempelvis västerländsk androcentrism ”economic man” som ideologi kommer till uttryck (Peet & Hartwick 2009:6) som vidare bidrar till att upprätthålla rådande samhällsstukturer viket per automatik har sociala konsekvenser.
42 Vidare beskrivs ”hållbar utveckling” i direkt nedstigande led, men vilken likväl är bunden till denna tillväxtsdiskurs och marknadsekonomiska ram. Beroende på vilket tidsspann som avses kan denna diskurs ses som en mönsterbrytare vilken utmanar diskursordningen och konflikten mellan miljö och tillväxt och utplånar detta antagonistiska förhållande, en hegemonistisk intervention det vill säga. Men med avseende på hur (Hajer 1995:16f) beskriver policyutformning de senaste decennierna som en ekologisk moderniseringsdiskurs beskrivs denna diskursiva praktik snarare som en vilken inte utmanar den rådande diskursordningen. Med andra ord konstituerar den större sociala praktiken denna diskurs. Samtidigt som den reproducerar rådande dikursordning kring hållbar tillväxt. Ekologisk modernisering som diskurs eller sociologisk teori inbegriper ett sätt att tala om miljön i relation till utveckling har haft ett stort inflytande på den politiska och ekonomisk arenan. Detta omnämns av bland annat (Nyberg 1998:55) och (Hajer 1995:25:261) som en diskurs vilken suddar ut gränserna eller snarare motsättningarna ekonomisk tillväxt och miljöförstörelse. Vilket har betydelse för ett flertal andra diskurser som formulerats i EUROPA 2020. Detta i och med den ökade medvetenheten kring miljön och hur antropocentriska verksamheter påverkade denna gavs den en ny ordning och betydelse relativt den konventionella miljöpolitiken. Vilket medförde att miljön ger uttryck för värden kopplade till, hälsa, sociala aspekter, med exempel som diverse samhällsfunktioner och ekonomisk tillväxt (Lundqvist. 1999:22). Med avseende på WCED (1987) definition på hållbar utveckling och likväl de tre benen som denna definition står på kan den diskursiva praktiken vilken EU för kopplas till en större social praktik. Formuleringen inrymmer begrepp som behov, ekonomi, social trygghet, miljö, utarmandet av resurser med fler. Dessa vilka återfinns i den diskurs som den tillväxtsdiskurs EU för, då med avseende på ekologisk modernisering.
Det ovan beskrivna medför ideologiska effekter. Dessa behov, ekologisk modernisering som koncept och därmed den hållbarhetsdiskurs som EU för är formade av en större social praktik. För vilket begreppen är anpassade efter västerländska normativa föreställningar om hållbarhet, nyttig kunskap och vad som är jämförligt med hållbar utveckling. Hajer (1995) beskriver denna ideologiska effekt vid utformning av policys. En policy är ett socialt överrenskommet lösningsförlag på ett definierat problem vilket exemplifieras i kulturantropologiska studier som visar på olika kulturers uppfattning av miljön (Hajer 1995:16f).
Ideologiska effekter, hegemoni och hegemonistisk intervention: I avsnitt ”2.1 tidigare forskning” beskrivs samtida ekonomiska modeller och de system som de västerländska samhällena är byggda kring. Vilka beskriver en form av västerländsk hegemoni och veto i frågan kring vad som avses med utveckling. Ekonomi ges därmed i daglig ordning ett stort spelrum i den politiska arenan och inte minst vid policyutformning. Ur ett intertextuellt och likväl interdiskursivt perspektiv är denna icke-diskursiva större sociala kontext en ram för vad som antas vara eller inte vara sant, allternativt ens värt att ge uttryck för.
(Fairclough 1992:87) beskriver ideologier som något vilket uppstår i ett samhälle där ojämnlik fördelning av makt råder. Med andra ord beskrivs ideologi som en betydelsekonstruktion. Med detta som förkunskap kan de diskurser och den diskursordning
43 som EU ger uttryck uppfattas ideologiskt laddade. Ur ett perspektiv där EU betraktas ses som ett språkrör för det västerländska samhällets intressen och de diskurser detta ger uttryck för då bidrar med andra ord till en ideologisk betydelsekonstruktion. Vilken reproducerar, transformerar och producerar dominansrelationer. Här kan alltså kopplingar dras mellan de ideologiskt vinklade diskurserna tydas och hur de intar makt över nya sociala domäner. Alltså ett sätt att via EU:s ideologier införa en social ordning och legitimera dess expansion och kontroll av andra samhällen, en form av diskursiv (och i viss utsträckning en fysik imperialism) se; (Peet & Hartwick 2009:119). Vilket exemplifieras av den ideologiska aspekten av moderniseringsteori som beskriver kulturella attityder, exempelvis västvärldens superiösa attityd gent emot omvärlden (Peet & Hartwick 2009:131). (Fairclough 1992:93) beskriver vidare hegemoniers tillblivelse och roll i den diskursiva praktiken. Där diskursiv praktik beskrivs som hegemonistisk kamp och bidrar därmed till diskursordningens tillblivelse och omformande. Hegemoni är med andra ord ett sätt att analysera diskursiv kamp och överrenskommande över kontrasterande dikursiva koalitioner. Vilket exemplifieras i det språkbruk och interdiskursiva relationer som klarlagts i de två tidigare dimensionerna. En hegemoni kan tydas med avseende på den ekonomiska diskursen vilken alla andra diskurser är underordnade. Allt detta vilket beskriver en form av ideologisk och diskursiv praktik som en form av maktutövande.
En sammanslagen analys av kritisk lingvistik, retorik, diskursiv praktik skapar insikt i denna hegemonistiska kamp mellan diskurserna. Genom särskilda ordval, grammatikaliska egenheter och sätt att beskriva omvärlden, behov och vad som beskrivs som verkligt (och inte minst genom det som inte kommer till uttryck) kan ett betydelsesystem uppfattas vilket skapar naturaliserade diskurser eller även kallat ”common sense”. Det vill säga när ideologier som bildar diskurser framställs på ett sätt för vilket det ger uttryck för att vara den enda sanningen och inte längre ifrågasätts. En naturaliserad diskurs är en stark form av hegemoni till dess eget betydelsesystem, vilket det som subjekt är svårt att kliva utanför, eller ens att trotts dess närvaro uppfatta sig vara en del eller påverkad av (Fairclough 1992:88ff).
Till det tidigare beskrivna kan även begreppet identitetsskapande kopplas. Den utvecklingspolitik och diskurs vilken ideologiskt förmedlas förstärks av den Europeiska goda identiteten. Peet & Hartwick (2009) beskriver detta som en del av attitydsbegreppet mot omvärlden. I och med att västvärlden ligger före i den så kallade ekonomiska utvecklingen och detta är den normativt accepterade förhållandet till vad som avses med socioekonomisk utveckling. I ett större perspektiv bidrar detta till att konstituera den större sociala praktiken. Då den diskursiva utövaren, det vill säga subjektet (omvänt från vad som tidigare beskrivits) inställer sig med denna identitet och fyller därmed funktionen aktiv agent/utövare. Denna vilken förhåller sig till sin identitet, exemplifierad av konstruktionen av den goda ’nationalstaten EU’ och inbringar därmed en immunitet i dess ideologier som förstärks inifrån.
44
5 Diskussion och slutsats
Av analysens många fynd vilka alla återspeglar frågeställning och syfte på ett eller ett annat sätt, varvid några av dessa framträder lite mer värda att betänka än andra. För en fullständig och djupare förståelse kring denna slutsats och återkoppling till tidigare forskning och teori hänvisar jag till uppsatsens tidigare avsnitt, med fokus på rubrikerna 4 till 4.5.
Inledningsvis, en återkoppling till den första uppdelningen av frågeställningen; vilken eller vilka diskurser framträder i ”Europa 2020” med avseende på ekonomisk utveckling i relation till miljö och miljörättvisa? Den klarlagda diskursiva praktiken beskriver en tydlig diskursordning, denna slutsats bör inte förenklas till en statistisk iakttagelse enbart med avseende på vilka diskurser som framträder oftast utan snarare hur de interdiskursivt beskrivs i förhållande till andra diskurser. Med andra ord beskrivs ett flertal diskurser och dessa återges uttryckta på ett flertal olika sätt. Ett tydligt drag som den diskursiva praktiken ger är att diskursen kring ekonomisk tillväxt ges en central roll och hög auktoritet. Vilken således uppfattas som en del av den västerländska hegemonin kring hur ekonomisk tillväxt ses som svar på hur samhällets många funktioner och problem bör mötas (Peet & Hartwick 2009:6:8f). En roll i denna diskursordning för vilket alla andra underordnade diskurser befinner sig i ett beroende av. Vilket indikerar på en större social praktiks närvarande. En som sätter ramarna för förutsättningarna för vad som EU avser med utveckling och vägen dit. Med andra ord reproducerar EU:s diskursiva och sociala praktik den rådande socialt accepterade dikursordningen och bidrar därmed till en form av social ordning eller status quo. Detta vilket är en slutsats som kan dras i och med att denna sociala ordning gällt historiskt sedan denna liberalistiska marknadsekonomiska modell (normativt) erkänts som verktyg och mått för utveckling i det senmoderna Europa (se, Peet & Hartwick 2009:21f; Palumbo 2010:57). Med den sociala ramen och diskursordningen (se förra avsnittet) klarlagd kan ett flertal underordnade diskurser tydas, likväl hur de förverkligas genom den ekonomiska tillväxtsdiskursen.
I och med att BNP det vill säga ekonomisk tillväxt ur marknadsekonomiskt perspektiv används som ett helomtäckande mätinstrument för socioekonomisk utveckling bidrar detta till en den uttryckta diskursen kring den sociala samanhållningen, vilken beskrivs som beroende av tillväxtens förverkligande. Den sociala sammanhållningen som diskurs beskrivs som en diskurs vilken blir lidande av den rådande finansiella situationen och EU:s placering i den globala ekoniomin. Vilket vidare förtydligar tillväxtsdiskursens position i ordningen. Den ekonomiska diskursen kan likväl interdiskursivt återfinnas i den om miljön vilken monetariseras (Lundqvist. 1999:21f), en ansträngd resurs vilken inte bara är en begränsning för ekonomisk utveckling utan snarare en drivkraft för den (Hajer 1995:32). Denna för vilket den rationella konsumenten tillskriver ett värde på den vilket sätter press på företag och industri att agera resurseffektivt. Med andra ord beskrivs en marknadens och konsumentens ekonomiska rationalitet som en del av ekologisk moderniserings teori och därmed en framträdande diskurs EU för med avseende på miljö, rättvisa och ekonomisk tillväxt (Mol & Sonnenfeld 2000:1f).
45 Den ekologiska moderniseringen framträder således som en tydlig diskurs och verktyg med avseende på att koppla isär den ekonomiska utvecklingen och miljöpåverkan vilket är ett av de sätt som EU ska tillämpa för att ta sig ur den 2008 års finansiella recessions effekter. Diskursen kommer uttryckt ibland annat tilltron; till markandens rationella krafter, den gröna teknikens potential, dels som miljöfrämjande likväl ett sätt att skapa nya arbetstillfällen och ökad tillväxt och på så vis bidra till en hållbar utveckling åt medlemsländernas invånare. ”Win-Win” det vill säga (Hajer 1995:261). Dessa tre diskurser inkluderas i en ”metadiskurs om hållbar utveckling”. För vilket WCED (1987) definition och dess tre ben lyser igenom den diskursiva praktiken. Dessa ”needs” eller behov återges i de hålbarhetsbegreppen EU förmedlar; miljö som en resurs med avseende på ekonomisk utveckling likväl mänskliga behov i övrigt, den sociala samanhållningen och slutligen den ekonomiska tillväxten vilken är en förutsättning för de två tidigare nämnda.
Med fokus på hur dessa diskurser berör miljörättvisa framträder detta aningen otydligt formulerat i texten. Att hänsyn till miljön bör tas beskrivs, dels för lokala behov men likväl i ett globalt och interagenerationellt perspektiv men detta är otydligt och ambivalent formulerat. Vilket kan uppfattas som en del av den kritik ekologisk modernisering möter, den att vara för fokuserad på näringslivets behov, se Galaz & Thorsell (2001). Nämnvärt med näringslivets behov avser detta EU:s behov, EU:s ekonomi, inte nödvändigtvis direkt översättbart till omvärldens behov. Fokus läggs på miljöproblem och tillväxt på regionalt plan, via beslut som har globala effekter på bland annat klimatet, detta då miljöpåverkan/klimatpåverkan inte går att frikoppla fullständigt från den ekonomiska tillväxten (Jackson 2009:86). Detta medför att den hållbarhetsdiskurs som EU för med avseende på dess relation till ekologisk modernisering som verktyg för att gynna miljön och dess ekonomi rikserar att belasta de som inte får ta del av denna utvecklings fördelar. Likt det McDonald (2002) beskriver, det att miljöorättvisa kan klarläggas då någon eller en grupp hamnar utanför den ekonomiska utvecklingens fördelar och därmed belastas av dess externalisering av kostnader (McDonald 2002:51ff). En vidare uttryckt kritik är att även om ekologisk modernisering är tänkt att öppna upp för fler aktörer att delta i beslutsprocessen (se, Mol & Sonnenfeld 2000:6f) bidrar det tekniska språket och den politiska legitimeringen av miljön likväl lösningarna till detta att diverse miljörörelsers ståndpunkter exkluderas. Förutsatt att dessa inte sammanfaller för de som är jämförligt med vad ekologisk modernisering förespråkar och de rådande politiska och ideologiska maktstrukturerna tagit veto på miljöfrågan genom den västerländska hegemonin (Hajer 1995:102). Vilket ger uttryck för hur EU använder dess förhållningsätt till ekologisk modernisering och den sociala praktiken som en form av diskursivt maktutövande.
Den andra uppdelningen av frågeställningen lyder; vilka sanningar/hegemonier framträder med avseende på miljö och utveckling i denna kommunikativa händelse? Den ekonomiska diskursen ges åter här en central roll, en roll för vilken det skapas ett helt betydelsesystem och diverse sanningar kring. Tillväxten ges som tidigare nämnt en betydande roll för huruvida de andra diskurserna ens ska kunna bli till och förverkligas. Detta beskrivs genom den större sociala praktiken och den ram den innebär. Den större sociala praktiken är därmed jämförlig med det ekonomiska system som EU kan relateras till vilket återigen kan kopplas till den
46 västerländska hegemonin som (Peet & Hartwick 2009:6:8f) beskriver. Där en vanlig sanning kring vad som avses med utveckling ur ett västerländskt perspektiv går att koppla till och mäta i ekonomisk tillväxt (Peet & Hartwick 2009:6). Detta vilket sker via ett aktivt språkbruk som med hjälp av lingvistiska och grammatikaliska verktyg skapar skenbara sanningar kring de diskurser som EU för i denna kommunikativa händelse.
Ekologisk modernisering som diskurs kan per princip och detta fall är inget undantag uppfattas som en diskurs och del av en större social praktik vilken fungerar som en hegemonistisk intervention mellan två intresseskoalitioner (Hajer 1995:59ff). Det vill säga de av näringslivets och politikens intressen för ekonomisk tillväxt i kontrast till miljöhänsyn. Den diskursiva praktiken leder därmed till att motsättningarna här emellan upplöses (se Hajer 1995; Mol & Sonnenfeld 2002; Nyberg 1998) och ekonomisk utveckling beskrivs gynna miljön och miljön beskrivs som en drivkraft för ekonomisk och social utveckling snarare än som ett hinder för detta. Att läsa mellan raderna här beskriver ekonomisk utveckling som önskvärt med avseende på hållbar utveckling och vad det begreppet omfamnar i form av andra diskurser. Detta vilket med andra ord beskriver en sanning vilken EU formulerar i EUROPA 2020 (2010) med avseende på vägen till hållbar utveckling. Därmed beskriv säven vilka diskurser som utesluts, ”degrowth” exempelvis eller överhuvudtaget ett större erkännande av andra förhållningsätt än ekonomiska och objektivistiska med avseende på utformning av strategier kring ekonomisk utveckling och miljörättvisa (miljöhänsyn) (Peet & Hartwick 2009:241; Mol & Sonnenfeld 2000:5).
En avslutande notis kring framträdande hegemonier är att det är minst lika viktigt att förstå dess tillblivelse som dess existens. Det finns ett flertal analysvärda egenskaper i texten vilka inte direkt förenklat kan kallas för hegemonier eller sanningar. Med detta avses det aktiva språkbruk EU för, vilket lyfter fram texten och befäster diskurserna på ett sätt vilket inger ett skenbart intryck av sanning till vad som uttrycks. Med andra ord avser detta det aktiva språkbruket texten ger uttryck för och får påståenden till att uppfattas som sanna. Vilket bygger grunden till de hegemonier som i ett större perspektiv kan kopplas till texten i helhet. Som en slutlig återkoppling till arbetets syfte kan därmed dessa hegemonier tolkas bidra till hur EU:s förhållningsätt till hållbar utveckling används som en maktdiskurs. Detta beskrivs bland annat genom konstruktionen av den goda identiteten Europa vilken är jämförligt med den diskursiva konstruktionen av nationalstaten (Jørgensen & Phillips 2000:163ff). Med denna snudd på nationalromatiska diskurs skiljs EU från omvärlden, där EU statuerar som ett gott exempel på framgång, goda sociala modeller, värderingar och dess miljöhänsyn vilket inifrån stärker bilden av de diskurser EU för som sanna. En form av ideologisk effekt vilken subjektet har svårt att ställa sig utanför och förmå betrakta kritiskt. Vilket vidare medför att subjektet omedvetet blir till en aktör och utövare av denna diskursiva praktik och bidrar till att upprätthålla den sociala ordningen. För vilket kan uppfattas som en form av diskursiv makt vilken EU utövar i detta dokument.
Vilket slutligen bidrar till att EU via dess ideologier inför en social ordning och legitimerar dess expansion och kontroll av andra samhällen, en form av diskursiv imperialism (Peet & Hartwick 2009:119).
47
6 Källor
Bartholdsson, Ö. Brandao, Jönsson, H. Brydolf, J. (2010). Mer kött och soja – Mindre
regnskog. (En rapport om svensk import från Brasilien: 2010:34). Stockholm: Swedwatch.
Cantarello, E. Newton, A,C. (2014). An Introduction To the Green Economy: Science, system
and sustainability. London, New York: Routledge.
Europeiska Gemenskapernas Kommission [KOM] (2005). MEDDELANDE FRÅN
KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET Gemensamma insatser för tillväxt och sysselsättning: gemenskapens Lissabonprogram. Bryssel: Europeiska
Gemenskapernas Kommission.
Europeiska Kommissionen [KOM] (2010). MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN,
Europa 2020. En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla. Bryssel: Europeiska
Kommissionen.
Europeiska Kommissionen [KOM] (2010). EUROPE 2020. A European strategy for smart,
sustainable and inclusive growth. Bryssel: Europeiska Kommissionen.
Europeiska Kommissionen (2015). Europa 2020.
http://ec.europa.eu/europe2020/index_sv.htm [2016-05-05]
Fairclough N, (1992). Discourse and social change. Cambridge: Polity Press. Fairclough N, (1995). Media discourse. London: Hodder headline group.
Galaz. V, R, Thorsell. J, (2001). Miljöpolitik utan plats för folket. Sveriges Natur, 12 november. Nr 2. http://www.naturskyddsforeningen.se/sveriges-natur/2001-2/miljopolitik-