Analysgruppens kärnuppgift

Frågor om närvaro och frånvaro i arbetslivet kännetecknas av en betydande komplexitet. Denna komplexitet leder till att samma samhällsfenomen – att stora grupper slås ut ur arbetslivet för att de inte kan leva upp till de krav som ställs – tar sig olika uttryck över tid. Utslagningen får stora välfärdskonsekvenser för både individer och samhälle. De sociala sammanhang som arbetet representerar är en avgörande del i de flestas tillvaro, samtidigt som mångas del-tagande i produktionen är avgörande för Sveriges framtida välstånd och tillväxt. Att säkerställa att alla i arbetskraften kan erbjudas ett för dem lämpligt arbete kommer alltid vara en av politikens största utmaningar. Med tanke på den demografiska utveckling som Sverige och de andra europeiska länderna har framför sig, blir denna utmaning än större. När en allt större andel av befolkningen kom-mer att vara ålderspensionärer och en allt mindre andel i förvärvs-aktiv ålder blir det avgörande att inte problematiken med ett minskat arbetskraftsdeltagande bland dem i arbetsför ålder för-stärks. För tillfället är det de ökade sjukskrivningstalen som är det största hotet mot ett högt arbetsutbud. Det är denna ökning som har föranlett denna utredning.

De mer konkreta hoten mot arbetsutbudet kan emellertid variera över tid. I slutet av 1980-talet och början av 1990-talet diskuterades

också sjukskrivningarna som ett problem. Vid denna tid uppfatta-des dock ökad korttidsfrånvaro som ett nog så viktigt problem som den ökade långtidsfrånvaron. Uppfattningen vid denna tid var att de ekonomiska drivkrafterna för individen var en av flera viktiga förklaringsfaktorer. Senare under 1990-talet sågs istället arbetslös-heten, eller mer exakt strukturarbetslösarbetslös-heten, som det stora problemet. Många ansåg vid denna tid att de arbetslösa inte hade tillräcklig utbildning eller andra förutsättningar att få de arbeten som förekom på arbetsmarknaden.

Under slutet av 1990-talet återkom frågan om de ekonomiska drivkrafterna i debatten, men nu istället i form av de sammanlagda marginaleffekterna som skapas av skatte-, avgifts- och bidrags-system. För vissa grupper, framförallt låginkomsttagare och barn-familjer, ansågs de ha uppnått en så hög nivå att de kan leda till att arbetsutbudet minskade.

Hur ett högt arbetsutbud kan upprätthållas i ett välfärdssamhälle är alltid och överallt en grundläggande fråga. Inför framtidens demografiska utmaningar borde möjligheten för alla att få och behålla ett arbete bli större, samtidigt som det för samhälls-ekonomins del också blir allt mer nödvändigt att så många som möjligt kan och vill arbeta. Här blir frågor om hälsa, fysiska och psykiska förutsättningar och individens kompetens viktiga. En annan fråga berör viljan till arbete. Vad gör att så många som möjligt ska vilja och ha lust att arbeta. För att få svar på dessa frågor krävs att kunskap från vitt skilda områden tas till vara och att man vågar dra slutsatser utifrån rådande kunskapsläge. Det finns ingen vetenskaplig disciplin som sitter inne med alla de teoretiska och metodologiska verktygen för att kunna studera denna fråge-ställning i hela sin bredd. Kunskap från till exempel national- och företagsekonomi, medicin, sociologi statsvetenskap, folkhälso-vetenskap, psykologi och epidemiologi kommer att behövas.

Att arbete, och därmed ett högt arbetsutbud, är den resurs som välståndet vilar på torde vara oomtvistat. De flesta myndigheter och forskare relaterar dock inte till arbetsutbudet eller samhälls-ekonomin som helhet utan ofta till ett eget mindre område. Inom detta område kan i många fall kortare arbetstider och ett minskat arbetsutbud vara ett svar på de konkreta problem som finns.

Myndigheternas mål är inte heller nödvändigtvis att utgå från arbetslinjen eller arbetsutbudet som helhet. Inom ramen för ett enskilt politikområde kan ofta god måluppfyllelse nås med metoder som tvärtom leder till ett minskat arbetsutbud.

Målen för myndigheterna måste, om de ska fungera i realiteten, vara konkreta för verksamheten och lätta att följa upp. Samtidigt leder denna fokusering till att det övergripande ansvaret för arbets-linjen kan gå förlorat. Sammantaget kan målstrukturen för myndig-heterna till och med fungera dysfunktionellt. Varje mål kan var för sig vara rimligt ur en arbetslinjeaspekt men sammantaget kan de verka i en helt annan riktning. Att konstruera mål som fungerar gynnsamt i ett övergripande perspektiv är komplicerat och kräver grundliga analyser. Fastställda mål kan ofta ha oförutsedda och ogynnsamma bieffekter. Det är därför viktigt att någon instans får som uppgift att fokusera på målstrukturens effekt på det totala arbetsutbudet och individens välfärd.

Analysgruppen bör få denna uppgift. Den får därmed ett visserligen mycket vitt samhälls- och kunskapsfält att bevaka, som dessutom kommer att skifta över tid. Men den får samtidigt ett grundläggande perspektiv som gör att den kan fokusera sina frågeställningar.

Ett flertal olika frågor är nära kopplade till frågan om arbetslinjen.

Det är utredningens uppfattning att allt det som framgår av ovanstående figur (och sannolikt ytterligare frågor) bör innefattas i

Arbete och hälsa

Drivkrafter Liv

spussel

Arbetsplats Värderingar

Dem ografi Hälsa och ohälsa

Arbetsma rknad

Sjukskrivnin g

Arbetslinjen

direktivens ord ”hälsa och ohälsa i arbetslivet”. För att kunna förstå vad som sker i samspelet mellan kropp och själ och arbetslivets villkor krävs kunskaper och information om många delar av det som konstituerar människors villkor. Dessa kunskapsområden bör dock studeras med utgångspunkt i arbetslinjen. De är i detta sam-manhang intressanta i den mån de påverkar arbetsutbudet i Sverige.

Genom att relatera frågan om arbete och hälsa till arbetslinjen blir det tydligare att det finns en avgränsning gentemot till exempel Statens Folkhälsoinstitut och Arbetslivsinstitutet. Det förra foku-serar folkhälsan, oavsett närvaro eller frånvaro, det senare fokufoku-serar arbetsmiljön och dess betydelse för folkhälsa, närvaro och frånvaro.

Dessa båda institut blir därmed viktiga inspelare till analysgruppen, som med arbetslinjen i fokus ändå har behov av fler perspektiv än folkhälsa och arbetsmiljö.

Under överskådlig tid kommer sannolikt hälsa och ohälsa i arbetslivet att vara den dominerande frågan med bäring på arbets-linjen. Och även om tyngdpunktsförskjutningar kommer att ske över tid kommer människors hälsa alltid att vara grundläggande för förmåga och lust att arbeta.

Utredningen väljer alltså arbete, hälsa och arbetslinjen som nav i analysgruppens uppdrag. Utan den grundläggande värdering som ligger i arbetslinjens hävdande blir det svårt att definiera såväl bredd som avgränsning i förhållande till utredningens direktiv.

Och även om arbetslinjen kan tyckas var en i samhället mycket brett omfattad värdegrund är det just därför viktigt att tolkningar och innebörd lyfts fram och diskuteras. Arbete, hälsa och arbets-linjen är ett viktigt område genom att arbete är en nödvändighet för välfärd, såväl individuellt som kollektivt. Men vi vill inte att män-niskor som är sjuka ska känna sig tvingade att arbeta utöver sin förmåga. I arbetslinjen ingår att lust, förmåga och en lagom dos nödvändighet för individen ska möta ett arbetsliv som förmår svara mot just det. För att ge den samlade bilden av hälsa och arbete är det enligt utredningens mening nödvändigt att utgå från och disku-tera arbetslinjen som värdegrund.