Andel arbetslösa 18-64 år 2019 - Vem är det här för ställe?

Figur 9. Ohälsotal (Karlstads kommun, 2020a)

Ohälsotal är ett mått på ohälsa och definieras som ”antal utbetalda dagar med sjukpenning, arbetsskadesjukpenning, rehabiliteringspenning, förtidspension, dividerat med befolkningen 16–64 år” (Karlstads kommun, 2020b). I Vålberg var detta tal betydligt högre år 2019 än i kommunen och riket som helhet (figur 9).

Sammanfattningsvis kan man säga att statistiken målar bilden av en ort med särskilda demografiska, ekonomiska och hälso- samt kompetensrelaterade utmaningar. Vi kan

konstatera att bilden stämmer överens med den utveckling som återges i uppsatsens bakgrund.

Till stor del kan uppkomsten av dessa utmaningar förklaras av de genomgripande

samhällsförändringarna modernisering, globalisering, teknologisk utveckling och resulterande konsekvenser som urbanisering och kompetensflykt i likhet med Hedlund (2017). Medan den här delen av uppsatsen drar åt realism kan jag förbereda läsaren på en utpräglat idealistisk utgångspunkt i efterföljande avsnitt, som är utformad som en berättelse där empiri och analys sammanvävs.

Ett besök till månen

Vi åker västerut på E18, mot solen som blänker på motorhuven och bländar en. Det är en majkväll runt klockan 18 en vardag och min bror styr av mot höger vid Björkåsmotet. Jag säger att han ska ta den vägen, för det var den vägen jag tog första gången jag åkte hit under min praktikperiod på Karlstads kommun och det känns naturligt så. Vi passerar

Lilllerudsgymnasiet och vidsträckta gröna jordbruksfält, tar oss över en bro och stannar sedan vid en stor byggnad på vänster hand. Det är Älvsbyhus, med sin blå logotyp på taket (figur 10).

Vålberg med omland Karlstads kommun Riket

Ohälsotal 16-64 år

2019

Figur 10. Älvsbyhus; Figur 11. Järnvägsstationen; Figur 12. Karlstads kommuns sol

Här tillverkades småhus åt resten av Sveriges befolkning, och även till Norges. Men inte till Vålbergs, för här byggs det inga hus längre sägs det. Verksamheten lades ned 2018 till

vikande efterfrågan och djupa suckar som hördes ända till nyhetsredaktionerna. Detta var den tredje i en serie nedläggningar som inbegrep Rayon och Moelven, och vilken framställdes varierande som den sista spiken i kistan eller blott ett mindre bakslag (Lindström, 2018).

Längre fram längs vägen finns flera andra mindre företagslokaler som badar i solen. Det är ingen aktivitet så här på kvällen. Men nog är det småföretagarnas strävanden som numer skapar sysselsättning, uppger en Vålbergsbo i Värmlands Folkblad (Lindström, 2018).

Vi har knappt kommit in i tätorten när vi på en kommunal skylt läser ”Välkommen till Vålbergs centrum. Här hittar du butiker, matställen och god service”. Det är ett mönster jag känner igen från andra mindre orter. Här finns en vilja att lyfta sina kvaliteter, som om det finns något eller någon att motbevisa. ”Är allting centrum?” frågar min bror. Längre fram, bortom företagslokalerna, stöter vi på den nedlagda järnvägsstationen (figur 11). Järnvägen byggd i slutet av 1800-talet löper från Göteborg till Falun via Kil, Sveriges största enskilda järnvägsprojekt (Riksarkivet, u.å.). Innan dess fanns det inte så mycket här. Stationen byggdes enligt utsago i sin tidstypiska form först långt senare, i samband med Rayonfabrikens

uppförande (Karlstads kommun, 2013). Tågen stannar inte längre här utan susar förbi oberört.

Det är här jag ser de första människorna i rörelse. Ett barn leker på asfalten och en lastbil lastar flaket med något som jag inte förstår mig på. Det är tydligt att lokalen idag används för ett annorlunda ändamål än vad den ursprungligen var tänkt för. Här finns en mängd villor av varierande storlek och underhåll, och det infinner sig en hemtrevlig känsla. Kanske är det för att jag själv kommer från en mindre ort och att det påminner om det.

Figur 13. Norsplan; Figur 14. Resecentrum; Figur 15. Gång- och cykelväg

Längre in i samhället iakttar jag en grupp motorcyklister som stannat till på Norsplan (figur 13). De har tydligen besökt Söta Saker, så vitt jag kan förstå en slags allt i allo-butik med tillhörande kafé som successivt absorberat de intilliggande verksamheterna. Det ter sig symptomatiskt på en avtagande kommersiell vitalitet som inte längre lämnar utrymme för specialiseringar. Just bristen på affärer och annan kommersiell service har lyfts av invånare som oönskvärt (Sörensen, 2011; Lindström, 2018). Solen närvarar i dag inte bara på himlen, utan figurerar även på skyltar i centrum för att erinra förbipasserande om den kommunala närvaron (figur 12). Vålberg var tillsammans med flera andra av Karlstads kommuns mindre tätorter del av en successiv upprustning av centrummiljön. I Vålbergs fall syns resultatet främst i området kring Norsplan, där man bland annat uppförde en ny bussomstigningsplats samt gång- och cykelväg (figur 13; figur 14; figur 15). Åtgärderna har sedermera varit föremål för diskussion: ”Vålberg kunde, vad Karlstad Kommun beträffar, lika gärna ligga på månen” skrev Peter Sörensen (2011, st. 6), en av Karlstads kommuns största kritiker.

Argumentet var att pengarna skulle ha gått till annat om Vålbergsborna själva hade fått bestämma, exempelvis det väl omtyckta badhuset. En skugga av tvivel kastas dock över detta av att intresseföreningen Norsbygdens framtid (2014) var inblandad i processen angående centrummiljön. De kommunalpolitiska utvecklingsförslagen fokuserade på ökad attraktivitet i centrummiljöer i syfte att underlätta för handel, som i fallet med Molkoms torg (se till

exempel Karlstads kommun, 2012). Även det initiativet var förankrat i lokalt engagemang (Pavlovic, 2012). Det råder med andra ord delade meningar om relationen till kommunen och var pengarna gör mest nytta, både bland ortens invånare och utomstående. Längre bort finns en pizzeria och åt andra hållet biblioteket och till sist det gamla blåvita kommunhuset. Luften rymmer här en doft av någon aromatisk maträtt som kommer från ett av byggnadens öppna

27 fönster. Det är tillsammans med vårdcentralen ytterligare exempel på fall där en central

allmännyttig institution kommit att användas för privata intressen.

Stökiga ungdomar

När jag går bakom kommunhuset uppenbarar sig Sjösalaparken intill Norsälven, där jag bland annat kan se stora öppna gräsytor, minigolfbanor och lekparker (figur 16). Jag har tidigare fått det beskrivet för mig dels som en omtyckt och naturskön mötesplats, dels som ett tillhåll för stökiga ungdomar när det inte finns andra ställen att vara på. Det är inga personer i rörelse nu förutom en ensam figur som står på fotbollsplanen längre bort.

Figur 16. Sjösalaparken; Figur 17. Vålbergsskolan; Figur 18. Sjösala fritidsgård

Just stökiga ungdomar har kommit att bli en tongivande del av berättelsen om Vålberg.

Förutom bråken på 90-talet var det år 2005 återigen dags för orten att bli omskriven i

kvällspressen, denna gång på grund av en ideologiskt motiverad attack i Vålbergsskolan (figur 15). Det var dåvarande rektorn som blev utsatt för misshandel av en grupp ungdomar då denne ska ha uttryckt sig illa om nazismen. Attacken framställdes som ett angrepp på demokratin och det öppna samhället. ”Det är dubbelt tragiskt att det här händer i Vålberg”

(Olander, 2005, st. 3) anmärkte rektorn, som uppgavs ha arbetat hårt med att bekämpa högerextremism på skolan. Tragiskt kanske dels på grund av händelsen i sig, dels för att det i andras ögon kan bekräfta bilden av Vålberg som en plats för främlingsfientlighet. Samtidigt finns det lokala organisationer som Refugees Welcome Norsbygden som försöker motverka den upplevt ökande vardagsrasismen (Strand, 2015). Kyrkans ungdomsgrupp har också lyfts som förkämpar för en omvandling av vad man kallar den rasistiska stämpeln (Hansens, 2012).

Men det är inte enkelt att bara vifta bort den image av social oro som omgett orten bland annat till följ av mediebevakningen. ”Det är svårt att tro att företag vill förknippas med orten

28 genom att etablera sig här. Villapriserna har rasat. Ungdomar från Vålberg har stora problem inne i Karlstad” (Brune, 1996, s. 70) uppgav en representant för Nätverket i Vålberg på 90-talet, i fråga om kvällstidningarnas rapportering. Huruvida analysen är korrekt kan vi lämna därhän, men det speglar åtminstone känslan av misströstan som fanns underliggande bland vissa Vålbergsbor. Det är tydligt att incidenterna kallar inre spänningar till förgrunden. Jag menar att botten i denna konflikt återfinns i en motsättning mellan å ena sidan en stängd och exkluderande tolkning av plats och en mer öppen och inkluderande sådan. I sin kärna är det en konflikt om identitet och vem som har rätt till platsen. Är det för vem som helst att komma utifrån, eller ska det lämnas företräde till de som redan finns här? ”Att jag hamnade i

skinnskallemiljön och den rasbiologiska miljön handlade väldigt mycket om att jag inte hade någon tydlig identitet” (Rotevatn, 2015, st. 2) säger en självutnämnd reformerad individ från Vålberg i en artikel tio år senare. Osäkerhet kring den egna identiteten är förvisso inte främmande för den som varit tonåring. Men Vålbergs historiska bagage som brännpunkt för rasistiska tendenser har påtagligt präglat vissa människors liv. När jag går genom

Sjösalaparken ser jag på andra sidan vägen Sjösala fritidsgård och öppna förskola (figur 18).

Från min tid på Karlstads kommun minns jag det som en väl omtyckt sådan, dit föräldrar enligt utsago åkte långväga för att lämna sina barn. Dörren står på vid gavel på ett inbjudande sätt. Jag minns att jag varit där inne förut, på ett kommunalt möte. Väggarna var då

dekorerade med välmenade budskap om allas lika värde.

En ständig förhandling

Jag och min bror diskuterar flera gånger under turen om hur bebyggelsen känns något utbredd och fragmenterad för att vara del av en förhållandevis liten ort. Avstånd känns långa med tomma ytor mellan områdena. Vi åker förbi Vålbergsskolan och några stora flerbostadshus mittemot den. Vägen leder upp till en höjd, med en stor öppen grönyta där man har skogen liksom in på husknuten. De små boendenas baksidor blickar ner från höjden (figur 19). Jag signalerar till min bror att stanna, så att jag kan ta en bild mitt från vägen. Några andra bilar kommer som tur är inte. Längre in i detta område ser vi ett antal särskilda små radhus på en fridfull gata (figur 20). Det är en sådan gata man kan föreställa sig som en fin plats att växa upp på, tänker jag. I övrigt är det i området uteslutande friliggande villor som syns.

Bebyggelsen i den här yngre delen av det som kallas för Åstorp uppfördes främst på 1960- och 70-talen (Hansen, 2012). Här finns exempelvis tidstypiska hem i ett plan med fasader i mexisten och fina trädgårdar som ser arkitektritade ut (figur 21).

Figur 19. Småhus; Figur 20. Radhus; Figur 21. Trädgård

Jag anmärker att husen med sina skolådeformer påminner om banken i Stöllet där vi växte upp och vi skrattar. Här på höjden infinner sig en känsla av ett så att säga ”lite finare”

bostadsområde, i princip avskilt från resten av samhället med skogen som isolerande

avgränsning. Endast en väg in och ut från övriga Vålberg, den andra leder ut till E45 som går ihop med E18 åt ena hållet och mot Sunne/Torsby åt andra. I anteckningar från ett möte mellan Värmlands Museum och Vålbergsbor lyfts Åstorp som ett omtyckt bostadsområde (Hansen, 2012). Man uppger vidare orten som lugn och trygg, med närhet till natur och till varandra (Hansen, 2012). Det är något svårt att förena den yttre bilden av Vålberg med det jag ser här och det som jag läser av vad Vålbergsborna själva säger. Den ter sig här är som en idyllisk plats som gör det lätt att förstå varför människor håller den så kär, och varför många är engagerade i föreningsliv som syftar både till bevarande av kulturhistoria och framtida utveckling. För många som bor i dessa lugna villaområden och ser det vardagliga livets gång, så att säga bortom den skrovliga ytan som presenterats för och förmedlas bland vissa

utomstående, så är detta ett hem med alla de positiva känslor som det innefattar. I en

insändare i Värmlands Folkblad skriver signaturen Kyrkoråd och anställda i Nor- Segerstads församling: ”När vi ser oss omkring i vårt sammanhang, Nor- Segerstads församling som ryms inom ramen av det vackra namnet Norsbygden, så är det med värme vi är delaktiga i gemenskapen” (2019, st. 2). Man är här tydlig med att lyfta känslan av trygghet och

tillhörighet som platsen förmedlar till människor. Som ofta i fråga om mindre orter uttrycks en förhoppning om ett blomstrande lokalsamhälle. Samtidigt finns det en underliggande oro:

”Framtidsvisioner, glädje och hopp finns. Men hand i hand finns också rädslan att återigen inte bli tagen på allvar och lyssnad på” (Kyrkoråd och anställda i Nor- Segerstads församling, 2019, st. 9). Man beskriver en känsla av en perifer existens där man riskerar att glömmas bort

30 eller på annat sätt marginaliseras av andra. Långt senare efter vår tur genom samhället tar nyfikenheten överhanden och jag postar ett inlägg på Jodel, en applikation för mobiltelefoner som ursprungligen utvecklades för studenter men som nu används som ett generellt anonymt diskussionsforum (bilaga 1). ”Vad tycker du om Vålberg?” skriver jag, med taggen #seriöst för att åberopa en av forumets regler om hjälpsamhet och relevans. Inställningen som framträder är generellt negativ eller likgiltig. ”Det är ganska deprimerande” och ”Mycket white trash” skriver en; en annan ”Hatar skiten borde brännas ner”. Den femte skribenten i ordningen tar en mer balanserad vy: ”Ingen. Jag har aldrig bott där eller vistats där längre tid”.

Den sjätte anmärker på att ingen är ute på kvällarna och att det är billigare jämfört med andra

”hålor” i Värmland. Jag gör inte något anspråk på detta som en korrekt bedömning av gemene mans tycke, men det ger åtminstone en inblick i hur vissa resonerar. Ytterligheterna i

diskursen är så vitt skilda att man får en känsla av att det handlar om flera olika platser. Och konceptuellt kan det sägas att så är fallet, då platsens innebörd tycks konstrueras på varierande sätt i olika sociala sammanhang. Vålberg har förvisso en bestämd fysisk lokalitet men dess platsidentitet är i en ständig förhandling i och mellan människor.

Skammen & stoltheten

Vi lämnar Åstorp och åker ut på E45 riktning söderut för att sedan ta in igen mot samhället.

”Vi måste se Folkets hus och badhuset” nämner jag, då jag känner till sedan innan att dessa två byggnader genererat diskussion. Jag vet det, för att jag arbetat i någon mån med

landsbygdsfrågor på praktiken på Karlstads kommun och att frågan då dykt upp. Precis innan det gamla industrispåret från Älvenäs pekar en skylt märkt ”Sim & Sporthall” mot vänster från genomfartsleden Långgatan. Det första som dock fångar uppmärksamheten är Folkets hus (figur 22). Vid första anblick en stor, ganska hårt åtgången byggnad som inte har varit öppen för allmänheten på över tjugo år (P4 Värmland, 2015). Det står lite bråte här och där samt ett och annat rostigt fordon. Med lite vilja kan man urskönja en på sin tid ståtlig mötesplats: ”Danser nästan varje helg, teatrar och biografer och ja… Det var på glansens dagar, nu är det förfallets dagar” (P4 Värmland, 2015, 0 m 33 s, min transkription) säger den sista föreståndaren i en intervju med Sveriges Radio. Det framgår av vissa Vålbergsbor att Folkets hus är att anse som representativt för Vålbergs historia (Hansen, 2012). Nu ter det sig som att naturen med ogräs och sly gärna vill återta denna historia. Nedlagda Folkets hus är i sig inte ovanligt, utan del av det större mönstret av förskjutning av befolkning och

sysselsättning från perifera områden (se Hedlund, 2017).

Figur 22. Folkets hus; Figur 23. Sim- och sporthallen

Även här speglar utvecklingen den i min hembygd i Nordvärmland vilket förstås inverkar på mitt synsätt och eventuellt gör mig mer sympatiskt inställd än någon som exempelvis växt upp i en expansiv stadsmiljö. Byggnaden har tidigare omskrivits i medierna, exempelvis i en artikel i Nya Wermlands-Tidningen (2012) med rubriken ”Vålbergsborna skäms över

förfallet”. I den beskrivs Folkets hus som en del av ett bredare problem med misskötta fastigheter som förtar ortens fina kvaliteter och ger en negativ bild av den. ”Välkommen till Vålberg, samhället som gud glömde” (Nya Wermlands-Tidningen, 2012, st. 4) anmärker en av de boende. När jag några dagar efter själva turen till Vålberg läser det skrattar jag lite. Inte för att ämnet är roligt i sig, utan för att uttalandet förkroppsligar en viss form av cynism som ofta florerar på landsbygden--det som Mattson (2010) beskrev som svartsyn när hon skrev om Filipstad. Forna föreståndaren beskriver gamla minnen av verksamheten i Folkets hus och en stor saknad (P4 Värmland, 2015). I sin grund handlar det om en längtan till den gamla goda tiden, när samhället var livskraftigt och mötesplatserna fyllda av människor i rörelse: ”Det här med gemenskapen, den finns inte längre kvar, runt omkring här liksom. Det har på nåt vis dött ut, allting här i Vålberg känns som det dör ut” (P4 Värmland, 2015, 1 m 8 s, min

transkription). Beskrivningar av en plats som fallit från nåd och långsamt går under är ett återkommande tema i den diskurs som rör Vålberg, likaså kampen mot vad som upplevs som orättvist negativa bilder av orten.

Intill Folkets hus breder sig en stor, i princip tom parkering i asfalt ut, och bortom den finns i sin tur sim- och sporthallen, i dagligt tal även känd som badhuset (figur 23). Den slår både mig och min bror som en anmärkningsvärt anonym byggnad, utan några identifierande skyltar eller logotyper på fasaden, som om den vill vara dold och utom räckhåll för klåfingrade element. Om Folkets hus är en källa för klander, så är sim- och sporthallen ett föremål för

32 glädje och förknippat med det som uppfattas som bra med Vålberg. År 2015 firade byggnaden 50 år och verksamheten beskrevs som mycket omtyckt av Vålbergsborna (Nya Wermlands-Tidningen, 2015). Den har även karakteriserats som en värdefull mötesplats som människor i alla åldrar besöker (Hansen, 2012). År 2011 hotades dock badhuset av nedläggning av Karlstads kommun. Det var del av vad som har kallats för värmländska kommuners nästa stora dilemma, där gamla badhus med renoveringsbehov uppges ha ansträngt den kommunala budgeten och varit föremål för eventuell rationalisering (Strand, 2019a). Samtidigt har just renovering av simhallen varit ett av de mer tongivande önskemålen bland Vålbergs invånare, varför frågan blivit kontroversiell (Strand, 2019b). Efter att nedläggningshotet uppdagades beskrev Norsbygdens framtid (2014) att ”oron märktes starkt över hela bygden”.

Debattartiklar skrevs och en manifestation genomfördes, där badhusets betydelse för orten underströks och förslaget tolkades av vissa som ett svek mot Vålbergsborna: ”Vreden och upprördheten är stor bland Vålbergsborna idag, det kan jag säga utan överdrift” (Warholm, 2011, st. 9). Kanske mest upplysande är diskursen där den synliggör badhusets symboliska värde:

För mig som Vålbergsbo är det helt obegripligt hur förslaget över huvud taget kan ha kommit fram. Vålberg är en ort som drabbades hårt av nedläggningen av Svenska Rayon. Bankkontoren har stängs [sic], bankomaten har tagits bort och flera affärer har försvunnit. Trots detta har inte kämpaglöden hos ortens befolkning slocknat. Det finns en stolthet över att bo i Vålberg.

(Warholm, 2011, st. 1)

På så vis framträder hur en presumtiv nedläggning av badhuset ses som så att säga den sista droppen i en längre kedja av händelser som drabbat Vålberg. Utmaningarna som beskrivs utgör här något som görs mot Vålberg, och konflikten om badhuset specifikt förstås som en attack mot invånarna och en kamp om bygdens överlevnad. Ett vi och dom-perspektiv tar återigen form mellan Vålberg och Karlstads kommun som uppges kosta på sitt eget badhus i Karlstad på bekostnad av Vålberg (Warholm, 2011). För tillfället förefaller det emellertid som om diskussionen avtagit och att sim- och sporthallens vara eller icke vara blivit en fråga som lämnats oavgjord tills vidare. Vi tar vårt avsked och svänger runt på parkeringen för att slutligen bege oss ned mot Älvenäs industriområde.

I skuggan av giganter

För att komma till det gamla industriområdet tar vi söderut mot Vänern på Älvenäsvägen. E18 ramar in vår entré med en hög viadukt som vi passerar under. Längre bort skymtar de

33 byggnationer som återstår av Svenska Rayons fabrik, nu mer anpassade till bland annat

industrihotell där lokala företag kan hyra in sig (figur 24).

Figur 24. Älvenäs industrihotell

När vi kommer in på området är det lite som att resa tillbaks i tiden, till det epicenter där Vålbergs skapelseberättelse skrevs. Det är en mäktig byggnad som tornar upp sig som ett monument över oss, till en tid då modernitetens löften om det stora samhällsbygget och människans herravälde över den naturliga världen fortfarande låg inom räckhåll. Under sin

In document Vem är det här för ställe? (Page 29-42)