Andra akten fördjupar pjäsens konflikter och leder fram till den första ordentliga
urladdningen. Parallelliteten mellan Martin och David markeras samtidigt som skilllnaden i livssituation ger far och son olika strategier. Pjäsen alternerar mellan dessa två rollgestalter när den steg för steg fördjupar expositionens konflikter.
Akten börjar med att Martin står vid spisen och lagar mat. Han försöker
upprätthålla familjefasaden. Akten slutar med att David symboliskt bränner det gemensamma projektet i lågorna när han kastar ölkassans sedlar i spisen. Både Martin och David möter makten och våldet i familjesystemet och råkar ut för nederlag. Martin förlorar resterna av den faderliga auktoriteten. Davids autonomi och val av livsföring underkänns. Båda ska inordnas i familjens heteronormativa mönster. Normaliteteten upprätthålls till varje pris. När inte Martin och David omedelbart anpassar sig så hotar våldet. Martins och Davids ursinne och förtvivlan riktar sig främst mot Elin. Hon är den som bär ansvaret och blir den yttersta måltavlan för deras frustration. George framträder som hennes hantlangare.
Martin och drickandet.
Spelet inleds i en forcerad stämning. Martin har tagit på sig kockrollen och ordnar lunch till familjen. Han håller upp en fasad men har börjat dricka. Spriten hjälper honom med
livslögnen. Martin rekapitulerar barndomens trauma om fadern som agat och varit en tyrann, men som hamnar i fängelse och kommer knäckt tillbaka. Norén ger Martin en extremt lång monolog för att vi ska lära känna hans förhistoria ordentligt. Publiken blir vittne till hur Martin tar roller och uppträder inför en tänkt publik: inför personalen på systembolaget, inför hotellpersonalen, inför familjen. Det är maskeraden som exponeras. Han intalar sig själv att allt är bra. Episoden när han beställer sprit från systembolaget växer till en scen i scenen. Ett suveränt skådespeleri tycker han själv där han tar rollen av den lättsamme men effektive källarmästaren som hanterar spriten med lätt hand och dessutom framhåller sitt lyckade familjeliv genom att prata om sin son David. Efteråt är han nöjd, sätter på sig kavajen och
speglar sig. Spegeln understryker teatraliteten i pjäsen. Pjästexten visar gång på gång hur aktörerna agerar inför sig själva, medspelarna och publiken. Det är den dubbla blickens estetik. Både Martin och David har ett intensivt förhållande till spegeln, men medan Martin utnyttjar den för bekräftelse så har den en ifrågasättande roll för David.
Hela rollspelandet turneras på ett komiskt vis när Martin har fått lunchen färdig.
I fyllan serverar han maten direkt på bordsskivan istället för på tallrikarna. När han upptäcker sitt misstag sveper han ogenerat ner maten i stekpannan igen. Det är en scen som i sin
omedelbara komik kunde vara hämtad från en Chaplinfilm. Effekten på publiken blir ett befriande skratt. Pjäsen glider mellan inlevelse och distans.
Heteronormativet – homosexualitet
Huvudkonflikten mellan heteronormativitet och homosexualitet fördjupas under andra aktens gång. George kommer in från mekandet med motorcykeln och granskar Martin noggrant.
George inkarnerar den hegemoniska maskuliniteten. Han har gjor militärtjänsten med uppenbar framgång och är fysiskt stark. Georg har motyrcykel, bil samt flickvän. Martin, däremot, beskriver öppet sina tillkortakommanden på den maskulina arenan. Han försöker inte vara någon machoman. När Martin var 16 år gick han till sjöss. För många skulle det kunna vara en pojkdröm, men för Martin var det en mardröm. ”Det var fruktansvärt. Jag trodde jag skulle dö flera gånger om…” (s.54) Martin erkänner sin rädsla och avstår från den maskulina fasaden. Kontrasten till George som tittar föraktfullt på honom kan inte vara större.
Georges agerande i det följande går ut på att desavouera Martin för att han inte är en riktig man. Martins drickande är det som utlöser våldet. George brusar upp och snart ligger Martin hjälplös på golvet. Föraktet för den svage är tydligt. Martin har förlorat sin delaktighet i den manliga gemenskapen eftersom han är svag, inte tål någon sprit och dessutom börjar gråta.
George drar Martin i håret och säger: ”Du är ju ingen karl.” (s.56) Hela scenen står under överinseende av Elin som inte alls försöker hindra våldet. Tvärtom stänger hon fönstret så att inte grannarna ska höra Martins rop på hjälp. Medvetenheten om blicken utifrån är tydlig.
Istället är det publiken som får agera ställföreträdande grannar.
Scenen har även en tydlig referens till August Stindbergs Fadren.
Grundkonflikten är också där uppfostran av ett barn. Ryttmästaren vill skicka dottern Berta till staden för att undvika moderns skadliga uppfostran. Laura motsätter sig detta och så är
könskriget igång. Strindberg liksom Norén utmålar kvinnan som hård och principfast medan mannen är mjuk och känslomässig. Likheterna mellan ryttmästaren och Martin är slående. De är veka, ångestladdade och nervösa personer som till sist faller till föga och gråter. Kvinnorna i de båda pjäserna får sina män slagna till golvet och berövade husets nycklar. Sedan är de själva vid makten. Men när Strindberg kallade sin pjäs för ”Natualistiskt sorgespel” så lämnar Norén den strikta realismen bakom sig. När Martin berövats nycklarna så utför George, Elin och David ett sång –och dansnummer:” No, no they can‟t take that away from me” (s.59).
Sång -och dansscenen bryter identifieringen med karaktärerna. Våldsamheterna lättas upp.
Själva teatraliteten stryks under med tjocka streck för Lars Norén glömmer aldrig den dubbla blicken. Det är distansering, parodi och mimikry.
Fiktionaliteten och rollspelandet markeras även av den drömscen som följer när Martin har blivit nedslagen. Det förefaller som om tanken på en annans blick är utlösande för Davids fantasier. Scenanvisningen beskriver scenen på följande sätt.
(David tycker att han själv ligger på golvet som Robert Ryan i ”Knockout” och stirrar upp på George som slagit ner honom och står och väntar på honom –sidenbyxor, tunga händer i boxningshandskar. George står med ryggen mot publiken, David stirrar upp på hans ansikte. Repten till en ringhörna. Gerorge vänder sig om, har väldig blottad erektion.) (s.59)
Scenen berättar dels om Davids identifikation med fadern, dels om sexuella fantasier initierade av våldet. Sexuell upphetsning i kombination med dominans och underkastelse kommer sedan att vara ett vanligt motiv i Norens pjäser som t.ex Blod.
Fastän Martin är fysiskt helt underlägsen sin son är han modig. Han vägrar i det längsta att släppa ifrån sig nycklarna. Han har en viss självrespekt och sätter sig till motvärn mot George trots att han gråter och blir misshandlad. Martin ber om hjälp, om ömhet men ingen kommer till undsättning. Då börjar även David gråta.
Pjäsen parallelliserar far och son. Det är inte fråga om någon rivalitet om Elins kärlek. Istället är hon deras gemensamma fiende. Martin och David fyller inte ut den
hegemoniska maskulinitetens position, och det provocerar. De redovisar sin känslor och skäms inte för svagheten. Martin säger i sin nöd: ”Finns det ingen som kan hjälpa mig(…).”
(s.59) Ett par repliker senare säger David: ”Kan ingen hjälpa mig, kan ingen hjälpa mig-.”(s.
60) Hatet mot Elin för hennes hårda regemente slår över i misogyna repliker från både far och son. Det är attacker inte bara mot hennes person utan också mot hennes kön. Först ut är
Martin som kallar Elin ”din hårda fitta”(s.61) Mot slutet av akten när David tappar
koncepterna och är ställd mot väggen liksom Martin kommer också hans replik till modern:
”Jag hatar dig.(---) Nu är det bäst att du aktar dig din gamla fitta(…).” (s.74f)
Om aktens första brännpunkt ligger i nedslagninen av Martin ligger den andra brännpunkten på Elins och Davids konfrontation. Elin och George har kommit överens om att David ska gå till sjöss för att bli karl. Pjäsen parallelliserar här uppenbart Martins erfarenhet med David. I likhet med Martin ser David på sjömansyrket med avsky och förskräckelse.
Men Elin reflekterar inte ett ögonblick över detta. Hon vill göra karl av sin son. Homofobin är manifest. Insinuant förhör hon sig om ”han”. Davids homosexuella vän har komit åter till orten. Vännen och det egna hemmet är en skadlig miljö för David. Hon är rädd för
feminiseringen (fadern) och homosexualiteten (vännen) men det hela är så tabuisreat att hon inte kan inte säga det rakt ut. Hon urskuldar David genom att säga att det inte är hans fel - utan faderns. Sjömanslivet ska hjälpa honom till intresse, styrka och stadga. Akten kan inte sluta med något annat än en total konfrontation. David hämnas på Elin genom att bränna sedlar ur ölkassan i Agaspisen öppna låga.