Andra normativa mönster kan förekomma inom jordbruksarrenden

Viss kritik som har förts fram mot jordbruksarrendet skulle kunna kopplas till andra normativa mönster, som för närvarande inte utgör det normativa grundmönstret inom jordbruksarrendets lagstiftning. Vissa remissorgan har uttryckt önskningar om större avtalsfrihet mellan parterna till ett jordbruksarrende, där parterna ska kunna avtala bort besittningsskyddet utan att dispens ska krävas och istället göra frivilliga överenskommelser som passar parternas avsikter vid avtalets ingång. Även om avtalsfrihet i viss mån ingår i det dynamiska mönstret, kan det även utgöra ett självständigt mönster. Just större avtalsfrihet, motiverad genom att jordbruket i modern tid oftast bedrivs mellan parter som är att betrakta som egenföretagare med relativt jämn styrka sinsemellan, är också något som vissa

remissorgan har önskat.

Det kan samtidigt konstateras att de normativa mönster som kan finnas inom jordbruksarrendens lagstiftning inte behöver vara exakt samma som finns inom

67 synsätt där en hyresgäst eftersträvar ett skydd för sin etablerade position, medan hyresvärden eftersträvar en större portion marknadsdynamik med fler möjligheter att genomföra

förändringar. Sådana förhållanden kan kräva en större mängd ingripande lagstiftning som skyddar en mer underlägsen part. Detta synsätt behöver inte fungera lika väl inom

jordbruksarrendets partsförhållanden. Det har av vissa remissorgan konstaterats att jordbruket har genomgått förändringar genom de avregleringar som skedde under 1980-talet och EU- inträdet under 1990-talet, samtidigt som lantbrukare i allmänhet kan betraktas som mer oberoende egenföretagare än dåtidens småskaliga arrendatorer. Det kan vara värt att ställa frågan ifall den moderna tidens lantbrukare som oberoende näringsidkare, vilka rimligen kan förväntas veta vad de ger sig in på, ännu behöver ingripande lagstiftning i form av ett

tvingande besittningsskydd vid sidoarrenden över viss tid eller om det går att låta parterna göra fler frivilliga överenskommelser. Ifall båda parter inom avtalet är verksamma inom samma näring kan det även innebära att konflikten mellan parterna inte blir riktigt densamma. En bostadshyresgäst har inte alltid samma intressen och målsättningar som hyresvärden, medan det i ett jordbruksarrende mycket väl kan förekomma att båda parter är jordbrukare som båda har ett likadant intresse av samma mark. Samma bit jordbruksmark kan erbjuda samma saker, exempelvis odlingsyta och inkomstmöjligheter, åt både jordägare och arrendator. För bostadshyresrätter kan konflikten vara mer asymmetriskt upplagd: hyresvärden kanske främst ser inkomstmöjligheter där hyresgästen ser möjligheten att uppfylla ett viktigt personligt behov. En sådan skillnad i intressekonflikter kan frambringa helt andra behov inom respektive lagstiftning, med andra normativa mönster som följd.

Att båda parter kan ha samma intressen innebär också att det dilemma som konstateras i förarbetena till JB blir uppfyllt. En åtgärd som i sig tycks vara fördelaktig för en part och dennes etablerade position, behöver inte alltid bli fördelaktig. Ett starkt skydd för en etablerad position som i sig kan ses som gynnsamt för en arrendator kan även ge motsatt effekt och missgynna arrendatorerna ifall jordägare blir tveksamma till att arrendera ut jord. Den etablerade positionen kan även vara ett starkt intresse från jordägarens sida: denne vill ju kunna förfoga över sin jord utan att riskera att besittningsskyddet sätter äganderätten ur spel. Det är därmed möjligt att det kan förekomma situationer där båda parter egentligen vill behålla de redan etablerade positionerna. Det är minst lika möjligt att det förekommer situationer där två olika etablerade positioner hamnar i konflikt med varandra. Arrendatorns etablerade position kan ju, som lagstiftningen redan beaktat, hotas antingen av jordägarens egenintresse eller av samhällets förändringar. Jordägarens etablerade position kan minskas

68 genom att denne saknar möjlighet att åberopa effektiva besittningsskyddsbrytande grunder mot en arrendator som därmed kan förlänga sitt avtal så länge denne vill. Denna konflikt mellan etablerade positioner blir särskilt påtaglig när det gäller ett sidoarrende där en

upplåtelse sker av temporära skäl, men där en senare obillighetsprövning kanske cementerar ett avtalsförhållande under längre tid.

Vid en jämförelse med Christensens analys av etablerade positioner inom bostadshyresrätter framstår det alltså som om det kan skapas annorlunda normativa mönster inom

jordbruksarrenden, inte minst i form av två olika skydd för etablerade positioner. Utifrån förarbetenas uttalande kan skyddsvärdet för dessa positioner betraktas som lika höga, eftersom en alltför stor inriktning på arrendator eller jordägare kan innebära att båda parter undviker att använda arrendeformen för markupplåtelser. De inlämnade remissvaren indikerar att det finns flera mönster med samma drag av skydd för en etablerad position, men som utgår från två olika parter: arrendatorn och jordägaren. Det är även möjligt att det finns andra fristående normativa mönster, såsom avtalsfrihet eller jordbruksnäringens effektivitet, som också kan hamna i konflikt med både det marknadsdynamiska mönstret och skyddet för en etablerad position. Skyddet för en etablerad position utgör helt klart ett av grundmönstren inom jordbruksarrendets lagstiftning och kan även anses vara det mönster som präglar lagstiftningen till största delen.