University of Victoria, Vancouver Island, juni 2009. Dagboksanteckning: Vi anlände på kvällen efter tjugo timmars resa. I våra kroppar var det mitt i natten. Vi hade ingen mat och affärerna var stängda. Men vi hade en hel flaska med whisky och en med mörk kubansk rom. Överallt i det fallande mörkret fanns kaninerna: svarta, gråa, vita med fläckar. Stora lata kaniner och små snabba skuttiga. En del låg på magen och åt gräs. Andra stod på bakbenen och observerade omgivningen nervöst. Är de utsedda att ha vakten, undrade jag, eller är det en personlighetsfråga? Är vissa kaniner räddare än andra av naturen, eller är det en fråga om livserfarenhet?
När en vattenspridare satte igång på en av de andra stora, välklippta gräsmattorna på universitetsområdet var det en – bara en – kanin som rusade iväg som om döden var efter honom. De andra klippte inte ens med öronen. Vi skämtade om att det måste vara en kanin med dåliga erfarenheter av sprinklersystemet. Att det var en traumatiserad kanin. Mellan oss låg allt det osagda medan vi pratade bort halva natten. Tröttheten en njutning nu när sängarna fanns inom räckhåll. Sam- hörigheten. Främlingskapet. Och kaninerna som droghallucinationer överallt i mörkret.
På morgonen – väldigt tidigt, men i våra kroppar var det middags- tid – när vi gick för att leta efter cafeterian och få vår frukost, såg vi de ytterst påtagliga bevisen för att kaninerna inte var hallucinationer: kaninpluttar i massor. Känslan av att vara i otakt med tiden. Hungern som blivit abstrakt i avsaknaden av mat. Den intensiva närvarokänslan i att vara borta, borta från det vardagliga. Och hela tiden levde de sina liv på gräsmattorna, kaninerna, helt oberoende av människorna som promenerade och pratade och gick hit och dit.
Jag kom att tänka på kaninerna i Victoria när jag läste Anna Höglunds bok Om detta talar man endast med kaniner från 2013. 2009 var vi en grupp från Mälardalens högskola som var i Kanada på en ekokritisk konferens, med temat ”Island Time: The Fate of Place in a Wired, Warming World”. Kaninerna var förvildade tamkaniner som släppts lösa eller rymt från stu- denterna och som sedan etablerat sig på universitetsområdet i massor.
Höglunds bok, som nominerades till Augustpriset hösten 2013, lanse- ras som en bok för åldrarna 9-12 men är, som jag uppfattar den, en bok
för alla åldrar. Temat är högst allmängiltigt, men kanske extra aktuellt om man är ungefär tretton år, som huvudpersonen i boken: en känsla av annorlundaskap och utanförskap och en upplevelse av att stå vid sidan av sig själv. Den introvertes längtan efter, och motstånd mot, gemenskap med andra människor skildras också. I det följande gör jag en tentativ, ekokritiskt inspirerad läsning av Höglunds poetiska bilderbok om en hy- perkänslig ung kanin/människa.
Sambandet mellan boken och kaninerna i Victoria kommer möjligen också att klarna.
Kaninskapet
Texten i Om detta talar man endast med kaniner är knapp och poetisk och mycket av berättelsen finns i bilderna, som i en kombination av olika tekniker avbildar en mörk och ganska ödslig värld, mestadels bland höga hus, rykande skorstenar och t-banestationer. Eftersom bilderna är en så viktig del av berättelsen blir också den miljö och de karaktärer de avbildar avgörande för tolkningen av den. I texten möter vi kaninens egna tankar i jagform, och boken inleds med orden: ”Jag kom till världen en vårdag för tretton år sedan. Jag ångrade mig nästan genast” (Höglund 2013, opagine- rad). Bilden på samma uppslag visar en mänsklig mamma och pappa – och mellan dem en vit kaninunge med hängande öron. Det blir redan i bokens början tydligt att jaget uppfattar sig själv som annorlunda och skilt från resten av familjen, från resten av mänskligheten. Detta annorlundaskap får sitt uttryck i att jaget avbildas som en kanin.
Djurkaraktärer är förstås ingenting ovanligt i barnlitteraturen. Ofta är djuren i barnlitteraturen påtagligt mänskliga, de bär kläder, talar och tän- ker, bor i hus och beter sig precis som människor. I Höglunds bok är emel- lertid det här motivet inverterat och problematiserat: djurkaraktären står för det annorlunda, icke mänskliga, det som jaget uppfattar som onormalt hos sig själv. Samtidigt står kaninskapet för det grubblande, känsliga och filosofiska – det man kan uppfatta som något som i själva verket definierar det mänskliga.
Känslan av avskildhet från mänskligheten blir paradoxalt nog tydlig i och med att kaninskapet också kan anas hos andra karaktärer. Jagets mor- far, som är en lyssnande, inkännande karaktär som jaget kan tala med, blir alltmer kaninlik under deras samtal. Det som i den första bilden på morfar ser ut som en lång frisyr liknar ett par sidor senare alltmer ett par kaninöron. ”Förvandlingen” börjar när jaget plötsligt får en insikt:
När vi var på väg ut hände en konstig grej. Det varade bara i typ tre sekunder och man kan lätt bortförklara det med att jag inbillar mig saker eller att det bara var en känsla. Men jag vet att det betyder något. Jag såg mig själv när jag råkade möta morfars blick. Eller rättare sagt: vi var samma. (Höglund 2013)
Det är kaninen i sig som jaget ser i sin morfar – det där annorlundaskapet, känsligheten. Det är den igenkänningen som i fortsättningen syns på bil- derna av morfar.
Kaninens förhållande till sin mamma är inte lika självklart. På bilderna är mamman alltid allvarlig och hennes ansikte är slutet, till skillnad från pappan som åtminstone på den första bilden ler glatt. Mamman är också den som säger åt jaget att inte vara så känslig, med bortvänd blick och stängt kroppsspråk. Hennes hår är svart, men det liknar på alla bilderna faktiskt också ett par långa hängande kaninöron. Möjligen är mamman också en av de grubblande, en av kaninerna bland människorna? Kanske är detta något som jaget inte riktigt medvetet har upptäckt men som sig- naleras med hjälp av de antydda öronen?
Även hos jaget kan kaninskapet vara starkare eller svagare på bilderna. I alla bilder utom en går jaget upprätt på två ben och har en mänsklig kroppsform. Det är ansiktet och öronen som gör karaktären till en kanin. På en enda bild är det naturalistiskt avbildade kaniner, och det är en bild som kan uppfattas som en drömbild. Den föreställer en vuxen kanin med en kaninunge mellan framtassarna. De ligger omgivna av färgglada bok- märkeslika blommor och fåglar och i övre vänstra hörnet finns en bande- roll med ordet ”Mamma” i sirlig skrivstil. Texten lyder: ”Ibland drömmer jag om att höra ihop. Hur vet man, hur det borde ha varit?” (Höglund 2013). Det är en dröm om att ha blivit född till en mamma som är likadan som jaget själv – men som prövas ovan, kanske är jaget och mamman mer lika än vad det i förstone verkar? I de övriga bilderna skiftar också kanin- attributen: ibland har kaninen nos och små runda ögon, på vissa bilder har den mänskligt mandelformade ögon och vad som mer liknar en näsa än en nos. På alla bilder som visar kaninen i nutid bär den röda sneakers men bara stiliserade vita kläder.
En annan känd kaninberättelse, som förefaller stå i ett intertextuellt förhållande till Höglunds bok, är Beatrix Potters illustrerade berättelse
Peter Rabbit från 1902. Potters berättelse är förstås, åtminstone till ytan, en
mer idyllisk och oförarglig skildring av en liten olydig kaninunge, men det finns vissa drag som är gemensamma mellan den berättelsen och Om
detta talar man endast med kaniner. Ett sådant drag är att Peter beskrivs som
annorlunda än sina syskon och har ett komplicerat förhållande till sin mamma. Men ett kanske viktigare gemensamt drag är hur kaninskapet tecknas i de båda berättelserna. Också i Peter Rabbit skiftar det mellan ett naturalistiskt återgivet kaninutseende och en mer antropomorf bild av kaninen. I nästan alla bilder där det finns en människa med är Peter tecknad som en ”riktig” kanin, utan kläder och skuttande på alla fyra. På andra bilder, utanför människornas sfär, går han upprätt och är på- klädd. Detta förklaras i historien med att han förlorar sina kläder när han jagas av Mr McGregor, men får effekten att Peters kanindrag förstärks i sällskap av människan och försvagas när han är ensam eller bland de
andra kaninerna. Människan i berättelsen bryter så att säga fiktionen, där kaninerna har kläder och går upprätt.
På ett liknande sätt skiftar kanindragen hos jaget i Höglunds bok med omgivningen: från ett nästan helt mänskligt utseende ensam eller med an- dra karaktärer som kanske också är kaniner, morfadern och mamman, till ett mer naturalistiskt kaninutseende tillsammans med andra människor. På en bild från klassrummet, där de andra barnen ser ut som vilka barn som helst, sitter jaget i sin bänk med komplett kaninutseende, med nos och tassliknande händer och bara de röda skorna som mänskligt attribut. I Höglunds bok understryker förstås detta den känsla av utanförskap som växer med antalet ”vanliga” människor runtomkring. Men det finns också en viktig skillnad mellan Om detta talar man endast med kaniner och Peter
Rabbit: i Potters berättelse handlar det om en kanin som ibland liknar en
människa, och i Höglunds berättelse är det en människa som ibland liknar en kanin. Hur kan denna skillnad förklaras?
I sitt översiktsverk över ekokritiken som humanvetenskaplig ström- ning, Ecocriticism från 2012, visar Greg Garrard på olika sätt att represen- tera djur i litteratur och andra kulturella uttryck. I sin typologi särskiljer han framställningar som betonar likheten, ”likeness”, mellan människa och djur, den metonymiska, från framställningar som betonar skillnaden, ”otherness”, mellan människa och djur, den metaforiska. På den metony- miska sidan går skalan från antropomorfism, ”animals-to-humans”, det vill säga människoliknande djur, till zoomorfism, ”humans-to-animals”, det vill säga djurliknande människor (Garrard 2012, s.153). I dessa termer skulle skillnaden mellan den traditionella barnbokens djur – till exempel Peter Rabbit – och Höglunds kanin då kunna beskrivas som skillnaden mellan en framställning av antropomorfa djur och zoomorfa människor. I de traditionella barnböckerna är djuren antropomorft framställda, som djur ”förklädda” till människor. De agerar som människor och tillskrivs mänskliga egenskaper, alltifrån fabelns listiga räv till filmens dansande pingviner. I Om detta talar man endast med kaniner är det snarare fråga om en zoomorft framställd människa, alltså en människa ”förklädd” till ett djur.
Zoomorfismen förknippas ofta med negativa skildringar av det ”dju- riska i människan”, som vilt och ociviliserat, något människan borde ta avstånd från (Garrard 2012, s. 161). I Höglunds bok är framställningen an- norlunda. Huvudkaraktärens zoomorfa kanindrag tjänar visserligen till att visa hur annorlunda och ickemänsklig kaninen i berättelsen känner sig. Samtidigt råder det ingen tvekan om att det är en människa det handlar om. ”Egentligen gillar jag andra människor”, säger jaget exempelvis på ett ställe. Kaninen känner sig bara inte hemma i människornas sällskap. På så sätt markerar kanindragen också något exklusivt, något bortom de vanliga människornas horisont, en känslighet som de avtrubbade män- niskorna inte har. I boken beskrivs denna förmåga bland annat som en extremt god hörsel: ”Jag hörde för bra helt enkelt. Inte bara med öro- nen, utan med hela min varelse” (Höglund 2013). Som jag visat ovan så
är kaninen inte helt ensam om dessa kanindrag, morfadern och möjligen mamman har dem också. När jaget förstår att det som skaver är känslan av meningslöshet så formuleras detta i termer av något som ”andra kani- ner före mig hade känt” och i detta kan jaget finna en gemenskap. Jaget räknar sig alltså både till människorna och till kaninerna och vill känna gemenskap med båda.
På den metaforiska sidan i Garrards typologi, som alltså betonar skill- naden, ”otherness”, mellan människa och djur, går skalan mellan ”denigra- ting/reductive otherness” (degraderande/reducerande annorlundaskap) och ”numinous otherness” (hemlighetsfullt eller ofattbart annorlundaskap). Det är denna andra ände av skalan som är intressant för läsningen av Om
detta talar man endast med kaniner, eftersom kaninskapet också är en metafor
för avskiljandet av jaget från mänskligheten. Detta markeras med djur- utseendet, som jag tolkar det i avsaknad av annat möjligt sätt att förklara det. Annorlundaskapet betecknas alltså av att det är så hemlighetsfullt och ofattbart att det är svårt att gestalta på något annat sätt än genom djurmetaforen.
Kaninskapet fungerar därför, menar jag, i text och bild både som en
metonym: djuret som representant för en djupt mänsklig företeelse, käns-
lan av utanförskap och stor känslighet, där människan liknas vid ett djur – och en metafor: djuret som markör för avskildhet från mänskligheten, en ”numinous other” (Garrard 2012, s 167). Höglunds bok befinner sig således i en litterär tradition av djurframställningar, samtidigt som hon överskrider och omformar den traditionen genom den problematiserade och komplexa framställningen av kaninen/människan.
Platsen
Som nämndes ovan så är också miljön på bilderna viktig för tolkningen av berättelsen i Om detta talar man endast med kaniner. De allra flesta bil- derna skildrar en stadsmiljö, interiört eller exteriört. På utomhusbilderna är staden karg och hård, byggnaderna är höga och skorstenarna spyr ut rök. En av de mörkaste bilderna föreställer kaninjaget, med ryggen mot betraktaren, i en gråkall, vintrig stadsbild, som ser skräpig, hård och trist ut. Texten lyder:
Vissa dagar är världen så skrämmande att jag inte vågar lyfta blicken från marken. Vad som helst skulle kunna hända bara jag går över golvet för att tända lampan. Vissa dagar har jag en stor gaffel inkörd i magen som vrider om tarmspaggetin. Vrid, vriid. (Höglund 2013).
Den bilden står i kontrast till ett uppslag ett par sidor tidigare, där jaget också befinner sig utomhus vid en väg, men stående i ett gräsbevuxet dike och med träd i fonden. På nästa bild är jaget på väg mot ett hus, kanske hemmet, i en grönskande trädgård. Texten här är dock nästan lika dyster:
Jag minns exakt i vilket ögonblick det stod klart för mig att det fanns ett ord för det jag allt oftare kände. Jag stod och tittade ner i ett dike. När jag tittade upp stod det skrivet över hela alltet: meningslöst. Allt är meningslöst. Det var hemskt, men samtidigt skönt, att det fanns ett ord för det. Andra kaniner före mig hade känt samma sak och gett det ett ord. Det är nästan som ett slags gemenskap. (Höglund 2013)
Skillnaden mellan uppslagen är, i min tolkning, att då jaget kommer till en insikt, även om den handlar om alltings meningslöshet, så understryks det av den grönskande naturen i bilden. I den dystra stadsbilden handlar det bara om rädslan och obehaget, medan händelsen då kaninen insåg all- tings meningslöshet inte är beskriven som ångestfylld, utan som en upple- velse av gemenskap, en länk till andra som känt samma sak. Är det början på en sorts sammanhang för jaget, en filosofi som kanske möjliggör ett liv som både människa och kanin?
Denna filosofiska begynnelse mynnar ut i bokens slut. På de två sista uppslagen har kaninjaget kommit fram till en insikt igen. På det näst sista uppslaget står texten på vänstersidan och på högersidan är en bild av kani- nen på väg över ett grönt fält, under ett stort träd, mot en ljus, grönskande skogsrand. Texten lyder: ”Jag håller med om att man är sin egen värsta fiende. Men om allt också är sin egen motsats kan man ju samtidigt vara sin egen bästa vän” (Höglund 2013). Om man kan acceptera sig själv som man är, menar jaget, så kan en samhörighet växa – först med sig själv och senare, antyds det, också med andra.
Bokens allra sista uppslag är, med undantag för drömbilden av kanin- mamman och ungen, den enda bilden som täcker ett helt uppslag. Texten är integrerad i bilden. Bilden föreställer en stor, trolsk skog. Kaninen står i nedre högra hörnet hållande i en hatt, mycket liten mot jättelika träd- stammar mellan vilka det finns en diffust tecknad frodig grönska. Bakom och mellan trädstammarna kikar små svarta kaniner fram. De har inga synliga klädesplagg. Texten lyder:
Idag känner jag att allting hänger ihop. Jag hör ihop med allting som finns. Det är en vetenskapligt bevisad känsla, eftersom världen består av samma beståndsdelar som bara omformas och omformas. (Höglund 2013)
Vad jaget uttrycker är alltså en allomfattande ekologisk världsbild, en världsbild som kan förknippas med ekosofin, till exempel som den uttrycks av Arne Naess. Naess uttryck för alltings rätt till att leva sin fulla potential, ”självrealisering”, skulle kunna sammanfatta vad jaget i Om detta talar man
endast med kaniner når fram till i slutet av boken. Det är ett begrepp som för-
enar drivkraften att få vara sig själv – kanin eller människa eller både och – med tanken om att allt i världen hör ihop i ett system (Garrard 2012, s. 23).
I den litterära framställningen, framför allt i bilden, understryks detta av att kaninen når sina insikter och kommer fram till en sorts inre balans i en grönskande natur, inte i den gråa staden. Naturen har alltså här en funktion i själva framställningen, som en metafor för känslan av sam- hörighet med världsalltet. Men i de bilder av naturen som finns i boken är kaninen ensam, det vill säga det finns inga andra människor på bilderna. Detta skulle kunna indikera att det snarare är med kaniner som jaget kän- ner sig samhörig och inte med människorna. Det antyds också i den sista bilden med de små svarta kaninerna som skymtar fram mellan trädstam- marna. Men det är tydligt att också själva miljön, platsen, är viktig för bokens slutpunkt. Kanske återvänder jaget till människorna styrkt av sin ekosofiska samhörighetskänsla, kanske stannar jaget kvar i skogen med de andra kaninerna. Slutet är öppet för tolkning.
Jag ser en annan, men besläktad, tanke om förhållandet mellan kani- ner och människor i mina dagboksanteckningar från konferensen ”Island Time: The Fate of Place in a Wired, Warming World” 2009, och det är på så sätt Höglunds bok och minnet av kaninerna i Victoria kan kopplas sam- man. Dagboken igen:
Det är något underbart ironiskt med det faktum att vi är här för att ha en konferens om naturen i litteraturen och så finns den där alldeles nära: naturen, i form av kaninsamhällena som fortlever helt utan mänsklig inblandning. Och förstås det faktum att kaninerna aldrig hade funnits där om det inte varit för människorna som släppt ut dem från början. De måste bli litteratur, kaninerna, annars har vi varit här förgäves, har vi tillbringat dagar med att föreläsa för varandra om klimatföränd- ringar, nedsmutsning, konstruktioner av natur, överkörda djur vid vägkanten och björnincidenter i mer eller mindre litterär form – alldeles förgäves.
En av dagarna kom någon på att det kunde ha med att vi befinner oss på gamla indianmarker att göra. Det är helt enkelt en förbannelse! En efter en förvandlas studenterna på detta moderna, välskötta campus – grundlagt 1963 – till kaniner. Varför? För ett de förbrutit sig mot indiansed? För att de kört på tentan? Eller klarat den alldeles för bra? Jag önskar att jag hade kommit på det själv. För det är en litterär tanke, en Stephen King-litterär eller rentav Garcia Marquez-litterär.
Nu, 2016, skulle jag säga att det är en Höglund-litterär tanke. I männis- korna kaninerna. I kaninerna människorna.
Litteraturförteckning
Garrard, Greg, (2012) Ecocriticism. Andra upplagan. London & New York. Höglund, Anna, (2013) Om detta talar man endast med kaniner. Stockholm. Potter, Beatrix, (1902) The Tale of Peter Rabbit. Hämtad från www.gutenberg.