Anser du att du har tillräckligt med kompetens för att möta alla barn i ett inkluderande perspektiv?

Ledningens roll

Endast en förskollärare lyfter i intervjuundersökningen ledningens betydelse. Hon menar att denna borde ansvara för att bästa möjliga placering av barn görs utifrån kännedom om sina pedagoger. I enkäten utläser vi att en stor majoritet anser sig få tillräckligt stöd ifrån sin arbetsledare. De som upplever ett stöd får det genom att denne alltid är nåbar, att hon ofta hälsar på, att hon lyssnar och stöttar, att hon erbjuder tips, råd och fortbildning. Pedagoger som inte får tillräckligt med stöd motiverar det med att arbetsledaren sällan är på plats, är svår att nå, erbjuder för lite kompetensutveckling och planeringstid.

Barngruppen

En pedagog med lång yrkeserfarenhet uttrycker det såhär: ”Har man barn med särskilda behov så måste man såklart ha resurser till det. Dom kan ju inte bara trycka in barn för att alla har rätt att vara här. Vi måste orka med”. Nästan samtliga informanter ger också i intervjuerna uttryck för ett behov av mindre barngrupper framför fler pedagoger. En pedagog är dock mer

44% 52% 4% Ja Nej Ej svarat

tveksam till vilket som är att föredra av mindre barngrupper kontra fler pedagoger. Hon ser fördelar med mindre barngrupper, men samtidigt menar hon att fler pedagoger gör att man kan dela upp barnen i smågrupper istället. I detta perspektiv visar enkätsvaren att en övervägande del anser sig ha mest nytta av en resurs knuten till ett visst barn än knuten till gruppen.

I intervjuerna framgår det att viljan finns att kunna se alla barn som en resurs. Man talar om vikten av att synliggöra alla, visa på allas lika värde, visa det som varje barn är bra på och lyfta det för gruppen. Någon ger dock uttryck för att även om viljan finns, så hinner man inte möta alla barn på individuell nivå. En förskollärare säger: ”Det är ju inte rättvist, men man tänker ju inte så särskilt ofta. Det är inget man är stolt över, man jobbar på bara”. Hälften av förskollärarna i intervjuerna upplever att de barn som man har svårast att se som resurser, samtidigt är de som är lättast att upptäcka. Man benämner dessa barn som att de ”utmärker sig”, är ”överaktiva” eller ”slåss”. Några formulerar det som: ”Att vissa barn är svårare, andra är lättare”. Endast två pedagoger talar om vikten av att uppmärksamma och inte glömma bort andra grupper av barn. Man talar om ”annorlunda barn” som är svåra att definiera och: ”Just de här barnen som man inte först får i huvudet” som en informant uttrycker det.

Pedagogerna säger i de flesta intervjuerna att man försöker anpassa verksamheten så att barn blir synliggjorda och att alla ska kunna delta, t.ex. anpassar man nivån på samlingarna så att man sjunger mycket eller lyfter fram barns olika språk. Ett fåtal talar om vikten av att dela upp barnen i små grupper. Endast en förskollärare nämner specialpedagogen som stöd i detta arbete.

Exkludering

I intervjuerna finner vi termen ”exkludering” genomgående vara ett mycket laddat begrepp, som man helst inte vill tala om. En förskollärare sa: ”Menar du att stänga ute? Att säga nej tack?” En annan sa: ”Nej, lyfta bort, men ibland delar vi på dem”. I enkätundersökningen visar resultatet på det motsatta där en klar majoritet anser att det kan finnas tillfällen då barn kan behöva exkluderas från verksamheten.

10 a. Anser du att det finns tillfälle när barn kan behöva exkluderas från verksamheten?

Om barn ska exkluderas menar några pedagoger att det måste ske i samråd med en

specialpedagog. En förskollärare ställer sig dock frågande till detta då hon ifrågasätter om sådana resurser verkligen finns i förskolan. Dessutom säger man att det inte ska vara något straff utan ske på regelbunden basis. Några förskollärare menar att man måste ”hitta andra lösningar” istället för att barn ska exkluderas. En annan pedagog uttrycker sig såhär:

Har jag en medveten tanke med det och om jag vet att den här killen mår bättre med att jobba enskilt, då gör jag det med ett gott syfte, jag kan stå för det. Då vill jag inte kalla det för exkludering, för jag gör det i ett gott syfte.

Samtidigt som pedagoger i intervjuerna säger att man inte har behov av att exkludera barn finns det några som uttalar sig på liknande sätt som denna förskollärare: ”När barn har speciella behov så behöver ju de lite enskild träning efter sina behov”. Vidare säger en av de andra informanterna att: ”De flesta barn tycker ju om att sitta och spela ett spela med en fröken själv. Så det blir inget straff, utan det hinner man ju alldeles för lite”. Som uttryck för att eventuell exkludering kan gynna både det individuella barnet och gruppen säger flera i intervjuerna på liknande sätt som denna förskollärare:

Behovet av att exkludera kan finnas men det är tillfälligt för att gruppen inte ska lära sig ett dåligt beteende. Eller för att just detta barn inte klarar av rent

kunskapsmässigt vad de andra gör. Det gäller att hjälpa upp barnet i sin speciella utveckling på just det området som han brister lite på.

Den absolut vanligast aktiviteten som erbjuds då barn exkluderas är enligt enkätundersökningen specifik träning av något slag.

10 b. Om ja, vilken aktivitet erbjuds? 92% 8% Ja Nej 32% 58% 10% Lekarbete Specifik träning Annat

I intervjuundersökningen kan vi också se en tendens till att det är specifik träning som erbjuds i första hand. Vi ser även att man erbjuder ”lugn och ro” som ett stöd för både det individuella barnet och gruppen.

Vi har ett barn som inte fixar det här med fri lek, det måste vara strukturerat hela tiden. Då får han gå ifrån med sin resurs och sitta i lugn och ro och göra något som är utvecklande för honom istället. För det kan ju inte vara kul heller att få skäll och skäll hela tiden.

Analys