Ansvarsbefriande  samtycke  har  ansetts  föreligga

Trots att samtycke förefaller vara en relativt vanlig grund för bestridande av ansvar

vid misshandel är avgöranden där samtycke tillerkänns ansvarsbefriande verkan,

också i hovrätten, ovanliga. Jag har under relevant tidsperiod endast funnit åtta fall

där samtycke haft ansvarsbefriande verkan. Sex av dessa handlar på något sätt om

ömsesidigt samtycke till slagsmål och kommer redogöras för nedan i kronologisk

ordning.

Hovrätten över Skåne och Blekinges dom i mål B 997-05

Linda och Sandra hade sedan en tid varit ovänner p.g.a. en kille. Den aktuella kvällen

befann sig båda på en nattklubb. Under kvällen uppstod viss ordväxling mellan dem

och i samband med detta blev Linda omkullknuffad på dansgolvet. På väg ut från

nattklubben pratade de om killen. De skiljdes sedan åt. Ute på torget sa Sandra till

Linda, som följde efter, att de skulle göra upp. Linda lyckades få omkull Sandra och

satte sig på henne. Sandra lyckades dock få loss armarna och slet Linda i håret varpå

Linda utdelade tre till fyra slag med öppen eller möjligtvis halvsluten hand.

Linda åtalades för misshandel. Hovrätten bedömde gärningen som misshandel av

normalgraden trots att våldet varit ringa och att skadorna varit relativt lindriga.

Hov-rätten konstaterade därefter att:

”Parterna har varit överens om att inlåta sig i slagsmål med varandra. Därav bör följa, särskilt med hänsyn till vad som tidigare under kvällen förevarit dem emellan, att båda var inställda på att

238 Dahlström m.fl., Brott och påföljder. En lärobok i straffrätt om brottsbalken, s. 80.

239 De två andra avgörandena är dels Hovrätten för Skåne och Blekinges dom i mål B 2802-10 som handlar om s.k. BDSM (se ovan kap. 4.3.2.2) och dels Hovrätten för Västra Sveriges dom i mål 3462-10 som handlar om putativt samtycke vid avlägsnande av tatuering (se ovan kap. 4.5.1).

ofreda den andre och i någon utsträckning tillfoga varandra smärta och ringare övergående skador, tex. i form av blämärken [sic!] och mindre svullnader (jfr. NJA 1993 s. 553). Det våld som utövats och de skador som Sandra […] åsamkats är inte av så allvarlig karaktär att ansvarsfrihet på grund av samtycke är utesluten.”

Mot bakgrund av detta ogillade majoriteten i hovrätt åtalet för misshandel. Två

leda-möter var skiljaktiga och ville fastställa tingsrättens dom då omständigheterna enligt

dem inte tydde på att Sandra samtyckt till att inlåta sig själv i slagsmål.

Svea Hovrätts dom i mål B 1255-08

Rajivkumar hade kommit för att hälsa på Tomasz på dennes jobb i kassan på en

bowling- och spelhall. Närvarande fanns också två ordningsvakter som var bekanta

till dem båda. Rajivkumar fick tag i en av vakternas batong och började peta och vifta

med denne mot Tomasz. Tomasz försökte ta ifrån Rajivkumar batongen när denne

tog ett grepp bakifrån med sina armar om Tomasz hals. När Rajivkumar släppte taget

först efter en till två minuter hade Tomasz blodsprängda ögon, blödde näsblod och

hade skrapsår.

Rajivkumar åtalades för misshandel. Hovrätten konstaterade att:

”Av vad som framkommit i målet har ”bråket” inletts på skoj. Rajivkumar […] får anses ha haft fog för att uppfatta att Tomasz […] var med på ”bråket” till en början och det är inte heller visat att Tomasz […] senare gjort klart att han ville ha slut på ”bråket”. Det får således ha förelegat ett, i vart fall tyst, samtycke från Tomasz […] sida.

När det gäller misshandelsbrotten är det normalt inte straffbart att med någons samtycke tillfoga den andre smärta eller ringa kroppsskada.

Skadorna i det aktuella fallet är inte helt obetydliga, men kan inte heller anses vara så allvarliga att de inte ligger inom den ram som är undantagen från ansvar på grund av samtycke.”

Mot bakgrund av detta ogillade en enig hovrätt åtalet för misshandel.

Göta Hovrätts dom i mål B 3535-10

Jetmir och Farid träffades på en fest. Då också oinbjudna gäster kom blev festen

högljudd och stökig. Efter att grannar klagat fick festen avbrytas. Jetmir och en

kom-pis till honom hjälpte till att få ut gästerna ur lägenheten varpå några av dem blev

irriterade. När Jetmir och vännen sedan själva gick ut från lägenheten möttes de av

ett tiotal personer. Då Jetmir inte ville att alla personer skulle ge sig på honom

be-stämdes det att uppgörelsen skulle vara en mot en. Han och Farid gick därför åt

si-dan och Jetmir lämnade över sin plånbok till sin vän eftersom han var rädd att annars

förlora denna. När han vände sig om fick han först ett slag i bakhuvudet av Farid och

sedan fler slag av andra personer.

Bl.a. Farid åtalades för misshandel. Hovrätten fann det utrett att Farid utdelat

slaget mot bakhuvudet och konstaterade i denna del att:

”Den misshandeln är inte av svårare lag än att ett ansvarsbefriande samtycke kan lämnas (se NJA 1993 s 553, 1999 s 460 och 2004 s 176). I frågan om så skett kan konstateras att Jetmir […] själv har uppgett att de var överens om att slåss. Jetmir […] och Farid […] har även gått åt sidan i avsikt att göra upp, och Jetmir […] har förberett sig genom att lämna ifrån sig sin plånbok till en kamrat. Farid […] invändning om samtycke har därmed ett sådant fog för sig att ett samtycke ska anses ha lämnats. Den omständigheten att Farid […] var den som slog först, och därtill i bakhuvudet, änd-rar inte detta förhållande.”

I frågan om huruvida samtycket var frivilligt eller inte konstaterade hovrätten att:

”Utredningen visar i och för sig att gruppen av personer som stod utanför inte kan sägas ha varit vänligt inställda. Såvitt utrett har emellertid Farid […] inte samrått med övriga personer eller på annat sätt medvetet utnyttjat dem till att tvinga Jetmir […] att slåss mot sin vilja. Inte ens Jetmir […] egna uppgifter ger något otvetydigt stöd för att han tvingats slåss, än mindre att Farid […] skulle ha insett detta. Ett tvång att samtycka till slagsmål, som Farid […] insett, kan då inte anses visat.”

Mot bakgrund av detta ogillade majoriteten i hovrätten åtalet för misshandel av

Jet-mir. De båda nämndemännen var dock skiljaktiga. Enligt deras mening hade Jetmir

inte frivilligt samtyckt till att bli slagen på så sätt som skedde och då framförallt med

beaktande av slaget i bakhuvudet.

Svea Hovrätts dom i mål B 9381-10

Ett antal ungdomar hade en kväll samlats till fest i en villa. Under kvällen uppkom

frågan om den s.k. ”vikingen” skulle genomföras. Leken innebär att två personer

växelvis slår slag mot varandra tills den ena ger upp. Simon och Filip bestämde sig,

möjligen efter påtryckningar av de andra ungdomarna på festen, att genomföra

vi-kingen. Filip utdelade det första slaget mot Simons mage. Innan Simon utdelade sitt

slag frågade han om Filip var beredd. När Filip träffades av slaget hukade han sig, tog

ett steg tillbaka och sa att han gav sig. En kort stund senare föll Filip ihop. Ambulans

tillkallades. På sjukhuset visade det sig att Filips mjälte, som varit onormalt stor,

brus-tit och att det blödde kraftigt från denna och andra organ. Filip opererades akut och

fick därefter ligga i respirator en tid.

Simon åtalades för misshandel samt grovt vållande till kroppsskada. Tingsrätten,

vars dom hovrätten fastställde, konstaterade i fråga om åtalet för misshandel att:

”Den som uppsåtligen tillfogar en annan person smärta skall enligt 3 kap. 5 § brottsbalken dömas för misshandel. Enligt 24 kap. 7 § i samma balk utgör en gärning som någon begår med samtycke från den mot vilken den riktas brott endast om gärningen, med hänsyn till den skada, kränkning el-ler fara som den medför, dess syfte och övriga omständigheter, är oförsvarlig.

När det gäller misshandelsbrotten är det normalt inte straffbart att med någons samtycke tillfoga denne smärta eller ringa kroppsskada. Vid allvarligare skador är däremot huvudregeln att ansvars-frihet inte inträder (se Brottbalkskommentaren s.24:64).

I förevarande fall har Simon […] uppsåtligen, med Filip […] samtycke, tillfogat Filip […] smärta, men inte någon kroppsskada.”

I fråga om grovt vållande till kroppsskada konstaterade tingsrätten att Simon, mot

bakgrund av att våldet varit relativt lindrigt och att sådant våld normalt inte

förorsa-kar en bristning i mjälten om denna inte varit förstorad, inte varit oaktsam i

förhål-lande till den uppkomna skadan. Åtalet ogillades således i sin helhet.

Hovrätten för Nedre Norrlands dom i mål B 692-11

Lars och Yvonne bodde tillsammans. Vid det aktuella tillfället var Lars kraftigt

beru-sad. Yvonnes tålamod rann över och de hamnade i en ordväxling. Yvonne gick då

upp på övervåningen och ringde sin dotter. På vägen ned stod Lars och blockerade

trappan. Yvonne knuffade till Lars för att komma förbi, varpå han knuffade tillbaka.

Hon knuffade ännu en gång, varpå han knuffade henne så att hon tappade balansen

och föll mot köksgolvet. I samband med fallet slog hon i sin armbåge varvid smärta

och svullnad uppstod.

Lars åtalades för misshandel. Hovrätten konstaterade, till skillnad från tingsrätten,

att det emellertid inte varit visat att Lars haft uppsåt att misshandla Yvonne. Då

gär-ningsbeskrivningen också ansågs omfatta åtal för ofredande konstaterade hovrätten i

denna del att:

”Det är utrett att det varit frågan om ett bråk där både Lars […] och Yvonne […] varit aktiva och knuffat varandra. I en sådan situation får anses följa att båda är inställda på att ofreda den andre. På grund av allmänna straffrättsliga grundsatser om samtyckes ansvarsbefriande verkan kan det inte bli fråga om ansvar för ofredande i ett sådant fall (se NJA 1993 s. 553).”

Mot bakgrund av detta ogillade en enig hovrätt åtalet för misshandel och ofredande

av Yvonne.

Svea Hovrätts dom i mål B 5348-11

Rainer och hans vän Daniel hade druckit ganska mycket alkohol en kväll hemma hos

Rainer. Rainer och hans sambo Linda började bråka under kvällen, varvid Daniel gick

emellan. Rainer och Daniel hamnade då i slagsmål. När polisen senare kom satt de

två på nytt vid köksbordet och drack. Båda hade småsår efter bråket.

Rainer åtalades för misshandel av både Linda och Daniel. I fråga om bråket med

Daniel konstaterade hovrätten att:

”Rainer […] har berättat att han och vännen Daniel slogs ”som killar kan göra”. Denna uppgift har bekräftats av Daniel […]. Utredningen visar därmed inte att det varit fråga om annat än ett hand-gemäng som båda givit sig in i frivilligt och eftersom det inte resulterat i annat än lindriga skador kan – såsom tingsrätten också kommit fram till – den objektiva ansvarsfrihetsgrunden samtycke inte avfärdas.”

Mot bakgrund av detta ogillade en enig hovrätt åtalet för misshandel.