86
Krav på särskild redovisning av medel som inte kan betalas ut
Kollektiva förvaltningsorganisationer ska vara skyldiga att i sina räken-skaper särskilt redovisa medel som inte har kunnat fördelas inom nio-månadersfristen (artikel 13.2). Som utredningen föreslår bör ett sådant krav införas i den nya lagen. Bestämmelsen bör placeras tillsammans med övriga bestämmelser med krav på organisationens räkenskaper (se avsnitt 13.2).
13.6 Identifiering och lokalisering av rättighetshavare
Regeringens förslag: En kollektiv förvaltningsorganisation ska vara skyldig att vidta rimliga åtgärder för att finna de rättighetshavare som är berättigade till ersättning.
Om en rättighetshavare är okänd eller inte går att finna ska organisationen efter en viss tid göra den information som är av betydelse för att kunna identifiera eller finna rättighetshavaren, och som organisationen har tillgång till, tillgänglig för de rättighetshavare som organisationen företräder, för de medlemmar som företräder rättighetshavare och för de kollektiva förvaltningsorganisationer med vilka organisationen har ingått ett s.k. representationsavtal.
Om åtgärderna inte leder till något resultat, ska organisationen senast ett år därefter göra informationen tillgänglig för allmänheten.
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna instämmer i utredningens förslag eller lämnar dem utan invändning (SOU 2015:47 s. 274−283).
Skälen för regeringens förslag: Kollektiva förvaltningsorganisationer ska vara skyldiga att eftersöka rättighetshavare som är berättigade till ersättning. Organisationen ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att identifiera och lokalisera rättighetshavarna (artikel 13.3). Utöver denna allmänna skyldighet anges också vissa specifika åtgärder som organisationen ska vidta när det gäller efterforskningen. Hit hör t.ex. att efterforska medlemsregister och andra lätt tillgängliga register.
Som utredningen föreslår bör bestämmelser om organisationernas skyl-digheter i dessa avseenden tas in i lagen. En allmän skyldighet att vidta nödvändiga åtgärder för att identifiera och lokalisera rättighetshavarna innefattar självklart att granska det egna medlemsregistret och andra lätt tillgängliga register, som t.ex. folkbokföringen. Några särskilda bestämmelser i detta avseende behövs därför inte.
13.7 Användning av medel som inte kan fördelas
Regeringens förslag: En kollektiv förvaltningsorganisation ska kunna använda medel som inte kan fördelas på grund av att rättighetshavaren är okänd eller inte går att finna, om organisationen har uppfyllt sina skyldigheter att efterforska rättighetshavaren och mer än tre år har gått
87 sedan utgången av det räkenskapsår då rättighetsintäkterna
inkasserades. Användningen ska bara få ske i enlighet med det som har beslutats om sådan användning av behörigt organ.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens, men innehåller även förslag till ändringar i upphovsrättslagens bestämmelser om preskription av krav på följerättsersättning (SOU 2015:47 s. 274−283).
Remissinstansterna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslagen eller lämnar dem utan invändning. Bildupphovsrätt och ALIS efterlyser dock ett klargörande av om utredningens förslag om medel som inte kan fördelas är en preskriptionsregel. SAMI menar att den allmänna preskrip-tionstiden bör ändras till tre år, en uppfattning som delas av Bild-upphovsrätt såvitt avser krav på följerättsersättning.
Skälen för regeringens förslag: Direktivet reglerar under vilka förutsättningar belopp som inte kan fördelas får användas för andra ändamål. För att belopp ska anses vara medel som inte kan fördelas måste tre år ha gått från det att medlen inkasserades och organisationen ska också ha vidtagit nödvändiga åtgärder för att finna rättighetshavaren (se avsnitt 13.6).
För att använda sådana medel krävs också stämmobeslut i flera avseenden. Stämman ska för det första besluta om allmänna principer om användningen av medel som inte kan fördelas (artikel 8.5). Den ska också besluta om användningen i enlighet med dessa allmänna principer (artikel 13.5). Dessa frågor behandlas i avsnitt 11.4.
Direktivet ger därutöver medlemsstaterna möjlighet att begränsa eller fastställa hur belopp som inte kan fördelas får användas (artikel 8.6).
Regeringen delar utredningens uppfattning att den möjligheten inte bör utnyttjas. Den frågan avgörs bäst av organisationerna och deras medlemmar. Det bör alltså vara upp till stämman att inom de ramar som följer av direktivet besluta vad medlen ska användas till. Som Bildupphovsrätt uppmärksammar kan sådana medel tas i anspråk för kollektiva ändamål, som t.ex. stipendier.
Några remissinstanster, bl.a. SAMI, väcker frågan om huruvida direktivets bestämmelser om medel som inte kan fördelas är preskriptionsregler. Av direktivet följer dock att ett beslut att använda sådana medel inte påverkar rättighetshavarnas anspråk gentemot den kollektiva förvaltningsorganisationen enligt det som föreskrivs i nationell rätt om preskription (artikel 13.5). Direktivet reglerar alltså inte frågan om preskription av en rättighetshavares fordran på organisationen.
Regeringen delar därför utredningens uppfattning att direktivet inte kräver att de svenska bestämmelserna om preskription ändras.
Utredningen menar dock att det finns ett behov av anpassning till de bestämmelser som nu införs när det gäller upphovsrättslagens bestämm-elser om preskription av fordran på följerättsersättning. För följerätts-ersättning gäller att den följerätts-ersättningsberättigades fordran på organisationen preskriberas tio år efter tillkomsten, om organisationen har vidtagit rimliga åtgärder för att finna den ersättningsberättigade (se 26 p § tredje stycket upphovsrättslagen). För att preskription ska kunna göras gällande krävs alltså att organisationen vidtagit vissa åtgärder.
88
Regeringen delar utredningens bedömning att de bestämmelser som nu införs kommer att ha betydelse också för organisationer som inkasserar följerättsersättning. Bestämmelserna i upphovsrättslagen utgör emeller-tid, i motsats till de bestämmelser som föranleds av direktivet, inte någon självständig skyldighet att vidta åtgärder för att finna rättighetshavarna. I stället utgör de en av flera förutsättningar för att en fordran ska anses preskriberad. Dessa åtgärder kan i princip vidtas vid vilken tidpunkt som helst. De åtgärder som föreskrivs i direktivet ska dock vidtas vid en viss tidpunkt. Det skulle givetvis kunna förekomma att en organisation försitter den tidsfristen. Om upphovsrättslagens bestämmelser skulle ersättas med de nya bestämmelser som föranleds av direktivet, skulle det därför kunna uppstå situationer när en fordran på följerätt aldrig skulle kunna bli föremål för preskription. Då bestämmelserna i upphovsrättslagen inte kan anses vara oförenliga med de bestämmelser som nu införs bör de därför behållas oförändrade. Mot bakgrund av att direktivet inte alls reglerar frågan om preskription, finns det inte heller skäl att inom ramarna för de överväganden som genomförandet aktualiserar föreslå några andra ändringar i dessa avseenden.
14 Förvaltning med stöd av representationsavtal
Regeringens förslag: Om en kollektiv förvaltningsorganisation har ingått ett avtal med en annan sådan organisation om att förvalta rättigheter för de rättighetshavare den andra organisationen företräder, ska en sådan rättighetshavare vid förvaltningen vara likställd med de rättighetshavare som organisationen företräder.
Vid förvaltning med stöd av ett sådant avtal ska organisationen bara få göra avdrag från rättighetsintäkter, eller från inkomster från investeringar av sådana intäkter, om avdraget avser förvaltningsav-gifter eller om det uttryckligen har godkänts av den andra organisationen.
Organisationen ska vara skyldig att så snart som det är möjligt och, om det inte finns godtagbara skäl för annat, senast nio månader från utgången av det räkenskapsår då rättighetsintäkterna inkasserades betala ut ersättningen till den andra organisationen.
Den andra organisationen ska vara skyldig att så snart som det är möjligt och, om det inte finns godtagbara skäl för annat, senast sex månader från utgången av det räkenskapsår då ersättningen togs emot betala ut ersättningen till rättighetshavarna. Om ersättningen inte fördelas av den andra organisationen utan genom en medlem i denna, ska motsvarande gälla för medlemmen.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens (SOU 2015:47 s. 274−283).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslagen eller lämnar dem utan invändning. SAMI framhåller betydelsen av att
89 bestämmelserna om avdrag vid förvaltning med stöd av
representationsavtal genomförs på ett enhetligt sätt i medlemsstaterna.
STIM menar att direktivets krav på uttryckligt medgivande för avdrag för annat än förvaltningsavgifter inte kan likställas med ett skriftlighetskrav.
Skälen för regeringens förslag: Kollektiva förvaltningsorganisationer samarbetar med varandra genom att ingå s.k. representationsavtal. Ett representationsavtal är ett avtal som en kollektiv förvaltningsorganisation ingår med en annan kollektiv förvaltningsorganisation om att i olika avseenden förvalta rättigheter som tillhör rättighetshavare som den andra organisationen företräder. I det internationella samarbetet mellan förvalt-ningsorganisationer förekommer representationsavtal bl.a. i form av s.k.
ömsesidighetsavtal. Sådana avtal ger förvaltningsorganisationer i olika länder möjlighet att förvalta varandras repertoarer. En kollektiv förvalt-ningsorganisation får därigenom möjlighet att i sitt eget land förvalta inte bara den egna utan också utländska organisationers repertoarer. Detta innebär i sin tur att den ersättning som organisationen inkasserar och fördelar tillkommer också rättighetshavare som företräds av organisa-tioner i andra länder.
Medlemsstaterna ska se till att en kollektiv förvaltningsorganisation inte diskriminerar någon rättighetshavare vars rättigheter den förvaltar med stöd av ett sådant representationsavtal (artikel 14). Dessa rättighetshavare ska alltså vara likställda med de egna medlemmarna.
Kravet på icke-diskriminering gäller enligt direktivet bl.a. tillämpliga tariffer, förvaltningsavgifter och villkoren för inkassering av rättig-hetsintäkter. Det gäller också för fördelning av utestående belopp till rättighetshavarna.
Direktivet innehåller också bestämmelser om avdrag och fördelning när det finns ett representationsavtal. En kollektiv förvaltningsorganis-ation får inte göra några andra avdrag än för förvaltningsavgifter, om de inte uttryckligen godkänts av den andra organisationen (artikel 15.1).
Fördelning och betalning till den andra organisationen ska vidare ske regelbundet, omsorgsfullt och korrekt samt snarast möjligt. Som utgångspunkt gäller att det ska ske senast nio månader från slutet av det räkenskapsår då ersättningen inkasserades (artikel 15.1 och 15.2). Fristen gäller inte om det finns objektiva skäl som hindrar organisationen från att respektera den. Detta motsvarar vad som gäller för en kollektiv förvaltningsorganisations fördelning till rättighetshavarna (jfr avsnitt 13.5). Därutöver finns också bestämmelser om när i tiden den andra organisationen ska fördela och betala ut ersättningen till rättighets-havarna (artikel 15.3).
Som utredningen konstaterar bör direktivet i denna del genomföras genom nya bestämmelser om förvaltning med stöd av representations-avtal. Skyldigheten att se till att fördelning sker regelbundet, omsorgsfullt och korrekt följer dock redan av de bestämmelser som genomför det allmänna kravet på omsorg vid förvaltning av rättighets-intäkter (jfr avsnitt 13.1). Det behöver alltså inte regleras särskilt för detta fall.
STIM väcker frågan om vad kravet på uttryckligt medgivande för andra avdrag än förvaltningsavgifter innebär. Enligt regeringens uppfattning innebär kravet att den andra organisationen ska ha tagit ställning till om den vill utnyttja sin rätt att lämna medgivande och i sådant fall godkänt
90
att avdrag görs. Det kan givetvis ske genom att frågan skriftligen regleras i representationsavtalet. Som STIM är inne på utesluter bestämmelserna inte att ett medgivande kan lämnas även på annat sätt. Vad som krävs i detta avseende är dock en fråga som måste avgöras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Den närmare gränsdragningen får avgöras i rättstillämpningen.
Som SAMI framhåller är det naturligtvis betydelsefullt att förut-sättningarna för att göra avdrag inte skiljer sig åt mellan olika länder. De aktuella bestämmelserna lämnar dock inte något egentligt handlings-utrymme åt medlemsstaterna. Regeringen ser därför inte någon påtaglig risk för att genomförandet i denna del kommer att skilja sig åt mellan medlemsstaterna.