Birgitta von Haslingen, arkitekt, Civil byggnadsvård, Statens fastighetsverk
Strömsholms slott före restaureringen. Foto: ATA, Riksantikvarieämbetet David Damell 1984.
Statens fastighetsverks byggnader
Statens fastighetsverk har en policy för kulturhistoriskt värdefulla hus. Enligt den skall byggnaderna stå som vittnesbörd över gången tids byggnadsskick. För murade byggnader gäller att de skall vara putsade eller fogade med kalkbruk och avfärgade med kalkfärg.
Vi strävar att behålla äldre puts så långt det är möjligt. Så mycket puts har knackats ner under de senaste 40-50 åren, att all puts som kan bevaras för kommande generationer bör bevaras.
Situationen vad det gäller putsade och fogade murverk i byggna der som förvaltas av Statens fastighetsverk är följande:
Vi förvaltar ett fåtal byggnader som har ursprunglig eller äldre puts bevarad, t.ex. Gävle slott och Strömsholms slott.
Vad gäller fästningarna är det stora och återkommande proble met fogning av de stora kallmurarna som hör till anläggningarna. Här löser man problemen lokalt och anpassar sig till tidigare åtgär der.
Strömsholms slott restaurerat 1986. Putsen återställd till 1 730-talets utseende från Hårlemans tid. Foto: Ewa Sandström Malinowski 1987.
Huvuddelen av beståndet har kalk eller KC-bruk i utstockningen och kalk som ytputs. Till exempel den nyligen iordningställda Skeppsholmskyrkan i Stockholm.
Några byggnader har KC- puts t.ex. Kungliga slottet, Operan, Amiralitetshuset på Skeppsholmen och denna byggnad, Läckö slott.
I stort sett är våra byggnader, exteriört sett, i gott skick efter de stora renoveringsarbeten som utförts under 1980- och 1990-talen. Vi har tagit hand om byggnader som tidigare blivit hanterade som nya byggnader.
Strävan efter underhålls fr ia fasader
Under Andra världskriget hade inte så många kronor lagts på de så kallade 300-fastigheterna i Slottsfonden som utgjordes av statens historiskt mest värdefulla anläggningar. De hade inte sådan verk samhet att de ansågs nyttiga, utan var bidragsbehövande vilket inte motiverade insatser.
På 60-talet togs krafttag för att åtgärda det eftersatta underhållet. Många av monumenten var i dåligt skick och behövde iståndsättas. Regeringen beviljade särskilda medel till detta. Dåtidens expertis i puts- och stabilitetsfrågor kontaktades. Dessa experter hade endast arbetat med moderna betongkonstruktioner. De tillämpade de se naste forskningsrönen inom problemområdet: anslutning av puts mot betong. Stora arbeten utfördes efter de principer som då var gällande. ’Kontinuerligt underhåll’ hade ännu inte blivit ett be grepp.
Då talades det endast om underhållsfria material och målet för de stora insatserna blev att utföra arbeten så underhållsfritt som möj ligt. Det blev betong i väggarna och KC-puts och KC-färg på de fles ta anläggningarna. Dessa var ju beprövade material, redan använda på Kungliga slottet med så gott resultat att putsen idag anses funge ra i åtminstone 50 år till.
Det är lätt att förstå dem som planerade dessa arbeten. Det var svårt att få pengar till monumenten. Pengar fick man på den tiden till nyproduktion. Till de stora nya institutionerna i regionerna som luftfartsverket i Norrköping, högskolan i Luleå, m.fl. Varje under- hållsinsats tenderade dessutom att bli dyrare och dyrare för varje gång. Det täta återkommande underhållet tycktes försvinna i fjär ran.
Återkommande underhåll
Sedan har tiderna åter förändrats nu talar vi mest om återkomman de underhåll. Men då står vi med de utförda arbetena som t.ex. Läckö slott med sin KC-puts.
Vad gör vi med de byggnader som redan har behandlats med mo derna material? I många fall är ju putsen fortfarade så pass bra att
Växjö residens sprutade grå lister och röd fasadyta. Foto: författaren.
Residenset efter renoveringen med släta kalkputsade och kalkavfärgade ytor. Foto: författaren.
det inte kan anses rimligt att knacka ner den om det inte finns andra skäl därtill.
Växjö residens är ett exempel där man på 60-talet sprutade fasa derna med KC-färg i en rödaktig och gråaktig kulör. Se bilden. Un der detta ytskikt fanns den äldre kalkputsen kvar. Där togs ytskiktet bort och de exakta profilerna återskapades i kalkbruk och sedan kalkavfärgades fasaderna i gult och vitt med Gotlandskalk.
Ofta är KC-putsen i mycket gott skick och det är inte motiverat att knacka ner ens ytputsen utan mycket påtagliga skäl. Ett exem pel är Skeppsholmskyrkan som var omputsad på 60-talet. Ytan var grovkornig och smutsades ojämnt. Dess väl synliga läge, ansåg vi, motiverade extra insatser. Här användes ett fabriksblandat bruk och kalkfärg av Gotlandskalk.
Thielska galleriet. Foto: Tord Lund.
Några exempel
En byggnad där arbeten nu pågår är Historiska museet som sedan tillkomsten på 40-talet haft en slammad yta med infärgad puts. Vi undersökte om vi kunde behålla siamningen men det visade sig vara svårt. När ytan var rengjord hade den mängder med skador spridda över hela fasaderna. Där har nu ett infärgat bruk påförts som en slamning. Som ett extra skydd har fasaderna målats med färdig- blandad kalkfärg. Jag tycker det har blivit ett bra resultat. Proble met för Ingmar Holmström, som varit kontrollant, var att få fogarna lagom rena så att teglen framstod på riktigt sätt genom putsskiktet.
Ett annat arbete som pågår nu är Thielska galleriet där det på 1950- eller 1960-talet påförts en puts som var hård som betong. Ef tersom vi vill få en slätare yta än den litet grova putsytan och återfå kakeldekoren i sitt ursprungliga läge och sin ursprungliga kulör beslutades att det var nu inför 100 års jubileet som putsen skulle tas ner. Arbetet blev problematiskt eftersom det blev svårt att få fram de gröna och gula kaklen i rätt kulör. Några äldre kakel fanns kvar som förebilder. Bilderna visar den smutsade grova putsen och det färdiga resultatet.
Thielska galleriet, delar av fasad och balkong före 1 999. Thielska galleriet, delar av fasad och balkong efter 1999. Foto: Tord Lund.
I Stockholm använder vi huvudsakligen färdigblandat bruk och detta av flera skäl. Där har vi våra överordnades ögon på oss i stor utsträckning, vilket kräver goda resultat och rimliga åtgärder. Det som utförs måste fungera under lång tid eftersom byggnadsställ ningar och arbeten på fasaderna stör verksamheten i byggnaderna. Vi kan till exempel inte knacka ner en hygglig puts och påföra en ny och genast få skador på den. Dessutom har naturligtvis den garanti som finns för materialen viss betydelse.
Avslutningsvis så kan jag konstatera att våra putsade byggnader i stort sett är i gott skick efter de insatser som gjorts de senaste decen niet och att vår strävan har varit att med rimliga insatser återge byggnaderna ett traditionellt material och därmed ett utseende som berättar om gången tids byggnadskick.