Offerskap och övervakning
I ett historiskt perspektiv har bilder av förövare möjliggjort för medier och dess publiker att läsa om, samla kunskap och fascineras av ‘den kriminelle’
(Benedict 1992; Jermyn 2003). ‘Offret’ har haft en mer undanskymd plats.
Inom journalistik har bilder av förövare och offer emellertid allt mer kommit att figurera sida vid sida. Förövaren är den som inte är som ‘vi’ medan offerbil-der i högre utsträckning handlar om igenkänning. Mediala representationer av offer kan ses som en typ av panoptisk övervakningsmakt vars funktion inte är att skilja ut och korrigera avvikelse utan att hitta och identifiera normaliteten, det ‘vi’ kan identifiera oss med (Jermyn 2003). Att brottsoffer etablerats som en medial kategori kan bland annat förklaras med att diskurser kring brottsof-fers rättigheter började formeras inom både kriminalpolitik och i medier på 1970-talet och har sedan dess fått en mer framträdande position i samhället (jfr. Pollack 2001; Nilsson 2003).
De övergripande frågor som ställs i det här kapitlet berör hur och vilka ty-per av offerskap som konstrueras i tidningarna med utgångspunkt i mediernas normaliserande funktion. Kapitlet ställer också frågor om hur övervakning framträder som ett problem för samhället. Inledningsvis analyserar jag repre-sentationer av offerskap utifrån ett perspektiv som länkar offerskap till medial konstruktion av normalitet. En annan aspekt som tas upp till diskussion berör hur offren själva blir aktiva medskapare till nyhetsberättandet genom att bistå både nyhetsmedierna och polisen med visuella bilder från brottsplatser. På så sätt träder det medierade offret in i en annan typ av övervakningsdiskurs där offret fungerar som »lagens förlängda arm« (Biressi & Nunn 2003).
Avslutningsvis belyser kapitlet hur tidningarna representerar människor som offer för den accelererade övervakning som pågår i kölvattnet efter »kri-get mot terrorismen«.
Det personifierade offret
I mediehändelser som »Londonbomberna« uppkommer snabbt personifierade berättelser om de offer som drabbats, särskilt om mediehändelsen kan tillskri-vas kulturell eller geografisk närhet till dem som förväntas ta del av de jour-nalistiska berättelserna (Allan 1999). I mediehändelser om katastrofer eller attentat där det »kulturella avståndet« anses vara längre är offren ofta osynliga eller anonymiserade (jfr. Hansen 2000). Personifiering är benämningen på en diskursiv konvention inom nyhetsjournalistik som kännetecknas av entydiga och individualiserade berättelser om olika skeenden (Allan 1999:62). När den journalistiska praktiken tar uttrycket av en personifierad berättarstil kan läsaren följa enskilda subjekt genom ett visst händelseförlopp eller ta del av deras personegenskaper. En förekommande kritik mot personifierade berät-telser är att de tenderar att fungera som dimridå för andra skildringar av mer strukturell karaktär.
Kari Andén-Papadopoulus (2000), som studerat nyhetsfotografier av Vietnamkriget, menar till exempel att nyhetsbilder av krigets civila offer var starkt individualiserade samtidigt som de dekontextualiserade och dehisto-riserade händelserna genom att anspela på föreställningar om ett slags uni-versella känslouttryck. På så sätt skymde bilderna politiska och strukturella implikationer av krigets verkningar (Andén-Papadopoulus 2000:85-86). Rent berättartekniskt kan personifiering vara ett sätt för medier att öka begriplig-heten i de berättelser som de erbjuder. Genom dramatiska representationer om enskilda individers öden förenklas händelseförloppen ofta på bekostnad av mångtydighet och komplexitet. Den typen av individualiserade berättelser är inte ovanliga i materialet jag undersöker.
De offerpositioner som tillgängliggörs konstrueras relationellt i förhål-lande till dess konstitutiva utsida – ‘terroristen’ och till hotet från terrorism (jfr. Laclau & Mouffe 2001/1985). ‘Offret’ polariseras som en enkel motsats till ‘förövaren’. Både polarisering och förenkling utgör traditionella och ut-märkande drag för nyhetsberättande i allmänhet och för offerberättelser i syn-nerhet (jfr. Allan 1999; Hvitfeldt 1985). Det skapar ett skådespel med givna roller som tecknas i svart och vitt, vilket gör det enkelt att förstå vem som är
‘farlig’ och ‘ofarlig’, ‘ond’ eller ‘god’ (jfr. Christie 2001; Nilsson 2003).
OFFERBILDER
I Svenska Dagbladet (2005-07-15) publiceras ett uppslag där denna motsatsre-lation framkommer tydligt. Två rubriker används: Polisen jagar flera män och Världen hedrade terrorns offer. Den ena sidan fokuserar myndigheters jakt på terrorister där bland annat en övervakningsbild på en av gärningsmännen an-vänds på ett sätt som i sammanhanget påvisar hur övervakningspraktiker nytt-jas vid identifikation av gärningsmän. Den andra sidan av uppslaget beskriver hur offren för dådet hedras på olika platser i världen. I artikeluppslaget ställs således två motsatspar, offer och förövare, mot varandra med följden att be-rättelsen om offren blir meningsfull och tydlig. På samma uppslag återfinns skildringar av dödsoffer i notisform.
– Jamie var en snäll och omtänksam person som alltid satte andra människor först. Han älskade livet men tog det inte för allvarligt. Han älskade Yvonne väldigt mycket. De skulle gifta sig och skaffa barn.
[…] – Hennes familj var mycket lycklig och stolt över henne. Alla som känner henne älskar henne innerligt. Det finns inte en person som har träffat henne som kan säga något dåligt om henne.
(Svenska Dagbladet 2005-07-15.)
Offret framträder som en individ med personlighet, ett namn och ett an-sikte. Offerskapet impregneras med mening genom att personerna beskrivs som omtänksamma människor som älskade livet och var älskade av andra.
Berättelserna har karaktären av pressens »dödsrunor« och har ett känslomäs-sigt tilltal. En rad normalitetsmarkörer används i texten där »gifta sig och få barn« pekar på hur offret hade livet framför sig och planerade att leva upp till samhällets ideal. När offerskap artikuleras på ett entydigt sätt kan det under-lätta för tilltänkta läsare att identifiera sig med den utsatthet som beskrivs.
Textutdragen nedan, som förefaller bestå av berättelser om offren från vän-ner och anhöriga, utgör ytterligare ett exempel på samma typ av konstruk-tion. Texterna är hämtade från BBC-News webbplats där dödsoffren hedras.
He was one of the nicest people I have ever known. He was charming, very polite and a strong Christian. His faith was important to him.1
“Sam was head girl, which I think says it all. She was an all-rounder, studious and sporty, and truly liked by everyone”.2
1 news.bbc.co.uk/1/hi/england/london/4741219.stm (2007-09-19)
We hope his many friends and colleagues will continue with his cam-paigns for freedom and justice, to make the world a fairer and greener place to live in.3
Offrens identiteter formeras kring ett antal positiva noder som konstitue-rar en värdig offerposition (jfr. Herman & Chomsky 2002). De tilltalas som
»trevliga«, »artiga«, »kristna«, »omtyckta av alla« samt »kämpande för frihet, rättvisa och för en grönare värld«. Denna teckenkombination utgör en dis-kursiv motsats till terrorism och ringar alltså in allt terroristerna inte är. Ett annat exempel från Dagens Nyheter visar hur individer hindras att leva sina liv enligt ett västerländskt ideal.
Atique Sharifi blev 24 år. Han var i onsdags det sista av Londondådens 56 konstaterade dödsoffer att identifieras. För tre år sedan flydde Sharifi från Kabul till London, där han lärde sig engelska och blev mönsterelev. På fritiden arbetade han på en pizzeria och skickade en-ligt tidningen hem det mesta av lönen till sin lillasyster i Afghanistan.
[...] Hon (mannens lärare) beskrev honom som en inspirerande och populär student med en ljus framtid. Läraren i engelska Harminder Ubhie betecknade honom som en av sina bästa elever, alltid närva-rande och snar att hjälpa andra. Han var även något av skämtaren i gruppen och drömde om att få gifta sig i Storbritannien och utbilda sig till datorexpert.
(Dagens Nyheter 2005-07-22.)
Artikuleringen av offrets identitet följer personifieringens logik. Han har tidi-gare flytt Afghanistan, ett land som i sammanhanget intertextuellt kan länkas till terrorism. Därigenom kan man se honom som ‘omvänd’. Han har kom-mit att lämna de Andra för att tillhöra ‘viet’. Han tillskrivs en position som osjälvisk med hög arbetsmoral. Han var skämtsam. Han var också inordnad i
‘det moderna’ genom sina språkkunskaper, genom sin dröm om giftermål i Storbritannien och genom sina framtida förhoppningar om att få utbilda sig till datorexpert. Dessa normalitetsmarkörer indikerar att offret hade tagit till sig moderna västerländska ideal. Nu har mannen fallit offer för terrorism i det nya landet och artikuleringen av hans personlighet fungerar som en identifika-tionspunkt för ett imaginärt ‘vi’.
3 news.bbc.co.uk/2/hi/uk_news/england/london/4740041.stm (2007-09-19)
OFFERBILDER
Övervakningsbilder av brottsoffer
En visuell representationsform som förekommer vid sidan av professionella bilder på offer och anhöriga är övervakningsbilder av offer. De illustrerar ofta en passiv och omedveten väntan på det oundvikliga. Det finns många exempel på när nyhetsmedier använder bilder av offer som filmats av övervaknings-kameror innan de utsatts för ett våldsbrott. Ett av de mer uppmärksammade fallen i medier berör mordet på den 2 årige pojken James Bulger som filma-des av övervakningskameror när han blev bortförd på ett shoppingcenter i Liverpool 1993 (McGarth 2004).
På brittiska BBC News webbplats användes en liknande typ av innan-döden-bilder som även nyttjades för gestaltning av gärningsmännen bakom attack-erna (se kaptiel 3). Övervakningsbilden nedan, som kommer från en övervak-ningskamera på perrongen i Essex i Storbritannien, visualiserar ett av attenta-tets dödsoffer tillsammans med sin mamma tiden innan döden inträffade.
Bilden tycks förmedla ett visuellt narrativ om att döden kunde ha undvikits på något sätt, samtidigt representerar bilden ett minne av offret. I texten uttrycks hur de anhöriga öns-kade att kvinnan hade tagit en annan väg och på så sätt undvikit bombdådet.
Essex 07:48 - June cherishes the final CCTV image of her and Carrie. […] “We didn’t know where she was. If she had gone straight to work she wouldn’t have been on the bom-bed train, but she had mentioned she had to buy something on the way which would have delayed her”.
BBC News webbplats4 Bild 9: Sista bilden
En reflektion som Roland Barthes gör i boken Camera lucida är att i varje fo-tografi på en människa är döden alltid närvarande. Ett fofo-tografi berättar för betraktaren både vad som är dött och vad som kommer att dö i framtiden (Barthes 1993:96; se även Jermyn 2003:180). Närvaro av döden förefaller vara ännu mer tydlig i mediebilder av offer. När nyhetsmedier representerar
brottsoffer genom att använda övervakningsbilder eller andra typer av bilder tagna innan de blir utsatta för våldsbrott anspelar de inte sällan på denna käns-lomässiga dramaturgi.
Även andra övervakningsbilder förekom i brittiska medier som avbil-dar offer innan bomber detonerar i Londons tunnelbana, exempelvis den Londonfokuserade tabloiden The Evening Standard.5 I medierapportering om bombattentaten i Madrid den tredje november 2004 användes övervaknings-film på bland annat CNNs webbplats.6 Filmen visualiserar en folkmassa på väg till och från ett tåg sekunderna innan bomberna exploderar.
I de svenska tidningarna framträder gestaltningar av offer som har karak-tären av en innan-döden-tematik, om än inte en visuell sådan. I exempelvis Aftonbladet (2005-07-17) får läsaren veta att om bara offret inte hade varit försenad, eller inte hade sovit över hos den där kompisen, hade döden kunnat undvikas. I samma artikel berättas en historia om en man som lyckats undvika döden den 11 september 2001 och flyttat från New York på grund av risken för nya attentat. Mannen omkom ändå i ett terrorattentat den 7 juli 2005.
Mike Matsushita kommer aldrig fram till sitt jobb. Hans flickvän Rosie hoppas i det längsta: ”Kanske han tog av sig sin jacka med id-kortet i vid Kings Cross och tappade jackan?” Det vill hon så gärna tro. Och sedan, när den förhoppningen verkar fåfäng eftersom han aldrig hör av sig: ”Kanske är han så svårt bränd att ingen känner igen honom?”
Men Mike Matsushita är död, ett av alla offer för den nyligen till islam omvände Germaine Lindsay.
(Aftonbladet 2005-07-17.)
Berättarstrategin i texten kan sägas bygga på kategoriserande realism. Det är inte det faktamässiga tilltalet som karaktäriserar texten utan de anhörigas känslor av förlust (jfr. Chouliaraki 2006). Textens tydliga känslomässiga stil skildrar de anhörigas hoppfulla önskningar om att döden trots allt inte har inträffat och betonar därigenom en förhoppning om att historien skulle kunna få ett annat slut.
Även om innan-döden-temat inte dominerade offerberättelserna kan pa-ralleller dras till Barbie Zelizers (2002) studie av »11/9-attackerna«. Zelizer, som analyserar nyhetsrapporteringen kring attackerna mot tvillingtornen i
5 www.thisislondon.co.uk/standard (2008-05-03).
6 edition.cnn.com/2004/WORLD/europe/09/14/madrid.images/index.html (2009-05-01)
OFFERBILDER
New York 2001, menar att innan-döden-bilder hade en central roll (2002).
I inledningsskedet sände de stora tevebolagen filmsekvenser på människor som hoppade från de båda tornen innan de rasade samman, en typ av visuella representationer av döden innan den faktiskt inträffade. Zelizer skriver att nyhetsredaktionerna valde att inte visa när kropparna slog i marken och att kropparna i luften var anonymiserade i så måtto att de filmades på så långt håll att kropparna inte gick att identifiera. Betraktarna fick på så sätt fylla i innehållet i berättelsen (om döden) själva bortom det som faktiskt visualise-rades. Intressant är dock att dessa bilder på panikslagna, hoppande människor, enligt Zelizers studie, försvann från medierapporteringen redan efter någon dag och kom att ersättas med återkommande bilder som förmodligen många är bekanta med, bildsekvenser av de två tvillingtornen som stod i brand.
En förklaring till detta bildskifte var, enligt Zelizer, att visualiseringar av de brinnande byggnaderna erbjöd den grad av kontingens som kanske var nöd-vändig för att lättare kunna begripliggöra händelserna, något som inte med samma tydlighet gick att utläsa i de makabra filmklippen av fallande kroppar där döden var mer direkt och oundviklig. Tevebilderna på byggnaderna däre-mot, skapade en möjlighet för betraktarna att lättare vara kvar i ett moment innan allt rasade samman, där föreställningar om en mer positiv förändring av historiens slut fortfarande var (o)möjlig (Zelizer 2002).
Kanske är det också så man kan förstå innan-döden-berättelser om bom-boffren för Londonattackerna som förekom i materialet. Samtidigt som de framstår som hjälplösa offer bortom all räddning tillåts läsaren hänga kvar i tiden innan döden och paradoxalt nog ta del av förhoppningar om att döden möjligen kunde ha undvikits. Här inträder således en diskurs där medierad övervakning utgör ett medialt verktyg för medier att illustrera normalitet, dramatik och känslor av förlust.
Det aktiva offret
I andra texter ur materialet skildras offer som aktiva. Ett exempel är ‘den manliga hjälten’. Som ställföreträdare för den egna befolkningen konstrueras denna subjektsposition som handlingskraftig till skillnad från ‘det hjälplösa offret’ (jfr. Nilsson 2003).
Flygofficeren Craig Staniforth börjar slå ut rutan i tågvagnen. Han tar John Tullock om axlarna och hjälper honom ut. Hela tiden pratar
Craig med honom. Om sitt eget liv, vilket universitet hans dotter ska gå på. Vad som helst duger för att lugna.
(Aftonbladet 2005-07-17.)
Tecknet ‘flygofficer’ tillsammans med den heroiska insats som beskrivs signa-lerar initiativförmåga. Yrket fungerar som en igenkänningsmarkör för hand-lingskraft och blir ett tecken för nationens beskydd. Att berättandet utspelar sig i realtid kan frambringa en känsla av att läsaren befinner sig i händelsernas centrum. Det stärker intrycket av samtidighet. Räddningsaktionen sker här och nu. I texten kontrasteras våldet implicit mot dotterns universitetsstudier som i sammanhanget står som metonym för en ljusare framtid men också i en utbytbar relation till modernitetsmarkörer som ‘framsteg’ och ‘utveckling’.
Lakoff & Johnson skriver om hur användningen av metonymier underlättar för att textmässigt skapa förståelse och koherens genom att enskilda delar av en text kan komma att stå för en större »helhet« (Lakoff & Johnson 1980:36).
I det här fallet kan man säga att metonymier ytterst bidrar till att artikulera en förståelse av normalitet i relation till terrorismen.
I textutdraget nedan är det viljan till motstånd som utmärker det aktiva offerskapet.
Steve Charlick bar en skadad man på sina axlar bort från det sönder-sprängda tåget. I dag, ett halvår senare, tycker han att terrorattackerna svetsat Londonborna samman. […] – Efteråt tänkte jag på vad som kunde ha hänt mig, jag visste ju ingenting när jag sprang in i tunneln.
Ändå tänkte jag att jag skulle göra om exakt samma sak igen om det hände nästa dag. Det jag känner inom mig är att om det är någon dag i mitt liv då jag gjorde en skillnad, så var det den dagen. Alla som var i tjänst vid Russel Square spelade sin roll. Vissa var väldigt chockade, men ingen gav upp. Alla gjorde allt för att hjälpa till. Det gör mig otroligt stolt.
(Dagens Nyheter 2006-01-07.)
Genom att framställa offren som handlingskraftiga, osjälviska och självreflek-terande frammanas en bredare bild av offerskapet som visar på en form av kollektiv motståndshandling mot terrorism: »alla […] spelade sin roll«, »ingen gav upp«, »alla gjorde allt för att hjälpa till« samt »terrorattackerna (har) svetsat Londonborna samman«. Det är handlingskraften som sammanfogar textens ‘vi’
snarare än medlidande eller rädsla för att bli utsatta för framtida våldsbrott.
OFFERBILDER
En annan typ av offerbilder som används är amatörbilder. Bilderna nedan förefaller illustrera händelsernas centrum och de är tagna av människor som själva drabbades av terroristattackerna. I bilderna syns silhuetter av en folk-samling som tycks leta sig fram i mörkret och röken med hjälp av tunnelbanes-pårets nödljus. Det förmedlar en konnotation till »ljuset i tunneln«. Subjekten som avbildas, det vill säga offren, positioneras som ‘ögonvittnen’. Det sker inte bara genom att de befinner sig på plats när det händer, utan också genom att offren själva dokumenterar händelseförloppet. Offren som avbildas utgör, till skillnad från representation av offer i traditionella nyhetsbilder, den grupp som själva skapar bilderna.
Bild 10 och 11: Ljuset i tunneln. Bomboffer med mobilkamera.
(Aftonbladet webbsida 2005-07-08; Dagens Nyheter 2005-07-08).
De sätt som offerskap konstrueras i bilderna signalerar handlingskraft. Offren agerar. I bild 11 framträder en person som håller upp en mobiltelefonkamera och aktivt dokumenterar händelseförloppet. Bilden laddas därigenom med betydelse delvis genom att den uppvisar hur andra bilder är i görande. Bilden kan därför läsas som en form av metabild som talar till betraktaren genom att referera till produktionen av andra likartade bilder (Mitchell 1994:35).
De två bilderna ovan följer dessutom den »råa« estetik som kännetecknar den visuella diskurs där icke-professionella nyhetsfotografier ingår. Bilderna är mörka, oskarpa och framstår inte som om de vore iscensatta eller planerade enligt etablerade fotografiska konventioner. Det sätt på vilket bilderna används konstruerar både närhet till händelsen och samtidighet, vilket medför att ett högt nyhetsvärde kan fästas vid dem (jfr. Bakker & Pantti 2008:9). Närheten och samtidigheten accentueras genom att skeendet förefaller ha registrerats
visuellt innan medierna ens kommit på plats. På ett mer generellt plan möjlig-gör amatörbilder härigenom en exceptionell närvaro för nyhetsjournalistiken som inte ter sig möjlig om »bara« professionella fotografer skulle finnas att tillgå.
Den medierade övervakningen får i sammanhanget en »positiv« men sam-tidigt dramatisk prägel. Att offren framställs som om de själva deltar i nyhets-processen kan läsas som en form av medborgarjournalistik. Det är ett uttryck för en omfördelning av roller i relationen mellan journalistik och medbor-gare, där de representerade görs till aktiva medskapare av mediehändelser.
Enligt nätupplagan av tidningen The Guardian har mediernas användning av bomboffrens amatörbilder beskrivits just i dessa ordalag, vilket tidningen också problematiserar.
’We had 50 images within an hour’. Britain watched the story of the London bombings through mobile phone pictures and video clips.
[…] Seasoned news executives talk of a ”tipping point”, a democrati-sation of the news process, the true birth of the ”citizen reporter”. The public assuming control of the newsgathering process to a hitherto unimagined degree. But what about authenticity?
(The Guardian 2005-07-11.)7
Bakker & Pantti (2008) diskuterar hur amatörbilder både förstärker autentici-tet och samtidigt utgör en potentiell risk för journalistikens generella trovär-dighet. Det blir svårare för nyhetsmedier att bedöma graden av autenticitet när innehållet ligger utanför den institutionella kontexten. Resonemanget il-lustrerar ett både paradoxalt och vanskligt förhållande mellan autenticitet och medborgarjournalistik. Samtidigt som trovärdighet och realism stärks genom det amatörmässiga tilltalet i bilderna uppstår en risk för journalistiken att förlora i trovärdighet om bilderna visar sig vara »falska« (Bakker & Pantti 2008:12).
Nyhetsmediers användning av amatörbilder, som exemplifieras ovan,
Nyhetsmediers användning av amatörbilder, som exemplifieras ovan,