Appliceringen på Libanonkriget 2006

Libanonkriget 2006 visar med all tydlighet att ickestatliga organisationer både kan starta samt föra krig. Vid appliceringen av Kampaladefinitionen står det klart att definitionen dock inte inkluderar icke statliga organisationer som möjliga förövare av aggressionsbrottet. Om både Libanon och Israel hade ratificerat och implementerat aggressionsbrottet innan kriget så hade aggressionsbrottet varit kriminaliserat i de båda länderna men Hizbullahs ledare hade ändå inte kunnat prövas i domstol för brottet som utförts inom de båda staternas gränser. Detta kan ses som en brist med Kampaladefinitionen. En invändning mot att ha med icke statliga organisationer i definitionen är att aggressionsbrottet är ett rent mellanstatligt brott.

Kriminaliseringen är en överenskommelse mellan stater om hur dessa skall uppföra sig mot varandra och bör således inte inkludera annat än detta. Problemet med den invändningen uppstår om målet med aggressionsbrottet är att kriminalisera alla krig. Om det är

målsättningen så uppnås den inte med Kampaladefinitionen eftersom ickestatliga organisationers krigsföring inte regleras.

Den riktiga anledningen till att inte ha med icke statliga organisationer som potentiella

förövare i definitionen är kanske inte att staterna har något rejält problem med att se dem som gärningsmän utan istället kanske en rädsla för motsatsen. Om icke statliga organisationer kan vara gärningsmän så kan de också vara offer. Det får som konsekvens att stater skulle kunna riskera att göra sig skyldiga till aggressionsbrott inom sina egna gränser vid exempelvis inbördeskrig. Att göra icke statliga organisationer till potentiella gärningsmän kan alltså ses om ett potentiellt hot mot staternas suveränitet. Problemet skulle också kunna ses som motsatsen det vill säga att legitima väpnade uppror skulle kunna riskera att ses som aggressionsbrott.

Jag ser därför både bristen med att inte ha med icke statliga organisationer i definitionen av aggressionsbrottet samt det orimliga med att faktiskt ha dem med.

6.1.1 Kan båda sidor vara skyldiga?

Nästa fråga som uppstår vid appliceringen av Kampaladefinitionen på Libanonkriget 2006 är frågan om båda sidor i en konflikt kan göra sig skyldiga till aggressionsbrott, samt om och i så fall när legitimt själförsvar övergår i ett aggressionsbrott.

Andra förslag till definitioner av aggressionsbrottet så som till exempel det sovjetiska

förslaget från 1933 innehåller en formulering om att det bara är den första parten som utför en aggressionshandling som kan vara skyldig till ett aggressionsbrott. Frånvaron av en sådan formulering i Kampaladefinitionen, beroende på hur hänvisningen till resolution 3314 skall tolkas, gör att jag tycker att det är rimligt att tolka det som att båda parter i en konflikt kan göra sig skyldiga till aggressionsbrott.

Om detta är avsikten med definitionen så vore det dock ett enkelt förtydligande att ta med en formulering som gör klart att båda sidor i konflikten kan göra sig skyldig till

aggressionsbrottet. Som det nu är formulerat så uppstår en osäkerhet om vad som gäller vilket måste ses som en brist med Kampaladefinitionen.

Problemet med en formulering som innebär att bara en part i en konflikt kan göra sig skyldig till aggressionsbrott diskuteras i kapitel 3.5 men det finns också uppenbara problem med en definition som innebär motsatsen. En sådan formulering lämnar över många svåra

tolkningsfrågor till en eventuell domstol. Vad ger rätten till självförsvar? När övergår

självförsvar till aggressionshandlingar? Ett sådant synsätt bör som nämns i kapitel 3.1.5 också innehålla en ändpunkt när konflikten har nått så långt att fullt krig råder och det inte längre är meningsfullt att pröva nya aggressionshandlingar mot aggressionsbrottet utan mot krigets lagar. En konflikt når vid någon tidpunkt en nivå där båda parter slåss för sin existens och båda parter kan då sägas agera i självförsvar. Alternativet är att se aggressionsbrottet som en form av fredsplikt. Om den ena parten vill sluta fred så måste den andra godkänna detta, annars gör den sig skyldig till ett aggressionsbrott. Men när har en konflikt nått en så hög nivå att nya aggressionshandlingar inte kan ses som aggressionsbrott? Det blir en svår bedömning för en eventuell domstol att avgöra.

Den här frågan visar inte bara på svårigheterna med att tolka Kampaladefinitionen utan väcker också frågan om det över huvud taget är meningsfullt med aggressionsbrottet som folkrättsligt begrepp. Kanske kan det göras en parallell där syskon ses som stater och bråk ses som krig.

Både krig och bråk är svåra att definiera. Både krig och syskonbråk verkar svåra att förbjuda. Vid båda fenomenen finns det oftast två drivande parter, det är ofta svårt för att inte säga omöjligt att utröna vem som börjat och det är ofta viktigare att få ett slut på stridigheterna än att i efterhand utse en ensam skyldig till konflikten.

Hänvisningen till resolution 3314 (XXIX) i Kampaladefinitionen är en formulering som bidrar till att skapa onödiga frågetecken. Det är i min mening en djupt olyckligt att formuleringen finns med. De stater som ratificerar Kampaladefinitionen kan nu inte vara säkra på vad det är som verkligen ratificeras. Det beklagliga är att sådana frågetecken enkelt gått att undvika med en annan formulering. Kanske visar oklara formuleringar som denna på problemet med att åstadkomma kristallklara formuleringar i en komprommisslösning mellan många parter i en fråga som debatterats under så otroligt lång tid.

6.1.2 Tolkningen av 2 § (g) om användande av krigförande ombud

Appliceringen av Kampaladefinitionen visar också på problemet med att tolka 2 § (g). Hur stor inblandning krävs för att en stat skall anses skyldig till en aggressionshandling som

utförts av andra? Formuleringen ”substantial involvment” antyder i alla fall att

aggressionshandlingen inte behöver ha skett på direkt order av staten för att 2 § (g) skall anses som uppfylld. Men exakt var gränsen går är oklart och det blir ytterligare en tolkningsfråga som lämnas över till en eventuell domstol.

En annan aspekt på 2 § (g) är frågan om huruvida det är 2 § (g), som den inblandade staten bryter mot, som skall prövas mot kriterierna i 1 § eller om det är de punkter, 2 § (a-f), som den utförande tredje parten gör sig skyldig till som skall prövas mot 1 §. I de fall när tredje partens handlingar uppfyller kraven i 1 § så torde det inte vara någon fråga om att 2 § (g) också uppfyller kraven. Som visas i appliceringen av Kampaladefinitionen på Libanonkriget 2006 så torde det däremot finnas fall där tredje partens handlande inte uppfyller kraven i 1 § men där det ändå kan argumenteras att 2 § (g) uppfyller kraven i 1 §.

Här kan det även framföras att det saknas någon reglering kring om en stat istället för att använda en icke statlig tredje part som ombud för sina aggressionshandlingar istället använder sig av en annan stat. 2 § (f) stadgar visserligen att det är en angreppshandling att upplåta sitt territorium för aggressionshandlingar mot en 3:e stat men ingen annan form av stöd eller inblandning mellan stater nämns i 2 § (a-g).

Det tycker jag måste ses som en brist i definitionen. Det är inte orimligt att tänka sig att en militärt och ekonomiskt stark stat med olika medel kan förmå en svagare stat i

beroendeställning att genomföra aggressionshandlingar mot en tredje stat. Den starka staten kan sedan stödja sitt krigförande ombud i allt utom att sätta in sina egna stridskrafter eller upplåta territorium som utgångspunkt för attackerna utan att riskera att göra sig skyldig till aggressionsbrott. Det allvarliga med detta är att det innebär ett kryphål i definitionen för stater med en aggressiv agenda som genom detta kan använda våld som ett argument i sina

mellanstatliga relationer utan att riskera att göra sig skyldigt till aggressionsbrott. Offret för aggressionshandlingarna kan däremot inte ingripa millitärt mot någon annan stat än den som utför aggressionshandlingarna utan att riskera att göra sig skyldig till ett aggressionsbrott.