Arbetsgruppen har försökt kartlägga olika former för rörlighet och kun- skapsflöde mellan högskola och näringsliv, särskilt med fokus på fortbild- ning och vidareutbildning samt industridoktorander. Dessa former är en del av en helhet och vid intervjuerna har frågorna berörts i ett större sam- manhang. Utifrån det samlade underlaget finns ett antal slutsatser och problemställningar som arbetsgruppen vill lyfta fram för fortsatt behand- ling. En viktig utgångspunkt för att underlätta samverkan mellan högsko- la och näringsliv är att kontakterna måste vara flexibla, präglade av öp- penhet, bygga på ett decentraliserat ansvar och tillåta experiment i olika former. I ett konstruktivt och utvecklande samarbete är det viktigt att från båda håll ställa sig bakom och acceptera faktumet att kunskapsutveck- lingen sker i lika hög utsträckning i industri som högskola, men i olika perspektiv och att båda parter har nytta av samarbetet.
Det finns redan idag på flera håll ett väl utvecklat och fungerande samarbete, vilket bl a visats genom olika goda exempel tidigare i rappor- ten och dessa kan med fördel spridas till fler organisationer. Samtidigt kan man fråga sig varför inte en större del av högskolornas kunskap utnyttjas i näringslivets kompetensutveckling, och vilka åtgärder som skulle kunna leda till att den potential som högskolornas lärare och forskare represen- terar, blir bättre utnyttjad. Arbetsgruppen redovisar i det följande övergri- pande sina slutsatser vilka kan ligga till grund för ett fortsatt utvecklings- arbete inom högskolan och näringslivet.
•
Högskolans roll i kompetensutvecklingen
behöver utvecklas
För att klara den utmaning som kompetensväxlingen i företagen innebär behövs ett aktivt samarbete med högskolan. Flera företag har emellertid erfarit problem att komma i kontakt med högskolan och har svårt att få
gehör för anpassade utbildningsprogram. Mer arbetsmarknadsorientera- de högskolekurser efterfrågas. Det är viktigt att högskolan i större ut- sträckning kan erbjuda individuella utformningar och skräddarsydda lös- ningar. En ökad integration mellan olika ämnen och discipliner är avgö- rande för att kunna följa den genomgripande utveckling som sker i nä- ringslivet. För företagen är det viktigt att högskolan kan erbjuda en flexi- bilitet, dels för att motsvara de kunskapsbehov som finns i företagen, dels för att anställda skall stimuleras till kompetensutveckling. Högskolan borde i högre utsträckning vara naturligt att ständigt återkomma till för kortare och längre nödvändig kompetensutveckling. Formerna för högskolans roll i kompetensutveckling behöver således utvecklas.
Ett hinder för uppdragsutbildningens expansion är den kultur och de traditioner som finns på olika håll i högskolan. Det finns ett motstånd mot uppdragsutbildning som bottnar i en uppfattning att detta hotar hög- skolans oberoende och integritet och äventyrar kvaliteten i grundutbild- ning och forskning. Det är även svårt att skapa ett engagemang för upp- dragsutbildning inom högskolan då det inte ses som ”lika fint” och inte premieras i det akademiska systemet.
Det behöver skapas incitament för högskolans medverkan i kompe- tensutvecklingen. Det finns redan i dag ett stort tryck på högskolan att erbjuda fortbildning och vidareutbildning och det kommer sannolikt bara att öka. Om systemet med individuella kompetenskonton träder i kraft är högskolan tvungen att på ett annat sätt än idag erbjuda kortare och längre utbildningar i flexiblare former. Ett verkningsfullt incitament är ekono- miska styrmedel i olika former. Ett system med en ökad grad av avgiftsbe- lagda utbildningar skulle skapa ekonomiska förutsättningar för högsko- lan, institutionen och den enskilde läraren på ett helt annat sätt än idag.
•
Utveckla en mäklarfunktion vid högskolan
Det finns stora förväntningar på högskolan att tillgodose övriga samhäl- let med lämpliga strukturer av kurser och utbildningar. Högskolan skall ha en samlad ingång för företagen, ta fram lämpliga kurspaket, kanske i samarbete med andra utbildningsanordnare och ge dessa i en flexibel form som passar kursdeltagarna. Högskolan har redan i dag en pressad ekono-
misk situation att anordna reguljär grundutbildning och en rad krav som ställs runt den, bl a i form av nya pedagogiska metoder, aktivare rekryte- ring etc. I denna situation är det svårt att motivera enskilda lärare och administratörer att ta på sig ytterligare uppgifter utan några tydliga inci- tament. Förslag till en ökad grad av avgiftsbeläggning av utbildningar har berörts ovan.
Av intervjuerna har framkommit att ett sätt att lösa detta vore att arrangera och administrera denna typ av efterfrågan på kurser genom en fristående association till exempel ett utbildningsbolag vid högskolan. Detta bolag skulle ha till uppgift att ta fram utbildningspaket, att matcha före- tagens behov, engagera lärare och forskare inom och utom högskolan. Sådana bolag skulle kunna hanteras inom ramen för de holdingbolag som finns vid flera universitet och högskolor. Det finns redan i dag utbildnings- bolag vid ett fåtal högskolor och arbetsgruppen tror att det vore värde- fullt att vidareutveckla dessa former. Riksrevisionsverket har nyligen fått i uppdrag att göra en översyn av holdingbolag och teknikbrostiftelserna. Det är väsentligt att här redovisade resonemang kan föras vidare till den utredningen och förhoppningsvis leda till en förändring vad gäller hög- skolornas möjligheter att erbjuda och administrera olika former av fort- bildning och vidareutbildning.
Det finns ett samarbete mellan universiteten och högskolorna i Stock- holmsregionen, t ex genom Stockholms Akademiska Forum, som skulle kunna utvecklas och marknadsföras utåt. En annan slags samverkan är utbildningar som anordnas tillsammans av två eller flera universitet och högskolor. Ett exempel är en civilingenjörsutbildning med biomedicinsk inriktning som ges av KI och KTH gemensamt.
•
Undersök möjligheterna för ett kompetensutvecklings-
bolag inom t ex teknikområdet
Arbetsgruppen bedömer att det vore möjligt att bilda någon form av kom- petensutvecklingsbolag inom t ex teknikområdet, IT, bioteknik eller med- icinområdet. De erfarenheter som finns av olika institut knutna till univer- sitet och högskolor inom området företagsledning och organisation har varit goda och skulle kunna utgöra en modell. Ett motsvarande teknikin-
stitut skulle, i samarbete med branschorganisationer, kunna etableras. Vid institutet skulle kurser och utbildningar kunna tas fram i linje med beho- ven hos företagen. Denna typ av verksamhet skulle inte ersätta utbild- ningsbolagen vid universitet och högskolor utan ha en kompletterande roll och istället samverka med dessa. Utifrån vad arbetsgruppen erfarit av intervjuerna med företag finns en stor efterfrågan av denna typ av utbud. Arbetsgruppen föreslår därför att förutsättningarna för ett sådant bolag/ institut utreds vidare.
•
Utveckla dialogen mellan företag och högskola
vid utformning av utbildningar
En utvecklad dialog mellan högskola och näringsliv är viktig för ett ut- bildningssystem i internationell världsklass. En närmare samverkan har betydelse för att grundutbildningens innehåll så långt som möjligt skall ligga i linje med det som företag och övriga arbetslivet samt studenter efterfrågar, som för att kvaliteten skall kunna säkerställas.
I ett framtida utbildningssystem kan studenter komma att plocka ihop kurser som det passar dem – oberoende av var kursen finns. Högskolan kommer därför att utsättas för en internationell konkurrens på ett helt annat sätt än tidigare. Svenska högskolor har att konkurrera mot bl a helt marknadsstyrda utbildningsutbud som uppdateras regelbundet och på ett annat sätt följer såväl studenters efterfrågan som arbetsmarknadens för- ändringar. Denna marknadsmekanism finns inte på motsvarande sätt i det svenska utbildningssystemet. Därför måste universitet och högskolor kom- pensera för detta genom att utveckla en närmare dialog med näringslivet vad gäller utbildningarnas utformning.
Ett forum och mötesplats för en dialog skulle alumniverksamheten kunna utgöra. En utveckling av den verksamheten skulle skapa nätverk, kontaktytor mellan akademin och näringslivet/yrkesverksamma. Genom alumniverksamhet kan högskolans uppföljning av var studenterna ham- nar i arbetslivet underlättas. Detta skulle även kunna hjälpa högskolan att bli flexiblare och tydligare kunna visa upp vad man har att erbjuda.
•
Utveckla utbytestjänster
En utvecklad dialog ger även grunden för fler utbytestjänster. Utbytes- tjänstgöring sker idag framför allt i form av adjungerade professorer. Den formen behövs på fler nivåer. Företagen önskar att deras medarbetare i större utsträckning än i dag kunde vara delaktiga i högskolans undervis- ning och forskning. Högskolan borde i ökad utsträckning använda förelä- sare från företag. Företagen ligger ofta i absoluta kunskapsfronten inom sina områden vilket skulle kunna utnyttjas bättre. Former behövs också för att både stimulera högskoleforskare att delta i företagsprojekt och företagsanställda att tillfälligt ha en tjänst på högskolan.
Av intervjuerna kan vi konstatera att det saknas etablerade former för högskoleforskare att komma ut på företag. Ett viktigt sätt för att utö- ka kontakterna mellan högskola och företag vore att utveckla former för ett sådant utbyte. Arbetsgruppen vill i det sammanhanget lyfta fram den modell för delade tjänster som finns inom sjukvården (klinisk – forsk- ningsverksamhet). För att applicera denna modell på näringslivet behövs det någon form av stimulansmedel, åtminstone i ett inledningsskede. En modell med gemensam finansiering mellan staten, näringslivet, högskola och forskningsfinansiär vore att föredra. En sådan modell skulle kunna vara en uppgift för Vinnova att utveckla.
Även en ordentlig satsning på industridoktorander är något som de flesta företag ser positivt på. Industridoktorandprogram är ett sätt att både bibehålla och utveckla kompetensen i företaget. Det har emellertid fram- kommit ett antal problem vad gäller industridoktorandprogrammen. Det gäller framför allt finansieringen. Lönenivån för högskolans doktorand- tjänster gör det svårt att ta tjänstledigt för att gå doktorandutbildning. Det finns även behov av stimulansåtgärder från staten för att underlätta för företagen att öka industridoktorandverksamheten. De flesta företag, särskilt mindre, har svårt att finansiera en person i fyra år utan att den samtidigt är produktiv i företaget. Det är också viktigt att flexibla model- ler för industridoktorandprogram utvecklas som passar såväl stora som små företag. Här finns erfarenheter från t ex Kemindustrins forskarskola, som riktar sig till små och medelstora kemiföretag, som bör tas tillvara och användas inom andra områden. I de forskarskolor som föreslagits i
forskningspropositionen är det angeläget att industridoktorandmodellen används inom de områden där det är relevant.
För att stimulera utbytestjänster är det angeläget att karriärsystemen inom universitet och högskola förändras. Att kunna gå fram och tillbaka mellan det akademiska systemet och näringslivet måste uppmuntras. Som det är i dag har den som hållit sig inom det akademiska systemet ett för- språng gentemot den som gjort karriär någon annanstans, exempelvis inom näringslivet.
•
Fortsätt satsa på större samlade forskningsprojekt
i samverkan mellan staten och näringslivet
I forskning och forskarutbildning är en ökad samverkan avgörande för att kunskapsutvecklingen i såväl högskola som företag skall kunna vara på internationell toppnivå, vilket är nödvändigt ur ett långsiktigt konkur- rensperspektiv.
Kompetenscentra och forskningsprogram som Program för fordons- teknisk forskning (PFF) och Nationellt Flygtekniskt Forsknings Program (NFFP) utgör en bra modell för samverkan mellan företag och högskola, som borde användas även inom andra strategiskt viktiga områden. Det väsentliga är att industrin identifierar strategiska problemområden och att högskolan i dialog med företagen formulerar vetenskapligt intressanta forskningsprojekt inom dessa problemkomplex. Gemensamt finansierade projekt med industriell probleminitiering ger förutsättningar för kontakt- nät och rörlighet av personer mellan företag och högskola. Det är därför väsentligt att Vinnova fortsätter satsningar på gemensamma forsknings- projekt av typen kompetenscentra.
Nyckelfaktorer för en effektivare samverkan i gemensamma projekt är att det finns en klar ansvarsfördelning och att det sätts klara mål redan i inledningsskedet. Det måste också finnas ett åtagande från alla parter att bidra med resurser, såväl finansiella och tekniska som i form av tid. Det behöver skapas bättre förutsättningar för flera institutioner att samarbeta med företag i industriprojekt som är tvärvetenskapliga.
Industriforskningsinstituten, som finansieras gemensamt av staten och näringslivet, fyller en viktig funktion som brygga mellan akademisk forsk-
ning och företagen och bidrar till ett flöde av personer mellan högskola, institut och företag. Institutens roll i FoU-systemet bör därför tydliggöras.
Referenser:
”Aktuella trender inom kompetensutvecklingsområdet”, SOU 2000:115, Börje Svensson
”Högskolans arbete med sin samverkansuppgift”, Högskoleverkets rap- portserie 2000:2 AR
”Högskolans uppdragsutbildning – ett regeringsuppdrag”, Högskolever- kets rapportserie 1999:14 R
Årsrapport för universitet och högskola 1995/96, 1997, 1998, 1999 Budgetpropositionen för universitet och högskolor 2000 och 2001 Forskningspropositionen Forskning och Förnyelse, 2000/01:3.
”Högskolans tredje uppgift. En enkätundersökning”, Kjell Jegerfors, SUHF- rapport 1999
”Samverkan mellan högskolan och näringslivet. Huvudbetänkande av NYFOR-utredningen”, SOU 1996:70
”Den tredje uppgiften – Högskola och omgivning i samverkan”, Göran Brulin, 1998.
”Samverkan mellan universitet, högskola och de små och medelstora fö- retagen i Sverige”, Sifo/SMG, 1999
Intervjuer:
· Jan Edhäll, VD och Thord Hansson, personalchef, Allgon
· Anders Norin, Coordinator of University Research, Jan Johansson, Director World-Wide University Liaisons, Mikael Möller, Learning In- stitute Human Resources, Ericsson.
· Peter Aspelin, prorektor, Karolinska institutet
· Elisabeth Bergendal-Stenberg, Katarina Almqvist, Olle Vogel, Anders Gillner, KK-stiftelsen
· Anders Lundgren, förvaltningschef, KTH
· Hasse Odenö, rektor, Christer Norström, prefekt, Mälardalens hög- skola
· Tomas Moks, Director process R&D, Ulf Lindquist, Director. R&D Operations, Ann-Britt Angerman, Director Sourcing & Competence Development, Pharmacia
· Rolf Thomér, direktör extern FoU, Olle Gustafsson, direktör. Human Resources, Scania
· Gunnar Kinbom, SAAB
· Martin Malmsten, VD, Ytkemiska Institutet, YKI.
BILAGA
Olika flöden av kompetens
mellan högskola och näringsliv
Det viktigaste flödet av kompetens ut i arbetslivet sker genom grundutbild- ning och forskarutbildning vid universitet och högskolor. Läsåret 1998/99 uppgick det totala antalet registrerade studerande i grundutbildning vid universitet och högskolor till cirka 310 000. Antalet studenter har ökat kraftigt under den senaste tioårsperioden. Antalet högskolenybörjare upp- gick läsåret 1998/99 till 66 700. Flest nybörjare återfanns vid hög- skoleingenjörsprogrammet (8 000) följt av civilingenjörsprogrammet (6 300) vilka båda har ökat betydligt de senaste åren. Antalet nybörjare på pro- grammet till högskoleingenjör har under perioden 1993/94 – 1998/99 ökat från ca 5 500 till 8 000 per år. Ökningen uppgår till nästan 50 procent. Närmare hälften av ökningen utgörs av kvinnor. Det program som ökat näst mest vad gäller nybörjare är civilingenjörsutbildningen, som ökat från ca 5 500 till 6 300 per år och även där utgör kvinnorna en stor andel bland nybörjarna.
Intresset för högre utbildning är fortfarande stort, men har minskat något under senare år. Antalet studerande inom olika naturvetenskapliga och tekniska utbildningar har också ökat betydligt de senaste åren, dock inte i samma omfattning som statsmakterna och det omgivande samhället önskat. Flera utbildningar inom området har rekryteringsproblem på grund av ett sviktande intresse hos ungdomar för utbildningar inom naturveten- skap och teknik. Rekryteringsbasen från gymnasieskolan (huvudsakligen det naturvetenskapliga och till viss del även det samhällsvetenskapliga programmet) har minskat. En rad insatser görs för att öka intresset för naturvetenskap och teknik bl a NOT-projektet. Det teknisk-naturveten- skapliga basåret har blivit en viktig rekryteringsväg, särskilt till lärarut- bildningarna och för att öka andelen kvinnor vid de tekniska och naturve- tenskapliga utbildningarna.
Antalet examina i grundutbildningen uppgick till 36 500 under läsår- et 1998/99 vilket är en ökning jämfört med tidigare år. Antalet examina har under en rad år legat kring 34 000 per år. Flest antal examina togs läsåret 1998/99 ut inom området teknik (7 200) som ökat såväl relativt som i absoluta tal de senaste åren. Antalet examinerade förväntas fortsatt öka framöver. Trots den stora ökningen av antalet nybörjare till högskole- ingenjörsutbildningen har inte antalet examina ökat i samma utsträck- ning. Studier av genomströmningen visar att många inte fullföljer utbild- ningen.
Det finns drygt 18 000 aktiva forskarstuderande inskrivna vid uni- versitet och högskolor. Under den senaste tioårsperioden har antalet fors- karstuderande ökat, framför allt under de senaste åren. Det är medicinsk och teknisk fakultet som har de flesta forskarstuderande, sammantaget närmare hälften av alla doktorander.
Arbetsgruppen har sökt efter uppgifter på omfattningen av antalet forskarstuderande i industridoktorandprogram. Någon sådan aktuell sta- tistik finns inte utan kräver särskilda undersökningar vilket inte varit möjligt att utföra inom ramen för kartläggningen. En uppskattning utifrån det underlag som inhämtats är att i dagsläget finns knappt 200 industridokto- rander i landet.
Drygt 3 200 personer påbörjar en forskarutbildning varje år och drygt 3 000 examineras (doktors- och licentiatexamen). Flest examina (både licentiat och doktor) tas ut vid teknisk fakultet, följt av medicinsk fakul- tet. Inom forskarutbildningen har de medicinska och tekniska områdena en dominans till skillnad från grundutbildningen. I samband med det nya regelverket för forskarutbildningen har denna fördelning ytterligare för- skjutits mot en större andel inom medicin, teknik och naturvetenskap, eftersom antagningen till de samhällsvetenskapliga och humanistiska områdena har stagnerat.
Utbildningsnivån i Sverige ligger på en hög nivå. Tre fjärdedelar av befolkningen har lägst gymnasieutbildning och närmare 30 procent av befolkningen mellan 25-64 år har en kortare eller längre högskoleutbild- ning. 13 procent av samma grupp har en treårig eller längre högskoleut- bildning. Det är höga siffror, men internationellt sett ligger Sverige inte
lika bra till när det gäller andelen högutbildade, särskilt inte inom de tek- niska och naturvetenskapliga områdena. Både antalet och andelen perso- ner med längre högskoleutbildning i åldrarna 25-44 år har minskat något mellan 1991 och 1998. En förklaring är att årskullarna födda under det sena 1950-talet och 1960-talet inte skaffade sig längre högskoleutbild- ning i samma utsträckning som årskullarna i slutet av 1940-talet och bör- jan av 1950-talet. Därtill kommer att utbyggnaden av högre utbildning under 1960-talet medförde gynnsamma utbildningsmöjligheter för ”fyrtio- talisterna” medan den totalspärrade högskolan med oförändrad dimensi- onering under större delen av 1980-talet inte gav samma möjligheter för ”sextiotalisterna”. Utbyggnaden av högskolan under 1990-talet kommer att ge större effekt på befolkningens utbildningsnivå om ett antal år. Ut- vecklingen under senare år tyder på att yngre årskullar kommer att ha en betydligt högre andel med minst treårig högskoleutbildning än äldre ål- dersgrupper. Sammantaget finns en stor grupp av människor i åldern 30- 45 år med behov av att komplettera sin kompetens med ytterligare högre utbildning.
Högskolan har sedan länge erbjudit möjligheter till livslångt lärande genom fortbildning och vidareutbildning för yrkesverksamma. Detta har skett genom deltagande i kurser på heltid, deltid, kvällstid och på distans. Omfattningen av dessa har varierat såväl över tiden som mellan olika högskolor. Det är inte möjligt att beskriva exakt hur många som deltar i fortbildning och vidareutbildning eftersom det förutsätter kännedom om varje individs avsikt med studierna. Däremot kan man uttala sig om om- fattningen av utbudet av kurser som har karaktär av fortbildning och vidareutbildning. Statsmakterna har i sina styrdirektiv uppmanat högsko- lan att bibehålla och utveckla utbudet, men en tendens under senare år har varit att omfattningen av fortbildning och vidareutbildning i stora drag har minskat. Skälen till detta är främst ekonomiska och en effekt av hur resurstilldelningssystemet är utformat. Däremot har omfattningen av avgiftsbelagd uppdragsutbildning ökat, vid vissa högskolor i betydande omfattning. Detta är också en utveckling som statsmakterna stödjer (se bl a budgetpropositionen för år 2000).
Högskoleverket har i samband med en uppföljning av avgiftsförord- ningens tillämpning kartlagt uppdragsutbildningens volym. Högskolever-
ket konstaterar att den inte förändrats nämnvärt under 1998 i jämförelse med föregående år, vare sig i omfattning eller inriktning. Sammantaget uppgick högskolornas intäkter från uppdragsutbildning under 1998 till knappt 800 miljoner kronor, vilket utgör ca 5 procent av högskolornas intäkter från grundutbildningen och ca 2 procent av deras totala intäkter. Uppdragsutbildningens relativa betydelse varierar ganska kraftigt. För Lunds och Göteborgs universitet handlar det om ca 3 procent av grundut- bildningsbudgeten, för Linköpings universitet om ca 10 procent och som mest, i Högskolan Karlskrona/Ronneby, om ca 17 procent. Huvudbestäl- lare av högskolornas uppdragsutbildning är den offentliga sektorn och där främst inom vård- och läraryrkena. Högskolornas uppdragsutbild- ning motsvarar inte mer än ca 1,6 procent av den svenska personalutbild- ningsmarknaden totalt (andelen blir ännu mindre om man räknar bort den del av uppdragsutbildningen som inte är att betrakta som personalut- bildning).
Ser vi till hur mycket företagen lägger på anställdas kompetensut- veckling via kurser kan vi, utifrån Industriförbundets Planenkät 2000, konstatera stora skillnader mellan olika branscher. Inom verkstadsindu- strin (exkl bilindustri) satsas ca 25 000 kronor per anställd för utbildning, medan det inom konsumtionsvaruindustrin satsas mindre än 4 000 kro- nor per anställd för detta ändamål. Sammantaget för samtliga branscher