Arbetsrehabiliteringens tillämpning under 1990-talet kan studeras från flera olika utgångspunkter. Från 1980-talet och framåt har synen på arbets
rehabilitering blivit allt mer komplicerad. Idag i böljan av 2000-talet, arbetar ett stort antal aktörer utifrån olika målsättningar och uppfattningar om hur en effektiv rehabilitering skall bedrivas. Till att bölja med är det därför viktigt att definiera vad arbetslivsinriktad rehabilitering egentligen står för och hur denna form av rehabilitering förhåller sig till andra former av rehabilitering.
Begreppet rehabilitering
Kertz, Werner & Wessers (1995) forskningsöversikt på rehabiliterings
området visar att begreppet rehabilitering har utvecklats och fått olika betydelser allteftersom olika discipliner börjat arbeta med rehabilitering men också utifrån statens intensifierade fokus på specifika rehabiliteringsfrågor.
Den utvidgade fysiska, social, psykiska och arbetsinriktade rehabiliterings
verksamheten är en konsekvens av att allt fler mänskliga hinder och oförmågor blivit uppmärksammade och ansedda som viktiga att åtgärda. Allt fler organisationer och yrkesgrupper har blivit involverade utifrån just deras perspektiv och kunskap på mänsklig oförmåga (Kertz, Werner & Wesser 1995:9-10). Ursprungligen har begreppet en medicinsk betydelse av att återupprätta en människas duglighet på något område. WHO: s universella definition av begreppet, betonar att rehabilitering är en process, där olika åtgärder skall bidra till att "sätta i stånd" en individ fysiskt, psykiskt och socialt, så att denne far möjlighet att förändra sitt eget liv. Enligt Kertz, Werner och Wesser betonar Socialstyrelsen i sin svenska definition de sociala och samordnande aspekterna av rehabilitering. Där räknas alla åtgärder av medicinsk, social, och arbetsinriktad art inriktade på att hjälpa sjuka och skadade tillbaka till goda förutsättningar för ett normalt liv som rehabiliterande (a.a, s. 32,33).
Begreppet arbetslivsinriktad rehabilitering
Förutom generella definitioner som tar sin utgångspunkt i individens sociala, psykiska och fysiska hinder bör den arbetslivsinriktade rehabiliteringen definieras för sig. Begreppet arbetslivsinriktad rehabilitering, eller med e tt mindre komplicerat uttryck: arbetsrehabilitering, har en förhållandevis kort
historik. Det har sitt ursprung i den svenska betoningen av arbete framför passiva bidragsutbetalningar. Arbetsmarknadsinsatser för de "partiellt arbetsföra", de som idag kallas för funktionshindrade, hade uppmärk
sammats redan på 1940-talet eftersom det var brist på arbetskraft och det fanns behov av arbetskraft i produktionen (a.a 20). 1962 fördes bestämm
elser in i den då nya lagen om allmän försäkring som innebar att försäkrings
kassorna fick i uppdrag att utreda arbetsrehabiliterande åtgärder för att minska antalet långtidssjukskrivningar bland de personer som hade arbete.
De åtgärder som avsågs var sådana insatser som innebar att människor skulle fa stöd och tillgång till åtgärder för att kunna återgå i arbete efter det att den medicinska rehabiliteringen var avslutad. Orsaken låg i att man i de förarbeten som låg till grund för lagen om allmän försäkring hade uppmärk
sammat de höga socialförsäkringskostnaderna för långa sjukskrivnings
perioder och det produktionsbortfall de ansågs orsaka (a.a. s.20). Vikten av arbetsrehabiliterande åtgärder formaliserades ytterligare i slutet av 1980-talet i och med statens ökade intresse av att rehabilitera långtidssjuka tillbaka till arbetslivet genom den s.k. arbetslinjen i socialpolitiken. Även här låg orsakerna i de snabbt ökande kostnaderna för förtidspensioner, sjukför
säkring, samt produktionsbortfall (Grape 1998). I ett av de viktigaste förarbetena till 1992 års rehabiliteringsreform, SOU 1988:41, föreslås därför en rättslig definition av rehabilitering som syftar på de åtgärder som vidtas för att upprätta individens prestationsförmåga så att denne kan leva ett självständigt liv:
Med rehabilitering avses i denna lag en sammanhängande process som syftar till att återge den som drabbats av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan bästa möjliga funktionsförmåga och förutsättningar att leva ett självständigt liv. En rehabiliteringsåtgärd kan avse förändringar av den försäkrades arbetsförhållande eller vara av medicinsk, psykologisk eller social art.
Rehabiliteringsåtgärden skall planeras efter samråd med den försäkrade och utgå från hans individuella förutsättningar och behov (SOU 1988:41: 54).
Tematiska målsättningar med arbetsrehabilitering under 1990-talet
Från 1980-talet kan man s e att den empiriska (men inte nödvändigtvis den teoretiska) kunskapen om arbetsrehabilitering blivit allt mer omfattande och fördjupad. Det kontinuerliga utbytet mellan politiska önskemål och mer
tillämpningsnära utvärderingar har med tiden omsatts i en rad tematiska målsättningar som har ansetts som viktiga att eftersträva för att åstadkomma bra resultat vid arbetsrehabilitering.
Arbetslivet: Behovet av förebyggande åtgärder i arbetslivet har speciellt uppmärksammats genom betoning av hälso- och sjukvårdens, framför allt företagshälsovårdens preventiva arbete, exempelvis när det gäller missbruk av alkohol och andra faktorer som riskerar att leda till individuell ohälsa (SOU 1996:113, s. 154, 251, 252). Arbetsgivarnas ansvar för rehabiliterings
processen betonas för att anställda drabbade av ohälsa och funktions
nedsättning inte skall behöva riskera att ställas utanför arbetsmarknaden.
Riskgrupper: Man har också uppmärksammat och relativt väl kartlagt behovet av speciella insatser för arbetsrehabiliteringens s.k. riskgrupper, dvs.
äldre, lågutbildade, kvinnor, invandrargrupper, samt de grupper som har en sammansatt social och medicinsk problematik (Riksförsäkringsverket 1997:6; SOU 1996:113).
Läkarnas sjukskrivningsmönster: Läkarnas sjukskrivningsmönster har varit aktuellt för diskussion under den senare delen av 1990-talet. I prop.
1994/95:147 föreslogs att strama åt läkarnas professionella bedömning av patientens medicinska status och funktionsförmåga. Förändringar som senare har reglerats i den s.k. steg-för-steg-modellen och utvecklats i bl.a.
Prop. 1996/97:28.
Koordinering (tajming) och tidpunkt: Om man tidigare har betonat vikten av att komma igång snabbt med rehabilitering för att påskynda möjligheten till återgång i arbetslivet, har man nu allt mer böljat betona vikten av 'rätt' typ av insatser vid 'rätt' tidpunkt (Statskontoret 1997:27, s.39-40;
Riksförsäkringsverket 1997:6, s. 151). Det är således inte tidpunkten för insatserna som direkt är det viktiga i sig, utan att det skall vara rätt typ av insatser som sätts in i vid rätt tidpunkt i rehabiliteringsprocessen. Emellertid påpekas att det är önskvärt om man på ett tidigt stadium kan uppmärksamma individernas rehabiliteringsbehov (Statskontoret 1997:27, s. 131).
Renodling och samordning: Behovet av att samordna och länka de olika rehabiliteringsparternas renodlade insatser till varandra har uttryckts allt mer under 1990-talets senare del (se t.ex. SOU 1996:113, kap 7, 8). Renodling och samordning anses vara två sidor av samma mynt. En s.k. renodling av de
olika parternas roller och ansvarsområden syftar till att klargöra och dra gränser för vilka målgrupper som skall hanteras inom respektive myndighet.
Exempelvis har renodlingen inneburit ett försök till att klargöra gränserna mellan försäkringskassa, som skall arbeta med sjukskrivna, och arbets
förmedling som endast skall arbeta med arbetslösa. Denna renodling har ansetts som betydelsefull för att komma till rätta med oklara och skiftande målsättningar, brister i samarbete, oklara incitament, brister i resultatkrav och resultatredovisning samt svårigheter med att styra verksamheten (a.a. s.
193). En ökad renodling har således ansetts som nödvändig för att få en mer ändamålsenlig och effektiv samverkan kring rehabilitering mellan de centrala organisationerna.
Individen i centrum?
Mot slutet av 1990-talet och i böljan av 2000-talet ser man en ny tematisk målsättning växa fram på rehabiliteringsområdet. Individens egen motivation och drivkraft lyfts fram som en målsättning att arbeta med. I t.ex. SOU 2000:78 och Socialstyrelsen 2000:5 betonas individens egna motivation och önskemål som viktig för det slutgiltiga rehabiliteringsresultatet. I det perspektivet betonas att myndighetsinsatser skall koordineras för att man från samhällets sida på ett servicemässigt och humanistiskt sätt skall kunna möta och bemöta de krav och önskemål som individen har i rehabiliterings
processen. När detta skrivs har denna tematiska målsättning inte fått något konkret genomslag i praktisk verksamhet men mycket tyder på att det är ett nytt inslag i svensk rehabiliteringspolitik.