ARGUMENTERA FÖR NORMKREATIVITET

Eftersom det ofta kan vara en fråga om tid och pengar i arbetet med normkreativa processer är vi nyfikna på hur de argumenterar för och driver fram dessa projekt. Manberger svarar att det handlar om att inte se genusperspektiv som ett tillägg som läggs på en existerande gestaltningsprocess, för då är det också något som går att ta bort om det skulle bli för dyrt. Istället handlar det om att stå på sig, säger hon, och se det som en självklar del av arbetet. Manberger föreslår att när det skrivs offerter om hur mycket tid och resurser ett projekt kommer kräva är det bättre att ta i överkant än att förminska det. Manberger tror inte att det behöver vara alltför svårt att argumentera för denna typ av process eftersom flera moment som analys, inventering och framtagande av koncept och idé

ändå utförs. “Det handlar endast om att lägga lite extra tid, addera några fler perspektiv och tänka efter - kanske handlar det om en timme här och där”, säger Manberger.

Utan detta angreppssätt riskerar de att anlägga platser som inte fungerar, vilket i sin tur skulle kosta att bygga om. Det handlar därför om att prioritera och ifrågasätta var pengarna läggs säger Manberger. Hon tror att om de arbetar med detta perspektiv kommer de bygga upp en kunskap som de sedan kan sälja till beställare. Det är viktigt att arbeta med detta, säger Manberger, det är något som beställare också måste ta hänsyn till. Det finns med i alla styrdokument och är därmed inte enbart ett litet intresse från vissa, utan något alla måste arbeta med.

PLANERINGENS MÖJLIGHETER

Vasiljkovic avslutar både hennes presentation och vårt samtal med att reflektera över vad hon kommer bära med sig efter projektets slut. Hon berättar att hon vill våga rita annorlunda och önskar att vi alla skulle våga göra något nytt. Tittar vi på dagens arkitektur med en 15-årings ögon, ett perspektiv som Vasiljkovic nu är väl bekant med, kan det vi gör uppfattas som lite tråkigt och enformigt säger hon. Personligen anser Vasiljkovic att hon nu känner ett större ansvar för att använda andra perspektiv och påminna sig själv om att de inte sitter på all kunskap själva. Klart att form och design påverkar, säger hon, men det finns även mer än så.

Vi frågar Manberger mot slutet av vårt samtal om hon tror att det är möjligt att planera för en plats för alla. Det tror hon, med förbehåll för att alla kanske inte kan vara där samtidigt. Hon tror dock att om vi lyckas

skapa ett utrymme med möjlighet att användas på flera olika sätt kan det bli en plats för alla. Manberger poängterar även att det inte behöver vara allas favoritplats, men likväl en plats för alla.

Vi måste våga hitta metoder att få folk att känna att det är deras stad och plats samt att de själva anser att de har något att säga till om. Det är viktigare än att rita helt rätt. En del av mitt jobb är lite meningslöst om jag inte gör det på det sättet.

- Vesna Vasiljkovic

REFLEKTIONER KRING SAMTAL

Vad vi framförallt tar med oss från samtalet med Vasiljkovic är hennes uppmaning att våga tänka annorlunda och släppa kontrollen. Vi reflekterar över varför detta upplevs som ett hinder. Kanske det beror på en svårighet att bryta från den traditionella planerarrollen? Att avsäga sig kontrollen innebär även att avsäga sig makten. Det Vasiljkovic gjort i sitt projekt, att överlämna kontrollen till tjejerna, innebär också att vilka frågor som prioriteras och värdesätts baseras på deras beslut och inte hennes. Vi diskuterar och resonerar att avvägningen, mellan att ge bort kontroll och själv utöva den, är svår.

Då vi flertaliga gånger talat för deltagande anser vi också att det är värt att poängtera att det inte förminskar planerarens roll och erfarenheter. Baserat på hur Vasiljkovic och Manberger beskriver deras arbetssätt vill vi förespråka att planeringen sker genom att verksamma frågar, lyssnar och reflekterar över deltagarnas erfarenheter. Därefter bör planeraren tolka och

göra en avvägning baserat på den information som givits. Planerarens roll och expertis får inte nedvärderas, dock anser vi att den bör kompletteras. I likhet med den reflektion vi gör kring samtalen med Paulsson och Dohrmann noterar vi även här att den erfarenhet och kunskap som både Vasiljkovic och Manberger delger passar in i den förförståelse vi har för praktiken. Vi noterar också att dessa kunskaper är något som vi själva gärna hade använt och utvecklat framöver. Vi tar bland annat med oss Manbergers uppmuntran att ‘stå på sig’ när det kommer till användandet och behovet av normkreativitet och genusperspektiv. Vi tar även med oss att det ska vara en självklar del av processen.

En annan poäng som Manberger gör, som även Paulsson, Dohrmann och Vasiljkovic är inne på, är vikten av att fokusera på processen istället för enbart en plats och dess fysiska utformning. Som Manberger säger finns det inget sätt att se eller påstå att här har vi en jämställd plats, den må vara det men det visar sig inte fysiskt. Vi funderar över ifall detta kan vara ett problem. Finns det en problematik i att det mesta av jämställdhetsarbetet är ‘osynligt’ och inte visar sig i en fysisk gestaltning? Manberger poängterar att arbetet med genusperspektiv är en kompetens som vi kan sälja till beställare. Det gör att vi börjar fundera över hur vi kan ‘paketera’ och sälja en genusmedveten process?