Den del av svensk arkeologi, som inriktat sig på medeltid, måste sägas ha intagit en tvekande hållning till problemkomplexet kyrkogårdsutgrävningar

Detta gäller såväl perspektivet på en osteologisk forskning, som en i strikt

mening arkeologisk analys. Den tvekande hållningen kan märkas i skiftande

praxis vad beträffar den fältarkeologiska dokumentationen liksom i princi­

faller möjligheten för ett projekt av detta slag att förverkliga sin målsättning.

Även om denna samlade syn är nödvändig, kan det vara meningsfullt att be­

skriva den metodiska och teoretiska bakgrunden till arkeologins bidrag.

Den arkeologiska bakgrunden

Grundläggande för all arkeologisk materialbehandling är ambitionen att

upprätta kronologier; helst bör dessa vara förankrade i absoluta dateringar,

men oftast är de kronologiska ramarna tämligen vida och tidfästningen rela­

tiv. En annan arkeologisk grundambition är att etablera insikter i kultursam­

band, liksom att genomföra funktionella och ideologiska tolkningar av

kulturlämningar. Dessa grundambitioner genomförs med i stort sett samma

metodiska grepp: likartad utformning uttrycker samtidighet och/eller nära

kontakt, funktion, avsikter ... Arkeologiska objekt analyseras av arkeologer

dels med avseende på deras egenskaper: funktionella, tekniska och formgiv-

ningsmässig;a dels med utgångspunkt i deras rumsliga placering i horison­

talplan och vertikalplan. Tillsammantaget ger detta utgångspunkter för att

organisera arkeologiskt givna data i typologier, stratigrafier och funktionella

eller kronologiska relationer.

Den förhistoriska nordiska arkeologin har tillämpat dessa tekniker på grav­

material under lång tid. I själva verket vilar mycket av vår nuvarande kun­

skap om det förhistoriska samhället på studier av gravar — gravformer,

gravfynd, gravfältsstrukturer. Medeltidsarkeologin har varit mycket mindre

aktiv på detta område. I viss mån beror detta på att det medeltida gravma­

terialet har varit mycket mera svårtillgängligt än det förhistoriska; man hittar

i allmänhet inte de medeltida gravanläggningarna i öppen terräng, utan på

kyrkogårdar, som fortfarande är i bruk eller under kyrkgolv. I första hand

beor nog denna medeltidsarkeologiska återhållsamhet på att det medeltida

gravskicket har uppfattas vara så ensartat och enkelt att det inte har mycket

att erbjuda den strukturerande arkeologen. Fyndmaterialet är obetydligt;

endast i undantagsfall förekommer gravgåvor eller föremål, som av tillfällig­

het följt den döde i graven. På detta område har den kristna normkulturen

haft ett kraftigt genomslag.

Vid närmare analys har dock de kristna gravformerna trots allt inte varit så

helt utan variationer. Denna insikt växte fram som en följd av många års sys­

tematisk grävningsverksamhet i Lunds stadslager, vilket dels gav samlade

erfarenheter, dels kvanitativt och kvalitativt analyserbart material från kyr­

kogårdar med skilda kronologiska skikt inom staden. Exempel på hur det

varit möjligt att stratigrafiskt och morfologiskt gruppera gravmaterial, finns

från dominikanklostrets kyrkogård i Lund, utgrävt år 1927/se Forssander

1928); än mer betydelsefullt var en analys av kistmaterialets variation och

utveckling i Lund (se Blomqvist-Mårtensson 1963). En betydelsefull under­

sökning genomfördes år 1946 av S:t Jörgenshospitalet i Åhus; betydelsen i

detta fall var kanske mindre kopplat till förhållandet att gravläggningar

berördes än till att en systematisk analys av hela den arkeologiska kontexten

gjorde det möjligt att uppnå en samlad förståelse av hur det undersökta

De erfarenheter, som undersökningarna i Lund givit, har bildat utgångs­

punkter för studier i medeltida gravskick, framför allt med inriktning på kist-

konstruktioner. Sådana studier har utförts av Anders W. Mårtensson på

lundamaterial och av Margareta Weidhagen (-Hallerdt) på undersökta gra­

var från Helsingborg (opublicerade licentiatavhandlingar). En totalunder-

sökt kyrkogård från Skanör blev underlaget för en genomgång av medeltida

gravskick (Redin 1976), där speciellt ordningen för hur den döde placerats i

graven undersöktes. Det faktum att den berörda kyrkogården var totalun-

dersökt gav möjligheten att genomföra en korologisk analys. Detta i kombi­

nation med stratigrafiska bestämningar och typologiska drag, låg till grund

för en tolkning av hur gravskicket förändrades under medeltiden. Likaså for­

mulerades förslag till hur drag i förändringen kunde kopplas till föränd­

ringar i det bakomliggande samhället — föreslaget av social art.

Senare har de grepp, som utvecklats i dessa undersökningar prövats och

kompletterats i en rad kyrkogårdsundersökningar; i första hand gäller detta

några undersökningar i Helsingborg (Wihlborg 1981), undersökningen på

Helgeandsholmens kyrkogråd i Stockhom (Dahlbäck 1982), senare under­

sökningar av kyrkogårdar i Lund (Mårtensson 1976 s och 1981, Kriig 1987)

och fr a den tidigmedeltida kyrkogården 300 m norr om Löddeköpinge

kyrka i Skåne (Cinthio 1980). Exempelsamlingen kan utökas att omfatta vik­

tiga resultat från fr a de nordiska grannländerna. Dock torde det inte vara

felaktigt att påstå att detta är ett forskningsområde, som företrädesvis odlats

på svensk botten; detta hänger — återigen — samman med det särskilda

läge, som uppstått i Sverige med anledning av Fornminnes-(numera

Kulturminnes-) lagens tillämpning.

I och med detta förfogar vi över metodiska hjälpmedel att i varje fall i grova

drag karaktärisera medeltida gravläggningar med avseende på dateringar,

social prestige och gruppsamband. Erfarenheterna ger också möjligheten att

inse situationens begränsningar om dessa metodiska grepp tillämpas iso­

lerat; det är i själva verket dags att utnyttja den grund som skapats för att nå

ett steg längre; om inte, kommer man med allt större kvantitativt underlag få

bekräftelse på redan vunna resultat.

korummet fungerat. I denna analys ingick också gravläggningar (Petersson

-(Malmer) - 1948).

Kyrkogårdar som objekt för

antropologisk-arkeologisk samvetenskap

Den del av svensk arkeologi, som inriktat sig på medeltid, måste sägas ha

intagit en tvekande hållning till problemkomplexet kyrkogårdsutgrävningar.

Detta gäller såväl perspektivet på en osteologisk forskning, som en i strikt

mening arkeologisk analys. Den tvekande hållningen kan märkas i skiftande

praxis vad beträffar den fältarkeologiska dokumentationen liksom i princi­

Med vissa undantag kan sägas att kyrkogårdar och kristna gravfält inte har