I detta arbete har tre anläggningar och därmed tre gravkonstruktioner och kontexter undersökts: en gemensam hällkista som framkom under Christian Runebys undersökning under 1990-talet inom RAGU-projektet samt två enkelgravar från Gotlands museums och Uppsala universitets utgrävning av kapitelsalen 2017 inom Romaprojektet. Nedan beskrivs dessa konstruktioner och hur det osteologiska materialet påträffats inom vardera kontexten samt analysresultat av inre och yttre gravkonstruktioner.
6.1. Anläggning 1: enkelgrav kapitelsalen (2017)
Anläggning 1 bestod av tre tunna kalkstenshällarmed ovanliggande men fragmenterat kistlock vilka formade en 200 centimeter lång grav mätt i den yttre konstruktionen (se Fig. 5). Gravens bredd nämns ej i rapporten. I graven påträffades både huvud- och fotnisch och båda nischerna hade ett ovanliggande lock. Huvudnischen uppmättes till 53 centimeter i bredd och fotnischen 45 centimeter i bredd. Graven var dessvärre omrörd och endast ett fåtal ben låg i läge, exempelvis bröstben och överarmsben. Vänster underarmsben, strål- och armbågsben, ligger enligt den osteologiska rapporten i vinkel. Lårben och skenben ser att döma av bilderna från konstruktionen ut att ligga i vinkel i ett relativt läge. Ligger dessa i läge tyder dess placering på att individen i fråga legat på sidan i graven.
Att graven varit öppen sedan tidigare bevisas ytterligare av öresfynd daterade till 1960-tal (Widerström et. al opub.). Förmodligen har dessa öppnats under Swartlings undersökningar. Botten på graven uppmättes till 30 centimeter och kalkstenshällarna tros sträcka sig ytterligare 20 centimeter nedåt (Widerström et. al opub.). Troligen
har kalkstenshällarna med tiden sjunkit ned i marken och den egentliga marknivån i kapitelsalen varit högre än den gravarna påvisar i modern tid.
Att fot- och huvudnisch finns tyder enligt Elisabet Regner (muntligt 2018-11-29, Stockholm) på att graven med relativt stor säkerhet kan dateras till tidig medeltid. Efter 1200-tal tros denna tradition ha tagits ur bruk i både kyrko- och klostersammanhang. Även gravläggning i själva kapitelsalen tycks, enligt Regner (2005:203), vara en tidig tradition som sedan togs ur bruk för gravläggning i kyrkan även av klostrens abbotar.
Den tidigare öppningen försvårar en bedömning av hur individen begravts, men kraniet ligger i västligt läge med ansiktsskelettet i söder i huvudnischen och det är därför möjligt att anta att fötterna legat östligt i fotnischen. Att begrava de döda med huvudet i väst och fötterna i öst tillhör den kristna begravningstraditionen. Meningen var att den avlidne på domedagen skulle resa sig för att möta Gud i öst (Regner 2005b:188).
Figur 5. Översiktsbild av anläggning 1. Foto: Sabine Sten
25
6.2. Anläggning 4: enkelgrav kapitelsalen (2017)
Anläggning 4 bestod av fyra stycken rektangulärt kantställda kalkstenar. Graven uppmättes till 170x56 centimeter och delades under utgrävningen in i tre stycken ytor.
Yta 1 innehöll benfragment av djur och täcktes över hela lagret med tegelfragment. I denna
yta plockades även tre spikar i järn upp; i den norra och den södra delen av anläggningen. Dessa tolkas som spikar vilka tidigare varit en del av en träkista. I denna yta påträffades även putsfragment.
Yta 2 bestod av oregelbundna kalkstenar i storlekar mellan 16–28 centimeter. Dessa stenar
tolkas som ett fragmenterat kistlock.
I yta 3 framkommer tio stycken oregelbundna stenar i storlekar mellan 20–40 centimeter.
En huvudnisch av fint huggna stenar framkommer i väst och i denna påträffades en större mängd omrörda benfragment, bland annat skalltaksfragment på ett djup av 27,5 till 31 centimeter. Under de fragmenterade skalltaken framkom även en fragmenterad överkäke. När anläggningen var utgrävd noterades att endast armbågsben samt strålben låg i anatomiskt korrekt läge. I övrigt var anläggningen mycket omrörd då skallfragment påträffades även vid individens nedre extremiteter (Widerström et. al opub.).
Denna anläggning skiljer sig något från anläggning 1 då denna saknar fotnisch. Dessutom är kistlocket mycket fragmenterat och har fallit in i graven över den nedlagda individen. Att kistlocket fallit in i graven kan möjligen förklara varför en fotnisch inte påträffas i denna konstruktion, eller så har där aldrig funnits någon.
6.3. Anläggning 2: gemensam hällkista i västra muren till transeptet
(1990)
Anläggning 2 påträffades inom den västra muren till södra transeptet (anläggnin 2 har mappats ut inom PI25 i rapportsammanställningen av Langhammer 2012:40; se Fig. 6). Anläggning 2 konstrueras av huggna kantställda kalkstenshällar och uppmättes till 120x38 centimeter. I anläggningens östra sida påträffades ett antal mindre kalkstenar i storleken 30x14 centimeter vilka legat ovanpå varandra. I söder låg en sluttande gråsten. Anläggningen var i slutskedet av undersökningen 38 centimeter djup. I anläggning 2 framkom ett stort antal inkompletta, och kompletta, benelement tillhörande ett minsta antal av fyra individer. Tillsammans med det humanosteologiska materialet hittas även en griskäke och ytligt plockas även en svepningsnål, penning av typen XXVI präglat av Magnus Eriksson med kopparlegering vilken kan dateras till 1300-tal och en kniv upp ur anläggningen (Langhammar 2012:11).
I rapportsammanställningen (Langhammar 2012) finns en benlista tillgänglig och enligt denna skall anläggning 2 ha grävts i fyra skikt och det humanosteologiska materialet skall ha en gemensam vikt som överstiger tio kilo. Hur utgrävningen av de olika skikten utförts, och varför denna anläggning delats in i fyra skikt, går ej att utröna via rapportsammanställningen. En ritning över anläggning 2 inom PI42 visar hällkistan i tre skikt: skikt 1 där svepningsnål, käke och underarmsben påträffats; skikt 2 där resterande benelement börjar framträda; skikt 3 där anläggning 2 är helt utgrävd och bottennivån nådd. Svepningsnålen påträffades nordöst i anläggning 2. Tidigare nämnda kniv och mynt är ej utritade på planritningen. Käke och underarmsben var i skikt 1 placerade söderut i anläggning 2 (Langhammer 2012:57). Det
Figur 6. Placering av anläggning 2 i förhållande till den västra muren. Illustration: Elfrida Östlund
26
framgår dessvärre inte av ritningen om den påträffade käken i skikt 1 är den funna griskäken eller huruvida denna är av mänsklig karaktär. Inga ben påträffas i direkt artikulerat läge i anläggningen och de tycks heller inte vara sorterade i graven.
Enligt Elisabet Regner (muntligt 2018-11-29, Stockholm) kan det eventuellt röra sig om ett så kallat ossarium, alltså en bengömma eller ett benhus. I dessa skall enligt Regner sekundärbegravningar ha skett av kormunkar vilka fungerat som speciella förebilder inom klosterkomplexet. I klostret har alltså dessa individer möjligen ansetts speciella, exempelvis för att de följde Sankt Benedikts regel strikt och levde det ultimata cisterciensiska livet, och därför flyttats till en gemensam hällkista från sin ursprungliga gravkontext i klostret (Regner, muntligt 2018-11-29, Stockholm). Sekundärbegravningar skall ej ha varit helt ovanliga i medeltida gravmaterial (Regner 2005b:226). I S:t Olofskonventet i Skänninge har det framkommit gemensamma gravar i korsgången och speciellt en grav står ut i materialet då den består av sex stycken män. Två av dessa tycks ha legat in-situ med artikulerade benelement vid upplockning. Resterande individer har troligen deponerats i graven vid senare tillfälle. Menander (2017:91) menar att denna grav kan ha bestått av tidigare verksamma bröder i konventet. Denna teori går alltså i linje med Regners i fallet med Roma kloster. Menander (2017:91) diskuterar även gemensamma gravar i konventskontexter som möjliga släktgravar, men i dessa påträffas i de allra flesta fall vuxna individer tillsammans med barn. Professor i historia Nils Blomkvist vill påstå att anläggning 2 möjligen kan innehålla individer vilka betytt mycket för klostret finansiellt, exempelvis donatorer av jord etcetera (Blomkvist, muntligt 2019-02-26, Visby).
27