Chefsbostaden har två våningar och en delvis inredd vind under ett sadeltak klätt med plåt målad svart. Fasaden är klädd med växelvis stående och liggande gulmålad panel, och hörnbrädor och fönster- och dörrfoder är vitmålade, andra detaljer är gröna. Planen är i stort sett rektangulär, med en veranda på ena kortsidan, ett trapphus på andra och ett utskjutande parti på ena långsidan, vilket på första våningen har en småspröjsat inglasad balkong Björk, Nordling och Reppen (2009) beskriver panelarkitekturen som karaktäristisk för 1890- talets villaarkitektur. Panelarkitekturen uppstod i Sverige vid 1800-talets slut, till stor del som ett resultat av utvecklingen av färdigsågade och färdighyvlade trävaror. Den här arkitekturen karaktäriseras bland annat, som Figur 23 visar, av användningen av både stående och liggande träpanel till fasaden, med lister som avdelar de olika fälten, och med snickarglädge som utsmyckning av till exempel gavelspetsarna (Björk, Nordling & Reppen, 2009). Figur 23. Tidstypiska byggnadsdetaljer hos villa från 1890-talet (Björk, Reppen, Nordling, 2009) (Använd med tillstånd av Björk) 4.7.1 Restimring Den kulturhistoriska byggnadsinventeringen som 1979 gjordes i Kolbäcks socken säger att ”Chefsvillan”, på bilden tydligt identifierbar som chefsbostaden, har en stomme av liggtimmer (Västmanlands läns museum, 1979), men en inspektion av byggnaden avslöjar att så inte är fallet, utan att husets stomme består av restimmer (se 4.3.2). Restimring omnämns i Valfrid Karlsons lärobok i timmermansarbeten från 1904 (Björk, Kallstenius & Reppen red., 1988) men inte i von Rothsteins allmänna byggnadslära från 1890 (Rothstein, 2003), trots att tekniken måste ha varit i bruk vid tiden. Sven Ivar Lind påpekar i Hantverkets bok – träbyggnadskonst (Paulsson, red. 1938) att restimringen vid tiden för bokens tillkomst ”ej begagnas annat än i sådana fall då man vill tillgodogöra sig gammalt, torrt virke.” (sid 176), men ändå beskrivs tekniken i en bok från andra halvan av 1940-talet, nämligen Husbyggnad II (Hökerberg red., 1947). I moderna böcker som behandlar gamla byggnader och som är helt eller delvis baserade på inventeringar av byggnadsbeståndet beskrivs restimring ingående i både Bjerklings Ombyggnad (1974) och Björk, Reppen och Nordlings Så byggdes husen 1880-2000 (2003). Restimring innebär att bilat virke av en tjocklek på 5”-6” kapas till våningshöjd och monteras ihop med dymlingar till väggmoduler som sedan restes upp på syllstocken. Under och över fönster och över dörrar används liggande timmer, vars varv var fästade i varandra, syll och ringvarv med dymlingar och i det stående timret med not och fjäder (se Figur 24) Väggen drevades från båda sidor. (Berkling, 1974; Björk, Kallstenius & Reppen, 1988; Björk, Kallstenius & Reppen, 2003; Hökerberg red., 1947; Paulsson red., 1938) Mellan dessa våningshöga partier lades liggande timmer i tre ringvarv, fästa i restimret med urhuggen not och påspikad fjäder, fästa i varandra med dymlingar och i hörnen förenade med knutar förstärkta med järnbeslag (se Figur 25) (Berkling, 1974; Björk, Kallstenius & Reppen, 1988; Björk, Kallstenius & Reppen, 2003; Hökerberg red., 1947; Paulsson red., 1938). Figur 24. Restimmervägg (Björk, Kallstenius, Reppen, 2003) (Använd med tillstånd av Björk) Figur 25. Hörnförstärkning (Björk, Kallstenius, Reppen, 2003) (Använd med tillstånd av Björk) Bjälklagen var inlaxade i syll eller ringvarv (se Figur 26), på ovansidan avgränsade med golvbrädor, på undersidan avgränsade med blindbotten, och fyllda med koksaska, lera, sågspån eller dylikt. Mellanbjälklagen kunde ha ett lager putsad spräckpanel på innertakssidan, och bottenbjälklagets syll hade en fuktisolering mot grundmuren. Denna fuktisolering kunde vara gjord av näver och papp. (Berkling, 1974; Björk, Kallstenius & Reppen, 1988; Björk, Kallstenius & Reppen, 2003; Hökerberg red., 1947; Paulsson red., 1938). Till ett restimmerhus används helst inte färskt virke, utan gammalt redan torrt virke (Berkling, 1974; Björk, Kallstenius & Reppen, 1988; Hökerberg red., 1947; Paulsson red., 1938), ofta från rivna liggtimmerhus (Björk, Kallstenius & Reppen, 2003). Plankväggen, även kallad enkel kloasangvägg, var en vanligt förekommande icke lägenhetsavskiljande och icke bärande innervägg (se Figur 27). Den utgjordes av ett lager liggande och ett lager stående plank och kunde täckas med pappspänning som sedan tapetserades eller målades. (Björk, Kallstenius & Reppen, 2003) Figur 26. Mellanbjälklag OBS! Ej i angiven skala. (Björk, Kallstenius, Reppen, 2003) (Använd med tillstånd av Björk) Figur 27. Plankvägg eller enkel kloasongvägg, (Björk, Kallstenius, Reppen, 2003) (Använd med tillstånd av Björk) 4.7.2 Självdragsventilation Självdragsventilationen var länge den vanligaste ventilationstypen. Den drivs av termik, det vill säga den skillnad i densitet mellan inomhusluften och utomhusluften som skapar en tryckskillnad över klimatskalet. Alltså är det större luftomsättning när det är stor temperaturskillnad mellan ute och inne, som på vintern, och mindre luftomsättning när temperaturskillnaden är liten, som på sommaren. Vind kan även påverka självdragsventilationen. Luft tas från otätheter i klimatskalet, i synnerhet vid fönster, och lämnar vanligtvis byggnaden genom rökgångar eller ventilationskanaler. (Nylund, 1984). Vid energieffektiviserande åtgärder tätas ofta byggnadens fönster, och ventilationssystemet byts mot frånluft. Nylund påpekar (1984) att detta kan leda till ökade lufthastigheter vid de otätheter som finns kvar i klimatskalet sedan fönstren tätats, vilket i sin tur kan leda till obehag. Luktspridning mellan lägenheter på grund av det undertryck som bildas inomhus kan även förekomma. 4.7.3 Lerklining Lerklining är ett som förekommit i svensk byggnadstradition länge, både invändigt och utvändigt. Utvändigt har det fungerat både som underlag för kalkputs – det tål inte fritt vatten självt – och som fyllnadsmaterial vid till exempel korsvirkeskonstruktioner. Invändigt har det använts som underlag för tapeter eller målning. Det har en vindtätande effekt, men ingen nämnvärd värmeisolering. Dess fuktbuffrande egenskaper omnämns som argument för att återuppta traditionen. Det finns inget universellt recept på lerklining, men de viktigaste ingredienserna är lera, sand och något slags fibrer som till exempel halm, lin eller hår. Ko- eller hästgödsel omnämns ibland som tillsatsmedel. (Bokalders, 1997; Svenska Jordhus, 2011; Örebro läns museum, 2010) In document Energihushållning och varsamhet för äldre byggnader : Chefsbostaden i Strömsholm, ett timmerhus från 1900-talets början (Page 41-45)
