MANTAL
Mantalets ursprungliga betydelse är antalet män som har att utgöra en skatt eller dylikt.76 Man anser ursprungligen att böndernas jordegendomar var ungefär lika stora och att varje bonde erlade lika stor skatt. Under medeltiden förändras detta och avsevärda skillnader uppstår i bondgårdarnas storlek. Man börjar skilja på helbönder, halvbönder etc.77
Under 1500-talet förändras också innebörden i mantalet och övergår till att vara ett mått för en jordegendoms kamerala storlek, till jordegårdsmantal. Detta mantal står för en tillräckligt stor jordareal för att kunna fullgöra fulla utskylder. Det innebär också att på ett jordegårdsmantal kunde flera gårdsbruk ingå och således säger inte detta nya mantal något om antalet bönder eller brukare av
jorden. I Västerbotten sker inte någon motsvarande utveckling utan mantalet har här kvar sin ursprungliga innebörd av att vara personligt. Det är först år 1607 som mantalet i Västerbotten övergår till att vara ett mått för en egendoms kamerala storlek.78 Däremot genomförs en så kallad fattigdomsrannsakning år 1582 som leder till att begreppet halva bönder införs där två till tre bönder räknades till ett mantal. 79
75 Registren i början av 1600-talet redovisar även ofta grupper utanför jordskattemanatlet; knektar, fattiga etc.
76
Svenska Adademiens Ordbok. URL:
http://g3.spraakdata.gu.se/cgi-bin/saob/uppslag.cgi?ordfalt=MANTAL&fil=m00201.k.cur&year=1942&colix=27205
BETYDELSE: urspr.: antal män l. (besuttna) bönder ss. grund för utgörande av skatt o. d. (som utgick lika för var o. en l. så att fullt skattebelopp erlades av s. k. hela bönder o. halvt, fjärdedels osv. skattebelopp av s. k. Halva resp. fjärdedels bönder); bondetal", motsatt: "jordtal"; sedermera småningom övergående till ett mått för en jordegendoms kamerala storlek (l. användt ss. beteckning för jordegendom mätt med detta mått); med grundskatternas avskrivning utan praktisk betydelse utom för vissa jorddelningsfrågor o. d.;
Nationalencyklopedin. URL: http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=250551 Nationalencyklopedin 2000-09-13
mantal, hemmantal, i äldre tid ett besuttenhetsmått till grund för beskattning.
Taxeringsenheten 1 mantal (dvs. ett helt hemman)grundades ursprungligen på för olika landsdelar anpassad normstorlek för jordbruk som gav full bärgning åt en familj med tjänstefolk. I princip skulle från varje helt hemman erläggas lika stor skatt. I samband med nyodling delades med tiden hemmanen ofta upp i flera gårdar
(hemmansklyvning), fast hemmanen kvarstod som formella enheter i jordeboken och deras mantalsvärden i huvudsak förblev oförändrade. De flesta gårdars (brukningsenheters) mantalsvärde kom därför på 1700- och 1800-talen att utgöra bråkdelar av mantal, t.ex. 1/8, 1/4 eller 1/2 mantal. Till följd av skattereformer i slutet av 1800-talet upphörde mantalsvärdets betydelse som beskattningsnorm. Termen mantal har ursprungligen åsyftat personer och inte jordegendom. I denna betydelse har den fortsatt att användas bl.a. för den särskilda personliga skatt som infördes på 1600-talet under beteckningen mantalspengar, och återfinns även i ordet mantalslängd. Jfr hemman och grundskatt.
77 Gerd Enequist, Nedre Luledalens byar, sid. 436. (Upsala 1937).
78 Gerd Enequist, Nedre Luledalens byar, sid. 436. (Upsala 1937).
79 Gunnar Westin (red), Övre Norrlands historia. (Umeå 1962-1974 - 4 vol.). Vol. 1, sid. 473 och Gabriel Thulin, Mantalet, sid. 54.
Enligt Huss är skälet till att mantalet i Västerbotten så länge behåller sin ursprungliga betydelse att landet i norr var glest befolkat, jakten och fisket gav rikligt utbyte och det var därigenom lätt att för varje arbetsduglig man att skaffa sig utkomst på ett mindre jordstycke och därmed utgöra ett mantal.80 I 1543 års jordebok framgår att ägande av ett halvt spannland odlad jord räckte för besuttenhet och därmed utgöra ett mantal. Huss hänvisar också till en undervisning som säger om förhållandena i Västerbotten, ”att här icke äro såsom uti andra landsändar halfva bönder och torpare, utan alla äro de ens ”.81
Dessa omständigheter, att källorna och i dessa ingående mantalen under hela perioden och i hela undersökningsområdet har samma innebörd, innebär att studien av bebyggelse och befolkning underlättas, men gör den ingalunda oproblematisk.
REKONSTRUKTION AV JORDSKATTEMANTALET
Som nämnts tidigare [Se s 36] var skapandet av ett årligt register över jordskattemantalet ett delmål i undersökningen. För de år som jordeböcker och mantalslängder saknas behöver en rekonstruktion av jordskattemantalet göras. Det är också möjligt att en rekonstruktion är nödvändig efter införandet av hela och halva bönder i längderna från år 1582/83. Från detta år fram till år 1600 redovisas jordskattemantalet endast på bynivå och möjligheten finns att tredjedels och halva mantal sammanförs till hela mantal i sammanställningen över de olika byarna. Detta måste undersökas.
Under 1540- och 1550-talet saknas i stor utsträckning jordeböcker och mantalslängder. Däremot finns bågaskattelängder för de flesta åren och dessutom några hjälpgärder och tiondelängder. I jordskattemantalet ingår samtliga jordägare och i bågaskattemantalet endast de manliga jordägarna. I längder från hjälpgärder och tiondelängder finns naturligtvis även de kvinnor med som är skyldiga att erlägga dessa skatter. Det torde därför vara möjligt att rekonstruera jordskattemantalet under denna period under förutsättning att bågaskatten, gärder och tionde verkligen grundar sig på jordskatten och dess mantal som Huss menar.82
En jämförelse mellan jordskattemantalet år 1543 (minus kvinnliga jordägare) och bågaskattemantalet från samma år visar på stor samstämmighet. Det är visserligen 11 fler i jordskattemantalet men dessa återfinns i senare bågaskattelängder. Det tyder på en viss eftersläpning i registreringen av bågaskattemantalet. Om jordeboken år 1543 speglar en faktisk situation torde även bågaskattelängden, genom den goda överensstämmelsen med jordskattemantalet, göra sammalunda, dock med en viss eftersläpning. Vidare är samstämmigheten
80 Erik Gunnar Huss, Undersökning öfver folkmängd, åkerbruk och boskapsskötsel i landskapet Västerbotten : åren 1540-1571, sid. 32. (Upsala
1902).
81 Erik Gunnar Huss, Undersökning öfver folkmängd, åkerbruk och boskapsskötsel i landskapet Västerbotten : åren 1540-1571, sid. 34. (Upsala
1902). Undervisningen anförs hos Thulin. (G. Thulin, Om mantalet, sid. 94 (Stockholm 1890).
82 Erik Gunnar Huss, Undersökning öfver folkmängd, åkerbruk och boskapsskötsel i landskapet Västerbotten : åren 1540-1571,sid. 20. (Upsala
mellan jordeboken från 1561 och bågaskattelängden från samma år i det närmaste fullständig och detsamma gäller förhållandet mellan 1553 års hjälpgärd och bågaskatt.
Vidare visar en jämförelse mellan bågaskattemantalet och jordskattemantalet, för de år båda längderna finnes, på en stabil relation [Se BILAGA 2:RELATIONEN MELLAN JORDSKATTEMANTAL OCH BÅGASKATTEMANTAL I NORRA FÖGDERIET 1543-1564.] Jordskattemantalet ligger mellan 4 och 6 % högre än bågaskattemantalet. Att återskapa jordskattemantalslängder för denna tid, 1540- och 1550-talet, med hjälp av framförallt bågaskattelängderna bjuder alltså inte på några större svårigheter.
Under den resterande delen av 1560-talet och fram till år 1571 finns nominativa mantalslängder och därefter fram till år 1606 redovisas jordskattemantalet för varje by i de olika socknarna. Även under några år i början av 1600-talet förekommer nominativa mantalslängder. Året 1582/83 införs begreppet hel- och halvbönder i fogderäkenskaperna. Om det i sammanställningen av mantalet på bynivå skett en sammanföring av halva eller mindre mantal till hela mantal bör detta kunna kontrolleras mot ett par nominativa längder, penningskatten år 1596 och en mantalslängd från år 1600.
Penningskatten år 1596 omfattar 473 namngivna personer. Av dessa betecknas 12 som husmän, fattiga eller utfattiga. Om dessa frånräknas är mantalet för penningskatten och jordskatten i det närmaste lika, 461 respektive 460. Antalet personer i mantalslängden från år 1600 och samma års sammanräknade jordskattemantal uppvisar däremot större skillnader. Mantalsregistret är nominativt och här anges också mantalsdelar för varje jordägare. De mantal som förekommer är 1/4, 1/3, 1/2, 2/3 och 1. I mantalsregistret är 181 hela mantal och resten delar av mantal, sammanlagt 443. Jordskattemantalet för samma år redovisar 192 hela och 219 halva mantal (sammanlagt 411). Här har uppenbart delar av mantal sammanslagits till hela i sammanställningen av jordskattemantalet som redovisar 11 hela mantal fler än i mantalsregistret (192 respektive 181 hela mantal).
Det är således först efter år 1596 som delar av mantal sammanslås till hela mantal vid redovisningen av jordskattemantalet. Att rekonstruera det verkliga jordskattemantalet för åren fram till år 1600 torde inte innebära några svårigheter. För det ändamålet kan både tionde- och hjälpskattelängder användas. Att skapa en längd över jordskattemantalet, i betydelsen av det antal bönder och änkor som betalar jordskatt, för hela undersökningsperioden är alltså fullt möjligt. En längd över bågamantalet, det vill säga det antal män mellan 15 och 60 år som betalar bågaskatt, är lätt att göra då fogderäkenskaperna innehåller uppgifter om antalet skattebetalare för i stort sett varje år under undersökningsperioden.
Årliga längder över jordskattemantalet och bågamantalet är själva basen för studien över bebyggelse- och befolkningsutvecklingen i området. Innan redovisningen av materialet är möjligt
måste dock några saker klargöras och några frågeställningar besvaras. Först gäller det kvaliteten på det ymnigt förekommande kamerala materialet under 1500-talet.
MATERIALETS KVALITET Jordeboken
Med kvalitet avses här fullständigheten och aktualiteten hos materialet. Med fullständighet menas hur längderna förhåller sig till de anvisningar för de olika skatterna, så kallade undervisningar, som anger vilka kategorier som har att utgöra en viss skatt. Aktualiteten avser hur ofta längderna uppdateras.
Är längderna fullständiga i så motto att de omfattar alla som enligt undervisningarna ska utgöra skatten? Så ser undervisningen för 1543 års jordebok ut på följande sätt och lyder:
Detta efterskrivna är mantalet, jordatalet, åkerland, ängesland och sedan värderat kvarnar, fiskevatten, utrymmesskogar i spannland lagt och göres efter vart spannland i skatt 16 penningar och efter varje fyra lass äng göres ock 16 penningar och hava de fyra skäl i spannen, göres efter vart skäl 4 penningar.
Jordeboken 1543 83
I jordeboken ska jordägare i Västerbotten registreras och deras åker, äng, fiskevatten med mera ska värderas i spannland och för varje spannland ska 16 penningar betalas i jordskatt. Som tidigare nämnts var den minsta skattlagda enheten i Luleå socken ett halvt spannland åker. Således ska detta register omfatta samtliga jordägare i Västerbotten med ett halvt spannland åker eller mer i sin ägo. I Torneå socken är detta år mantalet 287, I Kalix 184, i Luleå 408 och i Piteå 274.
Larsson gör bedömningen att de landsomfattande skatteläggningsåtgärder som genomfördes under åren omkring 1540 nära har motsvarat den faktiska situationen i landet vad avser mantal och jordägande.84 Han grundar sin bedömning på förhållandet att fogdeförvaltningen har haft en nära anknytning till och samverkan med personer och institutioner, vilka själva utgjort integrerade delar av det bondesamhälle, som var huvudobjekt för kronans fiskala aktivitet. Dessa faktorer borgar för tillförlitligheten hos det använda källmaterialet.85 Jordeboken i Västerbotten från år 1543 kan alltså på goda grunder antas ge en god bild av den faktiska situationen i landskapet i början av 1540-talet.
På goda grunder kan även jordeboken av år 1607 antas vara av hög kvalitet då tillvägagångssättet vid upprättande är detsamma som för jordeböckerna under 1540-talet. Två förmögenhetsskatter under 1500-talet, Älvsborgs lösen från år 1571 och hjälpskatten från år 1599, anses ha speciella kvaliteter. Älvsborgs lösen, eller silverskatten som den också kallas, är enligt både Hans Forssell och E G Huss både tillförlitlig och fullständig.86 Varje taxerad enhet i dessa längder motsvarar ett hushåll eller ett gårdsbruk.
Det finns alltså några längder som kan användas som referenser när det gäller att kvalitetsbedöma det övriga materialet; mantalslängder, bågaskattelängder och tiondelängder. Nedan jämförs referenslängderna, 1543 års jordebok, hjälpskatterna 1571 och 1599 samt jordeboken från år 1607, med andra längder från samma eller närliggande år. Som ovan visats finns i Luleå socken endast mycket små skillnader i mantalet mellan 1543 års jordebok och bågaskattelängden från samma år [Se s 42]. Skillnaden mellan gärdemantalet från Älvsborgs lösen år 1571 och mantalslängden från detta år i samma socken är relativt stor, gärden innehåller 31 fler namn. Däremot, om man vänder sig till jordskattemantalet ett par år tidigare, år 1569, är skillnaden försumbar, 435 personer i mantalslängden respektive 437 i längden över Älvsborgs lösen. Förklaringen framgår av fogderäkenskaperna för år 1570.87 I en förminskningslängd i början av räkenskaperna framgår att i Luleå socken har mantalet minskat med 22 från föregående år, 1569. Flertalet av dessa återfinns i längden över Älvsborgs lösen men alltså inte i 1571 års mantalslängd. Dessa gårdar betalar helt enkelt inte någon jordskatt detta år och ingår därför naturligt inte i jordskattemantalet. De är av olika skäl skattebefriade.
Förhållandet mellan det rekonstruerade jordskattemantalet (443) och hjälpskattemantalet (488) år 1599 visar på än större skillnader. Det är alltså 45 personer fler i hjälpskattelängden. Vilka kategorier dessa tillhör ger utförliga längder från början av 1600-talet närmare besked om. Det är
84 Lars-Olof Larsson, Kolonisation och befolkningsutveckling i det svenska agrarsamhället 1500-1640, sid 36. (Lund 1972).
85 Lars-Olof Larsson, Kolonisation och befolkningsutveckling i det svenska agrarsamhället 1500-1640, sid 64. (Lund 1972).
86 Hans Forssell Sverige 1571 : försök till en administrativ-statistisk beskrifning öfver det egentliga Sverige, utan Finland och Estland, sid. 8 ff.
(Stockholm 1872-1883) och E G Huss Undersökning öfver folkmängd, åkerbruk och boskapsskötsel i landskapet Västerbotten åren 1540-1571,
sid. 44 ff, 85, Bilaga sid. 46-53. (Upsala 1902).
småbönder, det är husmän och huskonor, hustrur och knekthustrur, några är utfattiga eller som det uttrycks, ”förmå intet”. Vidare finns ett antal knektar i hjälpskattelängden och även några gårdar som i senare längder betecknas som öde. Uppenbarligen är dessa kategorier är skattebefriade och ingår således inte i jordskattemantalet.
Visserligen gällde skatteplikten, som framgår av anvisningen för hjälpskatten från år 1599, också bondsöner, mågar, husmän och hantverkare på landet som bedrev jordbruk och boskapsskötsel med bönderna,88 men dessa grupper återfinns inte i den västerbottniska hjälpskattelängden. Tiondemantalet (484 tiondegivare år 1596) ligger också mycket närmare hjälpskattemantalet (488) än jordskattemantalet samma år (443).
Även hjälpskatten år 1601 och motsvarande mantalslängd visar på avsevärda skillnader men här är förhållandet det motsatta, mantalslängden innehåller fler personer detta år. Skälet är att hjälpskatten i huvudsak omfattar skattebönder medan mantalslängden även innehåller en del husmän och knektar, det vill säga personer utanför jordskattemantalet.
Redan 1582 skriver allmogen i Västerbotten och klagar över att någon jordskattning eller jordsnörning inte skett på lång tid i landskapet; ”Item att effther ther i landett i långan tidh ingen jordskattningh eller jordsnörningh waridtt haff:r, …” 89 Det är dock först år 1605 som en ny jordrevning sker i landskapet och resultatet av skattereformen återges för första gången i 1607 års jordebok.
Där införs ett nytt mantal, gärdemantalet, och mantalet förlorar därmed sin personliga prägel. I stället anges antalet skattskyldiga i rökar. Liksom i 1543 års jordebok namnges här samtliga jordägare i landskapet. Under dessa knappt 65 år som förflutit mellan skattläggningarna har antalet jordägare i Luleå socken ökat med 29 %, 118 personer, från 408 till 526.
Antalet rökar i 1607 års jordebok är åtskilligt större än de olika mantal (hjälpskatte- och jordskattemantal) som förekommer i längderna åren före skatteläggningen. TABELL 5 [Se s 47] visar att differensen varierar men antalet rökar är hela tiden ansenligt större till antalet. Anmärkningsvärt är den stora skillnaden mellan antalet rökar år 1607 och jordskattemantalet året före, hela 115 personer. En genomgång av nominativa längder både före och efter 1607 års jordebok visar följande; endast tre jordägare i jordeboken år 1607 finns inte i någon av övriga längder från början
av 1600-talet, i hjälpskattelängder, mantalslängder eller tiondelängder. Nära samtliga jordägare finns i någon längd men inte samtidigt. Närmast i antal är 1607 års tiondelängd (522 tiondegivare).
År 1543 ingick samtliga jordägare i jordskattemantalet medan endast omkring 80 % av dessa gör detta år 1607. Omkring en femtedel av jordägarna år 1607 står alltså utanför jordskattemantalet. Om anledningen till detta förhållande finns det all anledning att återkomma till senare.
88 Lars-Olof Larsson, Kolonisation och befolkningsutveckling i det svenska agrarsamhället 1500-1640, sid 42. (Lund 1972).
Kvaliteten på materialet gällde fullständighet och aktualitet. Det ovan sagda tyder på att skillnaden i antal nominati mellan olika längder inte beror på ofullständighet utan har naturliga orsaker. De olika anvisningarna verkar följas i hög utsträckning.
Aktualitetskravet är väl tillgodosett. Varje års skattelängder har olika innehåll. Det förekommer alltså inte någon kopiering av äldre längder.90 I de nominativa längderna, 1540 – 1571 och 1600 – 1606, tillkommer eller försvinner namn varje år och från början av 1580-talet och framåt, när hela och halva skattebönder införts, sker nästan årliga förändringar i de enskilda byarna i relationen mellan hela och halva mantal. Det är uppenbart att det sker förhandlingar mellan fogden och bönderna om förändringar av jordägande och mantal varje år.
TABELL 5:MANTALET I LULEÅ SOCKEN UNDER NÅGRA ÅR I SLUTET AV 1500-TALET OCH BÖRJAN AV 1600-TALET År Mantal Rökar år 1607 1596 Jordskatt 460 1596 Hjälpskatt 473 1599 Jordskatt 443 1599 Hjälpskatt 488 1602 Jordskatt 441 526 1604 Jordskatt 412 1605 Jordskatt 457 1606 Jordskatt 411 1606 Hjälpskatt 421
Källor: Västerbotten 1596:1, KA ; Västerbotten 1599:4, KA, Västerbotten 1602:7, KA, Västerbotten 1604:2, KA ; Västerbotten 1606:3, KA. Västerbotten 1607:3, KA..
Ingemar Olofsson menar visserligen att en avslappning i administrationen sker under Johan III:s tid (regent mellan år 1568-1592) men att den har mindre legat på räkenskapsredovisningen.91
Sammantaget kan konstateras att det kamerala material som bildar underlag till studien är av hög kvalitet och nära speglar den faktiska situationen i landskapet vad avser mantal i betydelsen antal skattebetalare.
JORDSKATTEMANTALET OCH GÅRDEN
Kvaliteten på källmaterialet är högt och längderna över skattebönder (jordskattemantalet) bör därför vara i det närmaste fullständiga. En sak som måste klarläggas är dock förhållandet mellan jordskattemantalet och gården. Eftersom studiens första del rör bebyggelseutvecklingen är sambandet mellan gård och mantal kritiskt. Vi vet att mantalet står för en individ, en person. De frågor som måste besvaras är följande:
90 Jag har endast funnit ett misstänkt fall av kopiering, 1594 års mantalslängd överensstämmer helt med 1595 års längd både på by-
och sockennivå.
Kan det på en gård finnas flera mantal, det vill säga kan två eller fler skattebönder bo tillsammans på en gård som sambrukas men där var och en betalar jordskatt för sin del av gårdens ägor?
Kan ett mantal stå för en jordlott utan gård, det vill säga kan en skattebonde äga jord i en annan by, betala jordskatt för denna jord och därmed ingå i jordskattemantalet? Kan det finnas flera gårdar på ett mantal, det vill säga kan en skattebonde äga flera
gårdar och betala en jordskatt för alla gårdarna?
Om de två första frågorna besvaras jakande innebär det att antalet gårdsbruk är färre än det jordskattemantal som redovisas i längderna. Däremot, om svaret på den tredje frågan är ja, det vill säga om det kan förekomma flera gårdar på ett mantal, är antalet skattebetalande gårdar större än mantalet.
Sambruk och ytbyjord
När det gäller den första frågan, om det på en gård kan finnas flera mantal, förekommer i 1543 års jordebok några exempel på att ett hemman (en gård) uppförs på två ägare. I två av fallen är det en kvinna och en man som registreras på ett hemman, i tre fall män med olika efternamn och i sju fall män med samma efternamn. I de sistnämnda fallen kan antas att ägarna är bröder. I samtliga fall kan man förmoda att det är fråga om sambruk och när det gäller bröderna sambruk av ärvd jord. För att utreda om dessa sitter på en gemensam gård eller varsin kan bågaskattelängden för samma år vara till hjälp. I längdens anvisning anges att bönderna, som nomineras, d v s namnges och deras hemmavarande söner, bröder och mågar, ska betala bågaskatt. Varje namngiven bonde i bågaskattelängden sitter på en egen gård.
Det visar sig att av de sambruk som kan följas i längderna finns i åtta av fallen de båda namngivna i 1543 års jordabok även med i samma års bågaskattelängd. I två av fallen namnges bara den ene i jordeboken men i båda fallen återfinns den andre i en senare bågaskattelängd, 1545 års. I de första fallen är det uppenbart att sambrukarna sitter på varsin gård och troligen är det så att i praktiken förhåller det sig på samma sätt även i de senare fallen. Skälet är förmodligen att 1543 års bågaskattelängd helt enkelt inte är riktigt uppdaterad. De hemman i jordeboken 1543 som har två ägare sambrukar den gemensamt ärvda eller på annat sätt förvärvade jorden men bor på varsin gård. I denna första jordebok förekommer alltså inte flera mantal på en gård. En jämförelse mellan jordskatte- och bågamantalslängder visar att inte heller senare (1550 – 1571) förekommer flera mantal på en gård. Det finns ingen anledning att anta någon förändring senare även om ingen kontroll kan göras med hjälp av bågamantalslängder efter år 1571.
När det gäller den andra frågan, alltså om jordlotter utan gårdar kan utgöra ett mantal anser Egerbladh att nominati (det vill säga mantalet, min anm.) i jordeböckerna inte alltid var ett uttryck
för brukningsenheter.92 Egerbladh menar att även ägare av jordlotter utan bebyggelse kan ha redovisats i längderna t ex i form av jord i en by där ägaren är bosatt på annat håll. Här avses utbyjorden, d v s att enskilda bönder kan genom arv, köp etc. äga jordlotter i andra byar. Företeelsen kan beläggas bland annat i jordeboken för Luleå och Piteå socken år 1561. Där redovisas efter varje by den utbyjord som finns i byn och längden är nominativ. I Luleå socken är det drygt 150 personer som har större eller mindre jordlotter i andra byar. En närmare granskning