Att som kvinna arbeta inom akademin en sammanfattning

Att som kvinna arbeta inom akademin har sina för- och nackdelar. Bland fördelarna framhålls den frihet som återfinns i universitetsvärlden, en frihet som kanske inte finns i samma

utsträckning på andra arbetsplatser; man får tänka fritt, yttrandefriheten tas på allvar och man får göra det man brinner för. Nackdelen är dock att akademins klimat stundvis kan vara väldigt tufft och ensamt. Kvinnan uttrycker inte att hon upplever några hinder utöver att hon kan hindra sig själv, men i en vidare diskussion framkommer det att hon inte alltid får den hjälp och stöttning hon upplever sig behöva och att hon, i sin roll som lektor, har mindre makt att påverka beslut jämfört med exempelvis en professor.

Kvinnan befinner sig i en värld som är uppdelad mellan forskning och utbildning, två delar som egentligen ska vara integrerade med varandra. I sin tjänst har hon i grunden 80 procent undervisning och 20 procent kompetensutveckling. Samtidigt som det endast är

undervisningen som det skapas förutsättningar för, förväntas hon producera en så stor mängd forskning som möjligt. Hon tvingas därför söka interna eller externa medel för att finansiera sin frånvaro från undervisningen och för att frigöra mer forskningstid.

Men ansökningssystemet är inte lätt att förstå sig på och hon upplever att aktiv hjälp och stöttning saknas, speciellt i det initiala stadiet som nydisputerad.

Efter att jag disputerade så känns det som att man blev utkastad från en helikopter mitt i havet. Det tar ett tag innan man inser att “jo, vänta jag kan ju simma” man får liksom en chock först och när man inser att man kan simma får man lite självförtroende… men samtidigt, när man inser att “oj här ute mitt i ingenstans, vart är jag på väg, vart ska jag någonstans? Jag måste ju använda min energi på ett sätt så att jag tar mig någonstans och kan kravla upp på land och börja ta hand om mig själv, jag kan inte överleva i det här havet hur länge som helst. (R2)

Att “slängas” ut i den akademiska världen efter disputation kräver således anpassningar av kvinnan och det tar ett tag innan hon tar sig upp på land och lär sig stå på egna ben. Det kan vara en ganska tuff och ensam tid eftersom hon kanske inte får stöttning och hjälp att ta sig in i och förstå systemet snabbt. Men vissa har dock tur och blir redan initialt involverade i olika forskningsprojekt av mer seniora kollegor. De blir medtagna i ansökningar för

forskningsmedel, vilka ofta görs tillsammans med andra, och behöver sålunda inte spendera alltför mycket tid på att lära sig att i det initiala stadiet snabbt försöka förstå

forskningsfinansieringens svårbegripliga system. I den fortsatta arbetsvardagen är det dock inte ofta kvinnan kan prioritera forskning, de undervisningsrelaterade åtagandena låter hon gå före. Hon ser inte alltid det som ett problem då hon tänker på organisationens och

studenternas bästa och försöker främja dem så gott hon kan. Det händer även ofta att kvinnan tar på sig fler administrativa uppgifter utöver de planerade. Hennes arbetstid räcker inte alltid till för att göra allt hon måste och vill. Därför behöver hon ibland även spendera sin fritid på att avsluta arbetsuppgifter, vilket inte alltid är optimalt eller lätt när man också har

familjeåtaganden att ta hänsyn till.

Både i den vardagliga och mer arbetsorienterade kontexten skapar hon sitt sammanhang baserat på likheter med andra gällande intresseområde, intresse för forskning, kompetens eller något annat som gör att hon känner samhörighet till en eller några andra personer. Genom att ha ett starkt sammanhang blir hon också starkare inom akademin. Det kan hjälpa henne komma in i eller att avancera i systemet om hon så vill. Men hon kan också välja att frångå avancemangssytemet för forskning och istället arbeta mot att avancera till excellent lärare, en väg som inte heller är lika lång att gå.

Att det är väldigt få kvinnor inom ämnesdisciplinen som avancerat till de högre titlarna docent eller professor tycker hon är trist. Kvinnan är inte bara underrepresenterad inom dessa roller utan också generellt inom sitt ämne på institutionen. Hon saknar den mångfald som finns bland studenterna, bland sina kollegor. Idealbilden hon upplever råda av akademikern är en vit medelålders man och hon saknar därför kvinnliga förebilder. Vill hon ha kvinnor som förebilder måste hon leta utanför det egna universitetets ramar.

Det skulle ha kunnat vara mer mångfaldig ibland bland de anställda… bland studenter tycker jag det är väldigt härligt att det är blandat, det representerar hur samhället ser ut idag, i högre grad än vad det gör bland de anställda. Så vi har både en liksom

överrepresentation av manliga kollegor och en överrepresentation av vita manliga kollegor. (R2)

Hon känner inte alltid att hon hör hemma bland de konkurrens- och karriärsinriktade männen. Hennes fokus ligger på att utföra sina arbetsuppgifter och att utföra dem bra. Det händer som sagt att hon tar på sig mer inte bara för att hon vill och kan, utan också för att männen ofta “glömmer” eller upprepat utför vissa arbetsuppgifter dåligt för att i framtiden dem slippa. Trots att männen inte alltid gör det de ska blir de förlåtna och utan konsekvenser. Men kvinnan glömmer sällan, och hon skulle nästan aldrig med flit göra ett dåligt jobb.

Men vissa är… han där killen han kan inte göra ett bra jobb på dem här sakerna … hans svaghet blir ju till hans styrka för att då slipper han göra det… och det är ju

irriterande… för vi tjejer är ju för bra skulle jag vilja säga… man ska inte va så bra… (R1)

Kvinnan som arbetar inom akademin är således en kvinna som är fri att tänka och göra det hon brinner för. Samtidigt kan hon ibland känna sig väldigt ensam i en tuff värld. Men hon gör sitt bästa och arbetar hårt för att främja såväl organisation som undervisning.