Louise Wennberg, doktorand i informatik, Högskolan i Kalmar
Inledning
”Men Louise, hur fungerar det här med att forska och vara doktorand? Jag me-nar, går du liksom till jobbet och säger att idag ska jag forska och så gör du det? Men vad gör du då, egentligen?”
På den senaste tjejmiddagen kom frågan som jag har väntat ganska länge på, men som jag också har våndats lite inför. Faktum är att det ibland inte är så lätt att förklara hur jag arbetar om dagarna eller hur livet som doktorand är. Inte ens för någon som redan är invigd i doktorandstudierna, eftersom det här med att doktorera är en så pass individuell företeelse. Men på samma gång är det inte det, då det finns olika kategorier av doktorander som arbetar under olika premisser. Detta lägger man dock definitivt inte någon större vikt vid att fundera över under den första doktorandtiden, då man som person ändå känner sig tillräckligt förvir-rad. Alla doktorander har väl samma förutsättningar, eller…?
I denna berättelse kommer jag att behandla generella frågor och problem som be-rör olika doktorandkategorier av den enkla anledningen att jag själv tillhör en grupp som klassas som externt antagna industridoktorander. Jag har också under Sydost+ projektets gång insett att det är av stor vikt att olika doktorandkategori-erna uppmärksammas i samband med forskarhandledarutbildning. Detta är något som jag själv – och kanske fler med mig – inte tidigare har reflekterat över. Om jag ska vara riktigt ärlig så har jag tidigare inte funderat så mycket kring forskar-handledarens utbildning och utveckling överhuvudtaget. I samband med projek-tet har jag fått en helt annan syn på forskarhandledarutbildning och hur den skul-le kunna bedrivas för att förbereda såväl nya som mer etabskul-lerade forskarhandskul-le- forskarhandle-dare för de problem och utmaningar som kan uppstå när man handleder olika doktorandkategorier. Jag vill poängtera att det som skrivs här är min samman-vävda återberättelse av vad doktorander och forskarhandledare har berättat vid hearings inom Sydost+ projektet tillsammans med egna reflektioner.
”Vanliga” doktorander vs…
Under Sydost+ projektet har jag lyssnat till och talat med doktorander och fors-karhandledare som tillhör olika ämnesområden och doktorandkategorier. Med tanke på min egen doktorandkategoritillhörighet och mitt engagemang i dokto-randorganisationens styrelse på Högskolan i Kalmar, har jag kanske främst varit intresserad av doktorandernas situation och deras åsikter gällande forskarhandle-darutbildning. Det visade sig dock att det också fanns ett stort behov hos fors-karhandledarna att resonera kring frågor som företrädesvis berörde deras externt antagna doktorander respektive industridoktorander. För att kunna jämföra situa-tioner som föreligger inom de olika kategorierna är det viktigt att redogöra för de frågeställningar och problem som ”vanliga” doktorander tog upp – det vill säga de doktorander som är inskrivna på hemmaplan. Det visade sig att det fanns ett antal som egentligen inte hade någon handledare, utan som mer eller mindre för-sökte ta sig igenom forskarutbildningen själva. Den största anledningen till att det hade blivit så här, var helt enkelt handledarens frånvaro. Doktorandernas mo-tivering var att de kanske hade blivit bortglömda och övergått till att ”bli en i mängden”. Någon nämnde att man hade träffat sin handledare två gånger det se-naste året och att det inte var riktigt det man hade väntat sig…
I ett sådant fall kan det vara något av en räddning att kunna vända sig till sin bi-trädande handledare. Huvudhandledares och bibi-trädande handledares åsikter kan ibland vara vitt åtskilda och doktoranden kan hamna i en situation som är förvir-rande - vem ska doktoförvir-randen egentligen lyssna på? Har någon mer rätt eller fel än någon annan och är det egentligen doktorandens uppgift att avgöra det? Det här kan också kopplas till själva relationen mellan doktorand och handledare, en fråga som många har tagit upp. Det är mycket som måste stämma överens för att dessa år av samarbete skall förflyta på ett bra sätt. Faktum kvarstår att handleda-ren kommer att vara en del av doktorandens utveckling under denna period och personkemins betydelse bör inte underskattas. I vissa fall visade det sig vara nå-got av en lyckoträff - medan det i andra fall kunde leda till att doktoranden all-varligt övervägde att byta handledare då fokus hamnat alltför mycket på att över-huvudtaget klara av att samarbeta. En del doktorander menade att det kanske var så att alla personer faktiskt inte är lämpliga för handledarskap av olika skäl och att detta bör vägas in när, eller helst innan, de träder in i handledarrollen. Andra gick så långt att de ansåg att det skulle vara ett absolut krav att handledarna hade genomgått en handledarkurs och att det fanns bevis för detta innan de tog sig an doktorander. Jag anser att detta speglar ett visst missnöje hos åtminstone de dok-torander vi har mött och att någon typ av kvalitetsstämpel eftersöks i form av ett fullföljande av forskarhandledarutbildning, vilket också visar på att doktorander-na verkligen lägger stor vikt vid dendoktorander-na.
Frågan kring doktorandernas ansvar för institutionstjänstgöring (den så kallade 20 procent delen) kan så här i efterhand närmast ses som den punkt som mer el-ler mindre alla doktorander ville ta upp till diskussion. Här fanns många oklarhe-ter både vad gäller rättigheoklarhe-ter och skyldigheoklarhe-ter, men framförallt nooklarhe-terades skill-nader mellan de olika lärosätena. Graden av ansvar pendlade mellan att det på ett
lärosäte inte rekommenderades att doktoranden var kursansvarig - till att det på ett annat fanns de som var programansvariga. Det råder således stora olikheter kring hur doktorandansvaret ska hanteras och doktoranderna verkade vara eniga om att konsensus måste uppnås kring hur pass omfattande 20 procent delen skall vara och vad den i själva verket innebär. Att denna fråga bör lyftas till diskussion på forskarhandledarutbildning var i princip alla överens om, eftersom det då finns möjligheter för handledarna att sinsemellan utbyta erfarenheter och resone-ra om vad som är rimligt eller ej. Ämnet diskuteresone-rades även på den utvecklings-konferens som Sydost+ projektet anordnade. Ett antal handledare blev både för-vånade och upprörda över att många doktorander ibland fick en för stor under-visningsdel, motiverat av att en del institutioner har det svårt ekonomiskt och doktoranderna anses vara billig arbetskraft. Doktoranderna i sin tur förvånades över att handledarna inte kände till detta faktum…
Under projektets gång har också diskussioner förts kring den kategori som har kallats för skuggdoktorander eller doktorandaspiranter - det vill säga doktorander som inte är officiellt antagna någonstans men som ändå bedriver full forskning. Ofta är dessa ”doktorander” projektanställda och lyder således under andra vill-kor än de som är antagna. De hamnar i en gråzon där bland annat rättsliga frågor, lönesättning och annat som berör de antagna doktoranderna inte gäller trots att de genomför samma utbildning. Att vara doktorandaspirant med villkoren att pröva på att forska under ett år, har för en del i och för sig varit ett bra sätt att testa om man vill ägna sig åt detta fullt ut. Det har dock visat sig att de ofta har trott att detta skall leda till en doktorandanställning, eller i alla fall förtur till de platser som utlyses. ”Då är man ju redan inne i ett projekt och det kan de väl inte ta bort bara sådär!”. Det handlar ofta om ett antal kringliggande faktorer som ska överensstämma för att det ska tillsättas doktorandtjänster. Gör de inte det, verkar lösningen vara att den blivande doktoranden sätts under inskrivning någonstans och tillåts forska vidare även efter att introduktionsåret har tagit slut. En doktorand som vi pratade med har varit under inskrivning de tre senaste åren och väntar fortfarande på att bli officiellt antagen. Denna typ av tjänst invaggar den (förhoppningsvis) blivande doktoranden i en falsk trygghet, trots att de vligtvis informeras väl om vilka villkor som gäller vid anställningen. Den här an-ställningsformen borde inte existera, men om den ändå gör det så är det viktigt att handledarna tar ansvar för att detta sköts på rätt sätt.
Avslutningsvis poängterades vikten av doktorandnätverk, en möjlighet att kunna nyttja någon form av doktorandforum där det ges tillfälle att skapa medvetenhet. Det kan omfatta såväl forskningsfrågor som formalia om exempelvis rättigheter och skyldigheter. Framför allt var det angeläget för de doktorander som tillhör ett mycket litet ämnesområde och som kanske till och med var ensamma inom detta. Möjligheten att träffa andra doktorander som ’talar samma språk’ framhöll många vara mycket viktigt. Här skulle det också ges en möjlighet att ta upp eventuella problem samt tillfälle att dela med sig av varandras erfarenheter i ett rum som är neutralt. Även om många verkar ha en bra relation med sin handleda-re kan det naturligtvis vara svårt (eller handleda-rent av olämpligt) att diskutera vissa frå-gor med honom eller henne. Detta märktes tydligt under Sydost+ projektet, då
det kändes som om doktoranderna – men också handledarna – uppskattade möj-ligheten att ventilera känsliga frågor i samband med projektets hearings.
… ”andra” doktorander
För de doktorander som är antagna vid annat lärosäte fann vi först och främst att detta handlar om ett stort antal – fler än vad vi till en början trodde. De upplevde i mångt och mycket samma problematik som vanliga doktorander, men utöver detta så tillkom bland annat handledningssituationen. Många externt antagna doktorander fick sin handledning på distans då huvudhandledaren befann sig på annan ort. Detta kunde ske via e-post, men även via telefon. Eftersom de inte träffades fysiskt i samma utsträckning som i andra handledar- och doktorandsitu-ationer blev kommunikationen annorlunda och framförallt om e-post användes mycket. Här kan det vara svårt att känna av ton och humör hos handledaren ef-tersom det inte finns vare sig ett kroppsspråk eller en röst att avgöra detta utifrån. Detta kan i sin tur bidra till missförstånd. En av doktoranderna var dock mycket nöjd med hur handledaren skötte situationen - de hade regelbundna telefonkon-takter ett par gånger i veckan. Doktoranden kände också att denna fick mer hjälp och stöd jämfört med sina kollegor som hade handledaren på plats.
Ett annat problem som framkom var att många externt antagna doktorander upp-fattade att vissa handledare inte visste vem det var som hade det egentliga hu-vudansvaret. Antingen bollas doktoranden mellan de olika handledarna med mo-tiveringen att ”det är han/hon som bestämmer det”, eller så försöker båda ta hu-vudansvaret och säga att ”det är jag som bestämmer i den frågan”. Detta ger na-turligtvis ett kaotiskt intryck och doktoranderna undrade om det egentligen be-höver vara så? Frågan borde väl kunna lösas med ett avtal eller annan överens-kommelse i förväg för att inte frågan behöver hamna mellan två stolar? Om detta uppmärksammades på ett tidigt stadium, skulle det underlätta mycket för både handledare och doktorand. Det skulle också spara onödig tid som annars går åt för att lösa detta.
Själva kontakten med det lärosäte doktoranden är antagen till varierar. Ett exem-pel kan ges på en doktorand som aldrig blivit inbjuden till det lärosäte denna är antagen vid - detta skickar ut olika signaler. Hur mycket bryr sig lärosätet om dessa doktorander, har handledaren glömt bort dem, är de välkomna att delta i kurser och andra aktiviteter? Det kan också vara så att det är svårt att veta hur mycket ansvar som ligger på doktoranderna själva - är det upp till dem att ta reda på alla saker eller bara en del? Ett problem berör exempelvis obligatoriska kur-ser, där frågan ofta verkar handla om på vilket lärosäte doktoranden skall gå des-sa? Där doktoranden är antagen eller där doktoranden är verksam? Detta gäller särskilt när Högskoleförordningen säger att varje doktorand som undervisar mås-te ha gått en kurs i högskolepedagogik från och med juli 2003. Rimligtvis borde de få gå denna kurs på det lärosäte de är verksamma vid. Det är dock inte alltid säkert att detta är möjligt då finansieringen av dessa kurser omfattar de ”egna”
doktoranderna och inte de som är inskrivna vid ett annat lärosäte – trots att dessa undervisar och arbetar hos dem.
På samma sätt som de vanliga doktoranderna betonar de externt antagna dokto-randerna vikten av forskningsmiljö. För dem kan det emellertid vara en mer komplicerad situation, eftersom den forskningsmiljö som doktoranden egentligen tillhör finns på annan ort och att de kanske inte vistas där så mycket som det vore önskvärt. En del doktorander känner att ”de kommer hem” när de befinner sig på det lärosäte där de är inskrivna, eftersom det där finns personer som forskar inom samma område som de själva. Detta kan också gälla doktorander som tillhör ett mycket litet ämne och som i princip är ensamma på sin institution. De ges möj-lighet att skapa nya kontakter med andra doktorander inom samma ämnesområ-de. Det ansågs viktigt att handledarna hjälper till med kontakten mellan lärosäte-na eftersom detta ger tillfälle till ny kompetens inom en mängd områden. Att få möjlighet att delta i forskarskolor av olika slag kan vara en lösning - framförallt vad gäller ämnesfokusering. En externt antagen doktorand påpekade att resandet mellan olika orter tar mycket tid i anspråk. Detta kostade även mycket pengar som drogs från den årliga doktorandbudgeten och doktoranden ansåg att detta verkligen borde tas hänsyn till. Naturligtvis fanns det också doktorander som tyckte att samarbete och planering mellan lärosäte och handledare fungerade mycket bra, vilket var en stor anledning till att det då upplevdes som mycket po-sitivt och dynamiskt att vara externt antagen.
…..vid utländskt lärosäte
Doktorander som är antagna vid ett utländskt lärosäte kan stöta på problem av annorlunda karaktär. Det råder olika kulturer på högskolor och universitet utom-lands jämfört med Sverige. Det har visat sig att det kan förekomma relativt stora skillnader i exempelvis kraven på forskarutbildningen och hanteringen av kurser. Det kan kollidera med det svenska upplägget vilket skapar en svårighet i att veta vad som gäller – både för doktorand och handledare. En doktorand berättade om problematiken med att ha en handledare utomlands - som inte givit någon hand-ledning alls och som egentligen inte var engagerad överhuvudtaget. Dennes roll var i princip att vara ”ett namn på papperet”. Detta jämfört med en annan dokto-rand som tyckte att det fungerade mycket bra med att ha en handledare utom-lands och en i Sverige. Doktoranden upplevde sin situation som mycket positiv och dynamisk. Det underströks dock att det var viktigt att det fanns avtal som re-glerade doktorandstudierna och att samarbetet bygger mycket på välvilja mellan lärosätena, men också mellan de inblandande handledarna.
…..inom industrin
Vi mötte också inom Sydost+ projektet ett antal industridoktorander som berät-tade om sin situation. Framförallt upplevde några sin position som osäker utifrån ett ekonomiskt perspektiv - tar finansieringen slut måste de eventuellt byta till ett annat projekt - vilket skapar problem både för dem och handledaren. Industri-doktoranderna framhöll vikten av att ha en handledare som arbetar för deras trygghet så att påbörjat arbete kan fullföljas trots eventuella finansieringsproblem från företagen. Det ansågs även viktigt att de lokala aktörerna förstod långsiktig-hetsperspektivet i finansieringen. En av industridoktoranderna betonade svårig-heten att finna en balans mellan näringsliv och högskola eftersom de rör sig i olika rytm. Framförallt märktes detta när de tillsammans med doktorand och handledare lade upp tidsplanen men även vad det gäller innehållet i övrigt. Det förekommer ofta att industrin pressar på och vill få fram resultat alldeles för fort och de glömmer då bort att det handlar om forskning. Samtidigt ska industridok-toranden fullfölja sina åtaganden inom forskarutbildningen - exempelvis i form av kurser och seminarier - vilket kan vara svårt att skapa en förståelse för inom företagen. Företagen vill ha rapporter eller andra resultat enligt sin egen tidsplan. Industridoktoranden får arbeta dubbelt eller försaka någon annan uppgift för att tillfredsställa industrin – det är ju trots allt de som finansierar tjänsten. Industri-doktoranderna menade att handledaren har ett stort ansvar med tanke på att det krävs kommunikation och respekt för att tillsammans med näringslivet förhandla fram fungerande former för alla parter. En industridoktorand berättade hur hand-ledaren på ett bra sätt skötte kontakterna med det finansierande företaget men an-såg att bäst av allt var att handledaren vågade säga ifrån gentemot företaget när de ställde för stora och orimliga krav. Det lovades inte för mycket, arbetet ham-nade på rätt nivå och industridoktoranden kunde fokusera på sin uppgift. Ett mycket gott exempel på bra forskarhandledning.
…..en blandning av flera former
Avslutningsvis mötte vi en variant på ovan nämnda kategorier - nämligen de doktorander som är externt antagna och samtidigt industridoktorander. En dokto-rand nämnde bland annat problematiken med att lyckas informera alla involvera-de parter. I involvera-detta fall behövinvolvera-de involvera-det finansieraninvolvera-de företaget, involvera-det lärosäte doktoran-den var verksam vid samt det lärosäte doktorandoktoran-den var antagen vid, olika rappor-teringar och redovisningar kring forskningsprojektet. Detta kombinerat med re-sor till de tre orter som lärosäten respektive företag befann sig på tog alldeles för mycket tid i anspråk och doktoranderna tyckte att det borde tas med i kalkylerna både ur ett tids- och ekonomiskt perspektiv. Att detta även drabbar handledaren i form av ”merjobb” och tid är ytterligare en synpunkt som bör tas upp. Det är önskvärt att denna typ av doktorander får mer tid från handledaren eftersom det annars blir svårt att tillfredsställa kraven från alla inblandade. Som i de andra fal-len fanns det doktorander som inte upplevde några direkta svårigheter med sin situation. Detta kan bero på lärosätenas och industrins agerande samt handledar-nas förmåga att hantera de speciella omständigheterna kring doktoranden.
Avslutning
Efter att i projektet ha träffat både forskarhandledare och doktorander är det mycket tydligt att det finns en mängd viktiga synpunkter från doktoranderna som borde föras in i forskarhandledarutbildningen. De har under Sydost+ projektets hearings fått en möjlighet att framföra sina synpunkter på vad en forskarhandle-dare bör vara förberedd på - satt i relation till de olika doktorandkategorierna. Det har varit en lyckad kombination att föra samman doktorander och handledare och tillsammans låta dem resonera kring frågor och problemställningar. Detta har verkat leda till ökad insikt hos bägge parter i en mängd frågor och förmodligen även en ökad förståelse för varandra och varför olika situationer uppkommer. Det har också varit roligt att notera hur doktoranderna kände att deras röster blev hörda i debatten och hur de, tillsammans med handledarna, kom fram till vad som var viktigt i en forskarhandledarutbildning. Ett scenario som kanske inte är så vanligt men som här gav ett gott resultat. Förhoppningsvis tyckte även hand-ledarna att det var givande att få doktorandernas åsikter i ett antal frågor som an-nars kanske inte diskuteras. Doktoranderna passade även på att framföra önske-mål om introduktionskurs. En sådan kurs skulle på ett tidigt stadium ge dokto-randerna en insikt om vad forskarutbildning innebär, deras (och handledarens) rättigheter och skyldigheter. Projektet har uppmärksammat detta önskemål och i Kalmar håller man i skrivande stund på att ta fram en kurs av detta slag, något som jag själv hade önskat fanns när jag började.
De möten och inbördes diskussioner mellan doktorander och handledare, visade på att forum behövs. Detta har vi i Sydost+ projektet tagit fasta på och därmed