Avgörandet

Detta avsnitt ska behandla vilket slut domstolen kommer fram till efter tillämpning av instansordningsprincipen. Det finns ingen enhetlig praxis om hur domar och beslut ska formuleras, varför det finns en mängd varierade

214 Jfr även HFD 2014 not. 15.

215 Se t.ex. Kammarrätten i Göteborg mål nr 6576-14, 5685-14, 5735-14 samt Kammarrätten i Jönköping mål nr 2524-14, 2234-14. Jfr även Kammarrätten i Jönköping mål nr 2658-2667-13, där kammarrätten uttryckt att HFD 2013 ref. 53 inte är tillämplig i målet.

formuleringar.²¹⁶ Det gäller både mellan olika domstolsinstanser och inom en och samma instans, vilket även innefattar Högsta förvaltningsdomstolen. Dom används enligt förordning (2013:390) om mål i allmän förvaltningsdomstol 10 § som beteckning när rätten avgjort saken. Andra avgöranden betecknas beslut, vilket avser när en processuell fråga prövats. Det kan exempelvis gälla prövningstillstånd, avvisning eller avskrivning. Under rubriken avgörande kommer själva domslutet. Upphävning eller undanröjning utan att annat avgörande sätts i dess ställe innehåller ofta en återförvisning till någon av underinstanserna. Det ska också noteras att delar av ett överklagande kan avvisas, samtidigt som en del av det avslås eller bifalles.

Instansordningsprincipen som sådan ger ingen lösning för vad en tillämpning av principen ska medföra. Både avvisning och återförvisning medför att instansordningsprincipen upprätthålls. En avvisning innebär att det som avvisas i regel inte hindrar att väcka en ny talan. Av FPL 34 § framgår att avvisningsbeslut, som innebär ett avgörande av målet, är överklagbara medan återförvisningsbeslut endast är det om beslutet innefattar en fråga som inverkar på målets utgång.²¹⁷ Ibland kombineras en avvisning med ett överlämnande, som vanligtvis får uppfattas som en slags serviceåtgärd. Överlämnande kan dock innehålla en bindande skyldighet för underinstansen att pröva saken på ett visst sätt. I RÅ 2000 ref. 32 hade kammarrätten avvisat ett yrkande om ersättning. Högsta förvaltningsdomstolen meddelade inte prövningstillstånd i målet men ansåg sig ändå kunna bedöma att kammarrätten inte borde ha avvisat yrkandet. Framställningen om ersättning överlämnades därefter till kammarrätten.

En återförvisning innebär i regel att saken får en ny möjlighet att prövas av underinstansen men innehåller ofta bindande instruktioner. I HFD 2014 ref. 15 framgår att den enskilde får bifall för sin talan och beviljas arbetslöshetskassa. Högsta förvaltningsdomstolen sätter dock formellt inget nytt beslut i det överklagade beslutets ställe utan återförvisar målet till beslutsmyndigheten för

erforderlig handläggning.²¹⁸ Om ett mål istället återförvisas för fortsatt handläggning, torde detta som utgångspunkt innebära att beslutsmyndigheten är fri att bedöma om övriga förutsättningar är uppfyllda.²¹⁹ I skattemål kan mål

216 Strömberg & Lundell, Allmän förvaltningsrätt s. 221.

217 Se t.ex. HFD 2012 not. 38 och HFD 2013 not. 74.

218 Se även HFD 2012 ref. 14.

återförvisas för beräkning.²²⁰

Det förekommer en stor variation i formulering av domsluten. Oftast torde domens innebörd följa av sammanhanget, men ibland kan den uppfattas oklar. I RÅ 2004 ref. 63 hade kammarrätten ändrat underinstansernas avgöranden och överlämnat målet till Skatteverket för fortsatt handläggning. Skatteverket överklagade och menade att kammarrätten borde ha upphävt och återförvisat målet, annars fanns ingen möjlighet för Skatteverket att företa någon fortsatt handläggning. Högsta förvaltningsdomstolen menade att det inte kunde råda något tvivel om domens innebörd som var klar och entydig. Kammarrättens ordval saknade därför betydelse.

Hur den enskilde har formulerat yrkandena har betydelse för domslutets innehåll.²²¹ I två mål, HFD 2013 ref. 26 I och II, fick yrkandena i målet olika följder för hur domsluten formulerades. Båda målen behandlade frågan om arbetslöshetsersättning vid studier. Klaganden i båda målen ansågs uppfylla de krav som uppställs i lagen för att kunna få arbetslöshetsersättning. Det första målet återförvisades till beslutsmyndigheten för prövning om övriga förutsättningar för rätt till ersättning var uppfyllda. I det andra målet fastställdes rätten till ersättning från ett visst datum. Den enda skillnaden tycks vara yrkandena i respektive mål. I det första målet yrkade den enskilde i förvaltningsrätten att i första hand beviljas ersättning och i andra hand få målet återförvisat till beslutsmyndigheten. Förvaltningsrätten avslog överklagandet. Inför kammarrätten inskränkte klaganden av okänd anledning sitt yrkande till att endast omfatta andrahandsyrkandet. I det andra målet tycks yrkandet vara detsamma i alla instanser – att beviljas ersättning.

Det anses inte alltid praktiskt eller lämpligt att domstolen ska ange alla villkor för vissa beslut. Angående insatser enligt lag (1993:387) om stöd och service till funktionshindrade har Högsta förvaltningsdomstolen uttalat att deras uppgift är att säkerställa att enskilda får skäliga levnadsvillkor. Det är dock inte lämpligt att domstolen i detalj anger alla villkor, eftersom det kan behövas en flexibilitet.²²² Har kommunen dock inte presenterat något alternativ till den enskildes krav kan domstolen dock komma att detaljerat specificera insatsen.²²³

220 HFD 2012 ref. 18.

221 Jfr även yrkandets betydelse för frågan om överlämnande i UM 4610-10 och UM 7483-11.

222 RÅ 2007 ref. 62 I.

Sammanfattningsvis förekommer en mängd olika formuleringar i domsluten. Det är därför svårt att dra bestämda slutsatser om instansordningsprincipens betydelse i sammanhanget. Enligt min mening tycks domstolen förhålla sig till principen genom att ett nytt beslut i det överklagade beslutets ställe undviks.