Avslutande analys

Det stora antalet asylsökande som anlände till Sverige under hösten 2015 innebar stora utmaningar för de myndigheter som på olika sätt har att svara för flyktingmottagandet i landet. Myndigheternas beredskap sattes på prov och åtgärder vidtogs i syfte att få kontroll över den rådande situationen. En av dessa åtgärder var beslutet att återinföra gränskontroller, vilket fattades då regeringen ansåg att det förelåg ett hot mot den allmänna ordningen och den inre säkerheten. Angående rätten att vid nödläge göra avvikelse från de olika rättighetssystemen bör dock fastslås att en sådan möjlighet inte förelåg i förevarande fall. Rätten att göra avvikelser från regeringsformen gäller vid krig och krigsfara och inga av de åtgärder som framgår av RF kap 15 vidtogs under hösten 2015. Avseende möjligheten till derogation enligt det folkrättsliga systemet kräver ICCPR artikel 4 att ett nationellt nödläge som hotar nationens existens officiellt har deklarerats. Någon sådan deklaration om nationellt nödläge gavs inte under hösten 2015.

Då avsteg från Europakonventionen inte får strida mot annan internationell rätt, så som ICCPR innebär avsaknaden av en deklaration om nödläge att någon möjlighet att avvika från Europakonventionen inte heller förelåg. Detta betyder att svenska myndigheter var tvungna att rätta sig efter de olika rättighetsinstrumenten, trots det hot mot den allmänna ordningen och den inre säkerheten som regeringen ansåg föreligga. För att arrangemanget på Malmömässan ska vara förenligt med Sveriges konventionsåtaganden krävs alltså att Malmömässan inte utgjorde någon rättighetsinskränkning alls, alternativt att rättighetsbegränsningen skedde i enlighet med vad som föreskrivs i de olika regelverken.

Efter en analys av rätten till rörelsefrihet och skyddet mot godtyckliga frihetsberövanden går det att konstatera att arrangemanget på Malmömässan utgjorde en begränsning av de skyddssökandes rörelsefrihet. Detta då de nyanlända inte fick röra sig fritt i landet utan istället stod under relativt strikt övervakning. Som framgått har utlänningar dock endast ett grundlagsstadgat skydd mot godtyckliga frihetsberövanden och inte mot andra typer av frihetsbegränsningar. Avseende de internationella regelverk som behandlas i denna uppsats har utlänningar en rätt till rörelsefrihet i det fall de uppehåller sig lovligen i landet. Som framgått utgjorde Malmömässan en slags gråzon där de asylsökande vistades

lagligen i Sverige så länge de stannade på mässområdet. De skyddssökande saknade dock en formell rätt att uppehålla sig i landet och skulle därför befinna sig i landet olovligen i det fall de lämnade Malmömässan. Det är därför svårt att fastställa hur deras rättsliga status ska bedömas. En detaljerad bedömning av de skyddssökandes rättsliga status under den tid då de befann sig på mässan ska inte heller göras inom ramen för denna framställning. Därför ska endast konstateras att Malmömässan bör betraktas som en inskränkning i den enskildes rörelsefrihet men att den rätt till rörelsefrihet som de skyddssökande kan härleda ur Europakonventionens tilläggsprotokoll 4 artikel 2, ICCPR artikel 12 och Flyktingkonventionen artikel 26 är beroende av hur deras rättsliga status bedöms.

Ett tydligare rättighetsskydd finns att tillgå om ett frihetsberövande anses vara för handen. Detta då skyddet mot godtyckliga frihetsberövanden enligt RF 2 kap 8 §, Europakonventionen artikel 5 och ICCPR artikel 9 i så fall aktualiseras. Då utlänningslagens regler om frihetsberövande vid gränspassage inte är anpassade för den situation som uppstod i Malmö under hösten 2015 var det dock, av förståeliga skäl, viktigt för ansvariga myndigheter att lyfta fram att arrangemanget på Malmömässan inte utgjorde ett frihetsberövande. Som framgått i denna uppsats avgörs emellertid inte frågan huruvida ett frihetsberövande föreligger av hur den ansvariga myndigheten själv väljer att definiera en viss åtgärd. Vad som utgör ett frihetsberövande bestäms istället genom en nyanserad bedömning där ett antal faktorer vägs samman i syfte att avgöra om en frihetsbegränsande åtgärd är så pass inskränkande att den bör definieras som ett frihetsberövande. Tydligast vägledning för hur prövningen ska gå till framgår av Europadomstolens praxis.

Att Europadomstolens praxis om vad som utgör ett frihetsberövande fått bli vägledande också för den svenska rättstillämparen blir tydligt vid en granskning av det nationella rättighetsskyddet. Vidare är det i sig intressant att svenska rättskällor inte ger någon vägledning om hur gränsdragningen mellan frihetsberövanden och andra typer av frihetsinskränkningar ska gå till. Avsaknaden av en bestämd definition av begreppet frihetsberövande inom nationell rätt kan nämligen bidra till förvirring och osäkerhet för den enskilde rättstillämparen, vilket bland annat kan anses framgå av myndigheternas agerande vid Malmömässan. Ansvariga myndigheter gjorde gällande att Malmömässan inte utgjorde ett frihetsberövande eftersom ingen hindrades från att lämna mässan och då inga formella beslut om förvar fattades. Den kritiske kan dock hävda att situationen i

Malmö var precis en sådan som legitimerar förvar på grund av utredningsskäl och att det faktum att några beslut om förvar inte togs främst berodde på att det saknades kapacitet att fatta individuella beslut härom. Att beslut om förvar inte fattades innebär emellertid inte att situationen ska falla utanför rättighetsskyddet. Detta då Europadomstolen fastslagit att bedömningen av om ett frihetsberövande föreligger är en fråga om grad och intensitet snarare än en om art.

Det är problematiskt att den svenska rättstillämparen, i detta fall Migrationsverket, verkar mena att ett frihetsberövande inte kan vara för handen så länge den enskilde har rätt att lämna ett område. Detta då en sådan argumentation helt bortser från ett antal andra relevanta faktorer, till exempel att de skyddssökande lätt hade kunnat tolka förhållandena på Malmömässan som ett frihetsberövande och att den som valde att lämna mässan skulle riskera att bli föremål för polisens inre utlänningskontroll och därmed sättas i förvar.