34 Att lyckas med likvärdig bedömning med hjälp av effektiv dokumentation som inte är alltför omständlig och tidskrävande, samtidigt som eleverna utvecklar sina kunskaper och färdigheter i en naturlig lärandemiljö, kan uppfattas som en svår ekvation. Den här studien har gett mig en mängd nya kunskaper och insikter om dokumentation som kommer att vara av stor nytta då jag börjar undervisa. En av de viktigaste förutsättningarna för att lyckas genomföra en bra dokumentation av elevens muntliga färdighet är tillgång till tid. Inte alltför stora språkgrupper underlättar därför för läraren att hinna dokumentera samtliga elevers prestationer både vid planerade muntliga moment och i mer spontana situationer. Resurser i form av inspelningsredskap är ytterligare en avgörande faktor. Beträffande ESP är förhoppningen att materialet kommer att finnas tillgängligt i digital version i framtiden. Även i utbildningen till lärare skulle blivande språklärare behöva förberedas mer inför dokumentationsarbetet genom diskussion och praktiska övningar där dokumentation av även elevers muntliga prestationer dokumenteras och bedöms. ESP borde presenteras under kursen.
Idag kännetecknas betygssättningen av stora brister i likvärdighet (Skolverket 2009a) och de skriftliga omdömena om elevernas kunskapsutveckling är ofta bristfälliga (Skolverket 2010). För att vi som lärare i framtiden, med hjälp av dokumenterat underlag, ska lyckas bedöma likvärdigt och skriva korrekt utformade omdömen om elevernas kunskapsutveckling krävs betygskriterier som är tydligare utformade. I språk, där mycket av bedömningen gäller sådant som eleverna producerar fritt, kommer det nog alltid finnas en svårighet i att utforma helt entydiga kriterier. Det går inte alltid att avgöra vad som är rätt och fel i språk och det som egentligen är fel grammatiskt sett används och accepteras ändå av många, även infödda, talare. Det finns ofta många sätt att formulera sig på och även många uttalsvarianter. Kan bedömning i språk någonsin bli helt likvärdig mellan lärare? Vid bedömning av det som eleverna presterar muntligt uppger många av lärarna i den här studien att de noterar hur bra elevens uttal är. Frågan är vad som är ett bra uttal. Det kan tolkas mycket subjektivt beroende på lärarens bakgrund. Lärarna dokumenterar även grammatisk korrekthet i det som sägs. Språk förändras konstant och även de som har språket som modersmål talar inte alltid grammatiskt korrekt. Lärare förhåller sig olika till de språkliga nyanserna vilket riskerar att leda till en olikvärdig bedömning. För likvärdig bedömning skulle det krävas att Skolverket definierade exakt vad korrekt uttal och korrekt grammatik egentligen är.
Att förmå eleverna att kommunicera muntligt på målspråket i klassrumsmiljö tror jag, till skillnad från Aijmer (2000), inte är fullt så komplicerat. Flera av lärarna i min studie redogör för situationer i
35 klassrummet då eleverna faktiskt samtalar med varandra på målspråket. I dessa situationer sker dock ingen uttalad bedömning eller dokumentation vilket lärarna undviker i syfte att skapa en mer naturlig lärandemiljö. Den bedömning som sker är lärarnas bedömning då de går runt och lyssnar på eleverna men samtidigt håller sig i bakgrunden för att inte störa dem. Detta resulterar, enligt de båda lärarna, i att eleverna lär sig mer. Lärandet är i fokus, förklarar L1.
Är det möjligen så att lärarnas behov av att skaffa sig underlag inför sin bedömning och betygssättning gör att många värdefulla tillfällen för lärande går förlorade då läraren i regel vill hinna lyssna till alla elever för att ha kontroll över situationen och vad som sägs? Förmodligen ligger det mycket i det som L1 säger, nämligen att bedömning och dokumentation lätt styr undervisningen. Låter läraren eleverna kommunicera ofta och mycket utan att hon vakar som en hök över dem med papper och penna kommer de som vill lära sig att tala på målspråket säkerligen ha goda chanser att lyckas. Att betyg sedan är en sporre till lärande går dock inte att förneka. Att inte dokumentera innebär, hävdar William (1992, refererad till i Lindström & Lindberg 2006), att man som lärare riskerar att misslyckas med sin bedömning. Dessutom ska man vid betygssättning använda sig av ”all tillgänglig information om elevernas kunskaper i förhållande till kraven i kursplanen och göra en allsidig bedömning av dessa kunskaper” (Lpo 94 § 2.719). Läraren förutsätts alltså föra en dokumentation över elevens kunskapsutveckling.
Idag är den så kallade reproducerade kunskapen som eleverna ”lär in” närapå tabubelagd. Det handlar istället om att utveckla ett kritiskt och analytiskt tänkande i ämnena. Jag anser dock att det i språkämnet inte är lika irrelevant att bedöma och dokumentera just sådana kunskaper. Eleverna lär sig hur man säger det man vill säga på svenska på det främmande språket. De lär sig just vilka ord och uttryck som ska användas i vilka sammanhang. Bland annat förväntar man sig som lärare i moderna språk att eleven lär sig att muntligt presentera sig själv och sin familj och går därför igenom för sammanhanget relevanta ord och uttryck. Att det sedan inte enbart handlar om reproduktion av kunskaper och färdigheter i språk är för mig en självklarhet, men i ett inledande skede i språkinlärningen måste det ändå läggas stor vikt vid att lära in ord, uttryck och uttal eftersom dessa kunskaper är förutsättningar för att göra sig förstådd på målspråket. Därför bör man dokumentera just dessa kunskaper hos eleverna, vilket de lärare som ägnar sig åt dokumentation i min studie också gör.
36